vrede och vemod

Boine

2011-04-09T10:52:00.001+02:00

Berlusconi

2011-04-08T23:46:00.001+02:00

Lilla kerublockiga Silvio växte upp under den lombardiska solen. Hur hans ego utvecklades utan någon som helst proportion till hans hjärna och satta kropp, det är en gåta. Eller nej, det är det ju inte alls; bekräftelsetörst och självhävdelsebehov finns alltid med i spelet när det handlar om så små pojkar.
Men nog har väl karln överdrivet länge nu smutsat ner de stolta italienarnas anseende. Dragit ner hela anrika l'Italia i ett generande träsk av floskler, porr och mutskandaler. Länge nog, tycker man.

Han har dock en mycket bra lösning på hur lågavlönade italienska arbetare ska ta sig ur fattigdomen. Det är helt enkelt att "tjäna mer pengar"... Ja, hur svårt kan det vara liksom.
Blir man hemlös efter en jordbävning har han också ett litet tips till de drabbade.
Inte behöver man väl hänga läpp särskilt mycket över det utan hellre då betrakta sin hemlöshet som en lite överraskande men trots allt ganska trevlig campinghelg. Ja, man kan ju lika bra passa på att njuta av italiens fina natur och milda klimat när man ändå bor under bar himmel. Grilla lite, dricka en fin årgångsbarolo kanske. Vem vet det kanske blir ett riktigt bunga-bunga party av alltihop; äkta italienskt fredagsmyyyys.

Hur man ska lösa våldtäktsproblematiken har han dock inga förslag på... eller jo, om det fanns "lika många poliser som vackra kvinnor" kanske... men även han inser att det inte är realistiskt att rekrytera ett så stort antal polismän så; våldtäkt... ja, det är är nog något som italiens vackra kvinnor liksom får räkna med som möjlig utgång även i framtiden.

Nä, detta "tålmodiga offer", ja, "politikens Jesus Kristus", som han betitlar sig själv denna modesta parmacoglioni, är ett enda stort grodcitatsmaskineri men borde väl för bövelen (och om inte annat för sin egen skull) kunna hålla sista tanden för fladdrande tungan någon enstaka gång, tycker man.

Annars är det nog hög tid för hans Madre att kliva in och örfila upp honom, så där, lite italienskt. Tycker man.
Jag menar kallar man Obama för "ung, snygg och solbränd" kanske man ska åka hem till Lombardiet och odla ruccola i stället.

Buffalo Bill

2011-04-08T23:45:00.002+02:00

ak William Cody, å andra sidan, verkar ha varit en hyvens man, vad jag försått.
Det vill säga om man bortser från att han fällde över 4000 bisonoxar, eller buffalos och därmed bidrog till att arten så när dog ut på 1800-talet.
Men annars.
Han kämpade för kvinnors rätt till lika lön för lika arbete redan då när det begav sig och han blev med tiden även god vän med och rättighetsivrare för the native americans. Vad jag förstått.

Sitting Bull och överste William Cody.

By The Way

2011-03-20T18:04:00.000+01:00

Banksy

2011-03-19T18:10:00.000+01:00

Banksys tokbrutala sågning av västerländsk livsstil tar ett redigt mentalt punggrepp, minsann.

Belysning

2011-03-13T16:07:00.000+01:00

There is (verkligen verkligen) a crack in everything,
that's (verkligen verkligen) how the light gets in.

Bedrägliga bakverk

2011-03-13T16:00:00.000+01:00

Fikar igen.
Och tänker.
Det hör ihop.
Tankar och kaffe.
Och den bedrägliga sötman i ett bakverk.
Beskan bakom.

Så olika fika kan vara:
Jazzig sensommarfika... Självömkande septemberfika... Bakfickefika... Heartbroken fika... Stadsvimsig... Adventsvredgad... Söndagssolig...
I dag mjuk och slirig fika, slö som snöslasket utanför.

Sånt tänker jag på.
Olikheter, motsatser, inte bara i bakverk och kaffe.
I övrigt.
Hur motsatser oftast ligger mycket nära varandra, när man tänker efter.

Tänker också på hur vemodet alltid infinner sig, som en röd tråd i fikandet och i övrigt.
Hur det finner mig.
Och hur det är där jag känner mig hemma.
Hur det är där jag vilar.
I vemodet.
I övrigt.

Bus

2011-03-12T19:46:00.000+01:00

Ja, Schaman är ju långsamt och försiktigt igångsatt nu efter isvilan.
Eller så långsamt det nu varit möjligt när hela hästen spritter av vår och lagrad energi. Han kan inte ta det lugnt många meter, Mano, vill bara iväg och visa sin snabbhet och styrka. Jag har fått jobba en hel del med ledarskap, om man säger så.

Tre strategier eller tricks har han för att kunna braka iväg i full karet. Över stock och sten. Ibland i hashög snö.
Det första tricket, då han skjuter upp huvudet som en giraff är lättast att hantera. Bara att ha honom i låg form hela tiden.

Det andra, ett riktigt, äkta ponnytrick, går ut på att dra ner huvudet och lägga all tyngd i munnen, kanske t o m försöka dra tyglarna ur mina händer. Som en annan shettis...grrr. Men även det kan jag hantera. Det gäller att sitta djupt och aldrig släppa honom så lågt ner.

Det tredje, nyaste och mest svårbemästrade tricket är att göra en överraskande levadecapriole och genast därefter peta in turbon på högsta. Jiiiihaaaa vad det går!

Det tricket är inte tantvänligt kan jag lova men jag lär få tillbaka mina starka magmuskler (som jag ju tappat nu i vinter) och man känner ju att man lever i alla fall... inte sitter och somnar till liksom.
Nänä, alert och fit håller han mig, min galna busheppa.

Bastudagen

2011-03-11T23:24:00.003+01:00

Det är fredag, fredag, fredag.
Bastudag.
Frejas dag. Freja som lånade ut sin falkhamn till de andra gudarna när de ville se sig om i den här världen. Och i andra...
Fredag; most valuable day, mysdagen, dagen då det är legitimt att slöa och svulla, supa och knulla. Inte ens lördagen eller söndagen har sådan slappardignitet som fredagen. Inte nu längre. Lördagar ska det GÖRAS saker, söndagar ska det FÖRBEREDAS.
Fredag inleder Shabbat.
Utan tvekan den mest helgade dagen nu även i vår tids, vår kulturs hemliga agenda.
Fredag; veckodagarnas maj. Med hela härligheten framför. Med all förväntan, allt hopp. Hela långa veckovintern i ryggen. Torsdagens april. Onsdagens oändliga mars. Tisdagens jävliga februari...

Ja, fredag.
Den dag då vi likt en förstföderska glömmer all vånda på ett enda ögonblick men också den dag då vi känner efter och begrundar...
Att dagarna känns så långa men veckorna går så fort.
Hur månader tar oändlig tid i anspråk medan åren flimrar så fort förbi... (på ett da-taa-kort)
Hur den mentala istiden kom till sist. För att stanna.

Fredag, fredag, fredag.
Bastudagen, reningsdagen...

Bilder

2011-03-06T23:48:00.006+01:00

I den här bloggens webbalbum finns redan nästan tusen bilder.

Det verkar mycket, tycker jag, några är väl dubbletter och sådant jag ratat men i alla fall.

Många.

Jag blundade, scrollade och markerade bilder slumpmässigt.

Det blev en bildkavalkad utan någon som helst inbördes ordning eller sammanhang och nu har jag försökt beskriva min dag och mina vardagstankar med hjälp av dem...

Ja, jäklar vad vi stretat denna vinter, vi nordbor, vi luttrade stackare... jäklar vad vi stretat.

Men i dag, på eftermiddan, efter den vilda skogsritten... när jag satte mig mot husväggen, där i solen...
med kaffe och macka och tidning och vårsug...

Ja, då var luften som sammet, som borstj med smetanaklick var den.

Leverbiff timidda nee, jag var helt allen och ensam här hemma jag, vid middagsdags, så det blev mackor;

grovgrovt Roslagsknäcke, så hårt och skarpt och och rågigt motvilligt att det är som en kamp att äta det

men nästan övernaturligt gott med skinka o senap o små tomater med citronpeppar...

Och kaffe till, definitivt kaffe till.

Men sen, ja sen kom ju mannen hem... trubaduren.

Då är det liksom slut på friden...

Staten o kapitalet dryftas med brio och glöd...och vår mentala istid med.

Så migsjälvet tog...

sigsjälv en dusch...

Och ni kanske inte tror det men skorna står verkligen som i givakt där i hallen nu.

Städade hela alltet idag faktiskt... men jag fuskade bra nog, det gjorde jag.

Thunderbird i all ära men gammelvolvon har sina traktorfördelar.
Den har -peppar, peppar- rullat på hela vintern.
Startat trots minus 27 och inte hackat alls.
I dagarna är det dags för besiktning...
Be en bön.

Man får inga biceps att tala om enbart genom bön.
Det har jag svårt att tro.

Konflikter och slitningar inom familjen; gammalt groll, spänningar, knutar, härvor

...så ihoptrasslade, oupplösliga. För evigt sammanskavda, svetsade, etsade.

Ja, sånt får man heller inga biceps av men kanske mentala muskler. Sega, hårda.

Undrar vad Freud hade sagt om det... och om mina skumma drömmar?
En buss som jag aldrig hinner med (klassiskt), ormar i håret, gamla skåp som ska skrapas och målas, post it lappar som blåser iväg i en storm och som jag bara måste ha tag på (misslyckas självfallet med det), en konstutställning (igen) där jag smyger omkring och försöker undvika en efterhängsen man i beige överrock (talar med honom sen men jag minns inte om vad), återkommande spiraltrappan (fast nu inomhus tack och lov och inte så lång), en biljett i min jackficka, vet inte till vad...

Hade han sagt; Du bist nicht ganz richtig in das Kopf, kanske... ganz schlechte Potttrenung.
Sursigge.

Eller hade han helt enkelt konstaterat att är man född loser... är man alltid en loooser.

Ja, Paul Klee... entartete Kunst, sa Hitler på den tiden det begav sig.

Länge har jag velat målamåla igen, på riktigt, men det finns liksom inte någon tidslucka i vardagen till det.

Jag skulle behöva dubbla verkligheter för att hinna med allt... eller trippla.

Schaman bryr sig väldigt lite om Kunst men konster kan han minsann...
Ser trött ut på bilden men det är han långt ifrån.

Nänä, piggpigg och vårgalen... Både levade och capriole fungerar bra just nu.
Och bäst fungerar turbon.

Dream on, fool... it aint gonna happen...

Jag gjorde ett städförsök i dag jag ju men att städa är lika nedbrytande som att skriva todo-listor.

Och lika dumt egentligen... ju mer man städar desto mer ser man allt som finns kvar att göra.

Dagens Tarotkort:

Den hängde.

Jahaja, it figures. Egocentrism och inrotade vanor är boring, boring.

Indeed dags att rycka upp sig, va.

Va.

Bakom

2011-03-05T15:11:00.001+01:00

Det finns ett mäktigt mörker bakom täta ljusa fasader

Briljans, trots allt.

2011-02-18T17:10:00.005+01:00

Förkyld. Klarat mig bra i år men nu var det dags.
Huvud axlar knä och tå värker och innandömet rosslar.
Slipper karenshelvetet i a f eftersom jag ändå har semester. En sen länge inplanerad semestervecka som enligt planerna skulle ägnas åt restaurering av slitna jagsjälvet.
Bastu, badkar, solarium, massage, kiropraktor, ansiktsmask, pedikyr, manikyr, hårfärgning, fotfilning, knäraspning, ryggskrubbning, halshuggning...
Nee, men sånt, ni vet...
Samtidigt tänkte jag komma i kapp med sånt som jag ligger efter med... Sånt som man alltid ligger efter med. Såna där borden och måsten man har men mest kanske alla böcker som väntar, alla bloggar och kanske någon av de där utställningarna, filmerna osv...

Men förkyld nu, som sagt. Rejält.
C-vitaminer, A o B, ja hela alfabetetslistan dito och mineraler och chi-san-tjosan-tjafs
Skumbad och cognac. Massor av vatten och vila vila vila.
Nån slags hemma spa det med men mest till för neutrofilerna förstås.

Men vila.
Läsa.

Lundell. Senaste, antar jag men från 07.
Vädermannen.
Georg, känd målare, snart 60 sitter på sin gård på Österlen och nojar över åldern, över skapandet, över kändisskapet, över alkoholen, familjen, barnen, samhället, klimatet och framför allt över alla kvinnorna... krisar på alla plan man kan tänka sig utom vädret, det enda han älskar. Skriven i dagboksform och Lundellianskt så det räcker.
Hemingwaykomplexet tydligt nog... den gamle och havet, kampen, kampen, kampen. Mannens.

Men Lundell.
Lilla gubben, stora ponken nu ju. Vad vill han?
Vad i helsikke vill han?
Vill han vara vis eller vilsen?
Frusen, varm, nära, långt borta, ung, gammal, intelligent, idiot...
Många motpoler. Många vägar.

Vädret, klimatet, skeendena i naturen (skånes i det här fallet)... det är där det lyfter på riktigt nu. Språket.
Det är där han blir stor Lundell och växer och blir den författare man inte kan låta bli att läsa ändå..

Gamgubbens lolitasyndrom upprör säkerligen en och annan men egentligen är det väl inte så mycket att bry sig om längre. Känns mest lite unket. Barnsligt.
Hans åldersnoja, gamgubberädslan, verkar vara en stark kraft dock. Direkt drivande.
Tyvärr är det just den där viagraknaprande patriarkspillran till romanjag som tar ner berättelsen till någon slags hollywoodnivå (speciellt slutet) och stänker ner den stora poeten, den stora poesin, med banalitetsmuts.

Fattas egentligen bara en motorcykel nu, tänker jag halvvägs in i boken, för att gamgubbsimagen ska vara fulländad. Jomenvisst, på sidan 101 dyker den upp den med; Harleyn, Nightroden.
Inte romanjagets dock utan hans kompis musikerns. Men den avundsjuka som river honom och faktiskt får honom att ljuga och säga att han har en likadan själv, ja en i silver, en ännu snyggare, ännu mer rätt och klassisk, att han har den nere i Provence... det är så precist beskrivet, så genuint, ärligt barnsligt och helt igenom briljant. Det måste man ge honom, Lundell.

Man undrar bara om han är så självmedveten som han låtsas om eller låtsas om att han inte vet om...

Hursomhelst är det absolut helt igenom äkta lundellianskt och som alltid samhällskritiskt och underhållande och ordrikt. Och stundom briljant verkligen.
Speciellt när han beskriver Sverige; kulturen, samtiden, de flydda tiderna, människorna, klimatet, landskapen... ja, fram för allt naturen. Naturen och vädret.

Det är för denna briljans jag bara måste läsa honom.
Det är här han tar steget ut ur tiden, ut ur åldern, ut ur människan och blir något större. Något helt annat än farbrorn som inte vet vad han ska göra med alla kvinnorna... ut ur mannen, målaren, artisten, författaren.
Ut ur ensamheten, kändisskapet, blivandet, varandet... ut ur alla fack och motsatsförhållanden.
Ett steg rakt in i stor poesi.
Briljans.

Det får man verkligen ändå ge honom, Lundellgubben.

Balsam

2011-02-17T18:59:00.008+01:00

jagsjälvet porträtterad av mellanstadiepojke 09

När tvivlen på jagsjälvet rider mig för hårt.
När vantro och självförakt skalar huden, karvar skinnet av köttet.
När sinnesvånda makligt men beslutsamt kloar inälvorna fransiga.
När misströstan sköljer märgen ur benpiporna; lämnar dem skriande kala, vittrande vita... lämnar endast sträva vetskapen om intighet kvar i fårorna.
När looserinsikten klyver mig med ett blixtrande hugg och spjälkar upp i flisor all kvarvarande självtro...

DÅ är det en tröst ändå att en gång blivit avporträtterad så där.
En liten peaceandlove-varelse med öppen famn, godhjärtad och fridfull.
Nog kan man kan väl se lite understanding där också, tycker ni inte det, där i ögonen, lite förståelse och försoning... trots allt.

Bilturer, bröllop och begrundan

2011-02-16T04:46:00.005+01:00

Än en gång har jag kört dottern till Värmland. Förra helgen.
Har flyttat dit hon nu alltså. Till Karlstad; till pojkvän, till lägenhet med högt i tak, till livet... som börjar.

Än en gång orkade gammelvolvon genom Sverige, fast det var knappt; de värmländska bergsryggarna suger musten (och bensinen) ur en fjortonårig 850:a med släp.

Men än en gång svepte det nordiska landskapet förbi, mil efter mil av skönhet och vemod.
De små samhällena, storskogarna, fälten, sjöarna... hästarna som fått sitt lunchhö där i hagarna, kyrktornen, fabrikerna... ljuset, mörkret, pärlbandet av billyktor när kvällen nalkas... människor på väg; hemåt, bortåt, vidare.
Vidare i livet.

Ja, än en gång statoilkaffe och begrundan.
Än en gång den där monotonin i milen som vemodar ner mig till Cohensk nivå...

Men vidare i livet bara.

Så.
Något lite mer trivialt.
Har fått ett munsår, för första gången i mitt liv och för bövelen... en premiärhemorrojd också!?!?
What the heck!!! Pinsamheters pinsamhet... introduktion inför livets andra hälft?
Antar att allt stillasittande i bilen med rumpvärmarn på är boven, antar det.

Nåväl.
Vidare i livet.
Min kollega A har fyllt 50 så nu får hon börja tungrulla i alla fall...
Hon avböjde all uppvaktning och åkte på kryssning men vi bjöd henne på restaurangmiddag ändå när hon kom hem. Lättsamt och enkelt.

Och.
Efteråt, senare på kvällen när de ordentliga, de med hyfs, de med Schjtruktuuur und Ooordnung... när de zu Hause gegangen war, gick lika o-ordentliga kollegan H och jag vidare... vidare i natten för att dansa in arla morgonstund med fredagsfulla 20-åringar. För den delen 30-, 40- och 50-åringar med.
Vidare i livet bara. Vidare i livet.

Jo.
Schaman har ledigt han; vintervila pga den totalt livsfarliga glansisen och den skarpa skaren som behagat täcka våra omgivningar sen januari.

rulla, rulla

Fast.
Nu i helgen tog ju vinterkungen tag i det där och vräkte ner en massa extraextra nysnö över alltihop. En vit massa över oss stackars, luttrade, huttrande nordbor.
Än en gång snö över alltihop och sen drog han ju ner temperaturen till modiga minus 24 och så vintersolen på det... formade sålunda, än en gång, han, den där Bore, dessa unika iskristaller som gnistrar, glimmar, glittrar... vill efterlikna stjärnhimlen, vill denna eviga, eviga tomhet, denna eviga, eviga kyla och bistra intighet.

Men.
Då var jag ju i Norge, jag. I lika nordiskt narniaglittrande Geilo.
Jo, en liten roadtrip till... 23 timmar bilsätesnötande inalles, tur o retur. Bättrade säkert på mr H Pinsam där bak.

Fast jag slapp körningen och gammelvolvon slapp. Vi åkte halva släkten i hyrd minibuss med min pappa som chaufför.
Tur att volvon slapp... dessa högfjällsbranter hade inte slitna svennebilen pallat.

Lillasyster A är det som bosatt sig (för femton år sen) i detta vidunderliga hardangerland och nu ställde hon till med bröllop.
På riktigt... På högfjället. På riktigt, riktigt...

Kyrka och präst och brudklänning... med släp och fyrarätters gudomlighet och champagne och vin och dramer och barn och bonusbarn och bestman och tärna och toastmaster och musik och tal och tårar på kinderna och ringar och kyssar och brudvals och innerlighet och koslighet och stor värme trots att 26 torra fjälliga minusgrader nöp oss stackars luttrade, huttrande nordbor hårthårt i näsan och framför allt i fingrar och tår där vi kasade fram i kostymer och klänningar och nylonstrumpbyxor och high heels.

Men lillsyrran vacker som en disneyprinsessa, som en fjällbäck, som åländsk granit med havsblänk i ögonen därtill.
Vi kände knappt igen henne, vi som sen barnsben mest sett henne i ridbyxor och t-shirt. Stark och vacker sådan med hon, förstås, men nu nånting helt annat.
Som en drömdröm... fixad och mejkad och stylad och finfin!

Jojo.
Vackert och högtidligt och sannerligen på riktigt.
(Album m fler bilder här)

Inte vanligt i vår släkt det annars, inte vanligt alls med sådan högtidlighet och sådan riktighet.
I vår släkt sopar vi under mattan det mesta som är icke vardagligt. Det mesta som är stort och pretentiöst gömmer vi undan så fort vi bara kan.
Flyr festligheter och deserterar bemärkelsedagar...

Eller kanske är det mest jag?
Jag som dessutom ser ut som en utklädd hockeyspelare i klänning och klackar. Mina rediga biceps och min axelbredd går inte ihop med rysch och inte med pysch heller.
Men i lånad långklänning (förvisso enkel och stilren) och spetssjal och pumps sjavade jag omkring jag med där på högfjällshotellet som en annan Malena Ernman...

På riktigt.

Brudvals

2011-02-15T15:14:00.000+01:00

Trams

2011-01-26T00:11:00.000+01:00

Mycket trivialt trams blir det.
Och en hel del tröttsamt tjafs.

Men den här "Where I'm from..." dikten från förra året gillar jag lite ju...
a

Jaha...

2011-01-23T15:58:00.001+01:00

... de vart visst ganska "long time, no see" här.

Jag har försökt mig på att vara "duktig flicka" ett tag; inte lekt med någon dator alls, betett mig tämligen disciplinerat faktiskt, skrivit LPP:er och omdömen, städat förråd, heltidsjobbat, lagat mat (!), tvättat, terapimockat hage, burit torv o spån o hö och faktiskt försökt organisera mig. Visserligen misslyckats med det det sistnämnda i vanlig ordning, men ändå.

Och så har jag (alldeles, fullkomligt i strid med vår ansträngda budgets riktlinjer) spontaninvesterat i sprillans laptop och därmed rått bot på datorlösheten här. Dammsugarlösheten får vänta.

En ansenlig del av min vakna tid den här helgen har jag därför ägnat åt allsköns nätnörderier som facebooking och slösurfing och bloggläsning.

Jag har också fixat till några av mina egna påbörjade bloggposter och rensat bort annat. Försökt organisera och strukturera. Som jag brukar. När jag har tid och tillgång...
Tyvärr besitter jag ju alldeles för lite rensningsdisciplin så inläggen växer ofta okontrollerat i omfång i stället för att bli så där kortfattade och kärnfulla som jag hade önskat.
Tvärtom blir de. Långa, ordrika och svamliga. Oformliga.

Ja, de växer t o m ihop vissa av dem. Så har nu t ex inlägg nr två (-first love) i den där bloggutmaningen 30 days förvandlats till nr fem (-definition of love). Eller till båda två på en gång kanske eller ingetdera... det spelar ju ingen roll alls egentligen men inte är det o-r-g-a-n-i-s-e-r-a-t inte! Inte på något vis strukturerat heller.

Konstiga diktbitar som ideligen poppar upp i mitt huvud och som jag nu o då skriver ner och sparar som utkast har jag faktiskt lyckats rensa ut, tack och lov... men en och annan kortversion hängde sig envetet kvar. Ville ut, vägrade låta sig raderas.

Underliga "dagens tankar" som datumet gått ut på för länge sedan var inte lika envisa utan gick med på utplåning utan bråk faktiskt. Så nu är i a f min inläggslista ganska ren och städad. Lite kontroll och struktur ändå.

Jag har dessutom försökt mig på att än en gång ordna upp i fotokaoset men det kan jag verkligen inte påstå att jag lyckats med. Inte på det allra minsta lilla vis. Blir som vanligt bara värre när jag försöker så det gav jag upp utan vidare.

Får helt enkelt acceptera att det är sån jag är... roddig.
Jag är född roddig, som min mormor sa när hon städade farstuskåpet sitt.

Svar

2011-01-15T16:25:00.002+01:00

Svar stannar
förblir
kastar inte omkull

Svar tar av frågorna
tar en bit och
stänger en dörr

Svar är för den osäkre
den som vill stänga om sig
och sitta lugnt

Frågor är för den som vågar
öppna dörren
den som har mod att kasta sig omkull.

Innan

2011-01-14T08:29:00.001+01:00

I dag gör vi tvärtom och stiger upp fast vi inte behöver det.
Stiger upp och gojsar runt i diskbänken redan innan jag spillt morgonkaffet på badrocken.
Redan innan tankarna återvänt till medvetandeytan.
Det gäller att passa på.
Innan förlamningen.

Avsaknad

2011-01-11T23:54:00.001+01:00

Avsaknad är du

Avsmakad

Avskavd och avskakad

Avskakad är du

a

Mitt emellan

2011-01-11T23:15:00.001+01:00

Att inse att dagen tagit slut och att det ska gås och läggas sig är ingen lätt sak. Inte när man känner att man precis kommit igång med dageriet.
Men, man gör som man ska, det gör man ju, och finner trots allt stor njutning i sömnen och vilan och natten.
I samma stund är det över och förbi. Det ska inses att en ny dag har börjat.
Och om man gör som man ska så stiger man ju upp ur vilan och inser med ens och med full klarhet att allt är förgänglighet och förändring.
Sådana insikter kan faktiskt vara lite väl plågsamt zenbuddhistiska så där mitt emellan natt och dag.
Speciellt så där mitt emellan natt och dag.

Två och fem- 30 days

2011-01-09T18:09:00.004+01:00

First love och Definition of love

Dundrande dån
Spirande sprött
Fallande spån
Blod och kött

Ha

Kärleken.
Ja, vad vore vi väl utan den?
Vår levnad blott ett meningslöst irrande mot den vissa döden... Ja, Dagerman kanske talade om frånvaron av tro just där men nog vore vi väl än mer vilsna och flackande, än mer utkastade i det stora svarta, än mer meningslöst irrande... förutan kärleken.
Förutan det stora miraklet.

Men, men...
Nuförtiden vet vi ju alla att poeternas favorittema anno dazumal... jag menar; diktarnas eviga eldsporre, skaldernas gunstlingsstoff, lyrikernas yppigaste musa och bardernas eggelse numero uno...den erotiska kärleken har en förklaring. En naturvetenskaplig sådan.
Ja, nuförtiden är man det stora mysteriet på spåren och har förstått att kärlekens innersta väsen inte är så mycket mer än ett gäng beroendeframkallande kemiska ämnen.

Det handlar om transmittorer och signalsubstanser, aminosyror och hormoner.
Inget kosmiskt, dundrande dån, inga flagor, inga spån...

Sssjup, da lööv, l'amore, rakkaus, die Liebe är blott neurotransmittoriskt dopamin som rusar omkring och berusar vårt stackars försvarslösa mesolimbiska system.
Inga trummor och trumpeter, inga sfäriska körer...

Ackja, när gudabenådad erotik och sjungande passion förtär oss är det mest en massa testosteron, adrenalin och kortisol som hetsar blodet; som sväller, svallar, svämmar och skänker oss mod.
Mod att "ragga upp" en lämplig dna producent kanske...

Jojo, när den skiraste, sprödaste förälskelse tjusar oss är det helt enkelt bara värsta inne-alkaloiden, jag menar mode-monoaminet nummer ett, dvs fenyletylamin vi kickar på.

Inga klockor, inga himlens orglar...

Jamenvisst, och den där stora, eviga och starka kärlekskärleken sen -den där naiva sagan- den som vi älskar att tro på... den enda rätta och den enda eviga... Den där prinsen och den där prinsessan. Den där med att leva lyckliga i alla sina dagar.
Det är överlevnadsnödvändiga myshormonen vasopressin och oxytocin i full karet, det.

Respekt till oxytocin förresten; som det äger oss kvinnor... utan motstycke. Aij-aij-aij.
Oxytocin, har jag förstått, besitter den kraft som får oss att överge våra ledstjärnor, forna mönster och ack så ädla ideal för att dumleende ramla ner i lallandets tofsade, monogama värld där det puffas kuddar, byggs staket och gungas på koltbarn med mjuka händer.
Inte illa pinkat för ett peptidhormon som syntetiseras i den supraoptiska kärnan i hypotalamus.

Nåväl, att förälskelse, erotisk passion och evig kärlek har sin upprinnelse i det limbiska systemet; i den där murklan vi har under huvudsvålen och inte i de himmelska sfärerna, nej, inte ens i vårt omhuldade hjärta, det är sedan länge konstaterat, jo.

Men förtar sådana naturvetenskapliga rön det magiska, det mirakulösa, det oerhörda?

Som Ranelid vill mena.

Nej, snarare tvärtom, kan jag tycka.

Inte är väl regnbågen mindre praktfull för att man känner till optiska fenomen?
Inte doftar väl höstskogen mindre förföriskt bara för att man vet hur luktsinnet fungerar?
Inte blir väl en musikalisk upplevelse förringad om man är bevandrad i tonkonstens matematik?

Förvisso ringer alla klockor lika mäktigt ändå.

Nog brusar alla himlens orglar lika starkt, nog hörs alla körer, alla trummor och trumpeter... alla sagor, alla under, allt på en och samma gång... lika tydligt... ändå.

Så jag sällar mig därför självklart till signalsubstansernas supporterclub.

Jajamen, peptidhormonernas, monoaminernas och de andra neurotransmittorernas mest fanatiska fan, det är jag det.

Alkaloidernas hängivna groupie är jag och aminosyrornas borna addict.
Som vi alla.
För de rular, de äger ut oss totalt dessa kärlekens kemiska krigare.

Hursomhelst.
Många säger sig ju ha känt denna dopaminernas forsränning för första gången ungefär vid fem års ålder.
Under den Oidipala fasen. För att tala med Freud. Eller, enligt andra utvecklingspsykologer/ pedagoger; det pre-operationella stadiet, den intuitiva perioden, den animistiska fasen... hursomhelst, en tid i vår barndom som är fylld av magiskt tänkande och symboler.
Samtidigt i det skede då vi sociocentreras alltmer och för första gången kanske utvecklar ett altruistiskt patos.
Vi lämnar vår egocentriska världsbild och upptäcker att andra också upplever och känner och förnimmer.
Om anknytningsmönstret är tryggt och bra vågar vi också närma oss en främling nu.

Minns Ni med vilken hänförelse blotta åsynen av kärleksobjektet kunde ta andan ur en och få hjärtat att skena? Svimfärdig och samtidigt hyperalert. Infatuation indeed. Förälskelse i kubik.
Ja, just det ja... dopaminet talar i oss för första gången.

Hursomhelst.
Jag minns väldigt vagt den första, barndomskärleken.
Men jag minns förstås den största. Och i DEN meningen i sanning den första.

Den som var så pass stor, så pass mäktig och så pass episk till sin karaktär att även en Stagnelius hade storknat i försök att beskriva den. Storknat av högtravande ord... kan man tro.

Den kärleken som jag dumdristigt och trotsigt nog ändå skrivit triviala tonårsliga dikter kring -fast det var långt senare jag mötte denna evighet och gåta. Den första äkta.

Jaja, den största, den första (och den enda) som jag är silversträngat ihopnavlad med. For ever and ever. Min kosmiska bror. Min mytiska gudasaga... banaliteternas banalitet ändå, I know, men skaldernas gunstlingsstoff så in i bängen.
Och magiskt, så förtvivlat magiskt.
I DEN meningen den första!

Så, vad för hormon styr den magin?
Vilken neurotransmittorisk signalsubstans äger mig i detta största?
Vad är det som kastar mig omkull, som lyfter mig, som hisnar så, som härjar, som ryser och rasar och flagande mojnar?
Vad är det som slår upp alla spjällen till de himmelska orglarna, spränger vallarna och öppnar sagornas, undrens och miraklens sällsamma bok?

Jo, googlar man lite ihärdigt en stund finner man nog svar.

Om kombinationen serotonin, noradrenalin och dopamin kommer i någon slags obalans, nivåer höjs och/eller minskar på ett onormalt sätt kan helt vanlig reproduktionsbiologi, helt vanlig kåthet och helt vanlig fortplantningdrift gå överstyr och man hamnar i en överdriven känslostorm.
En överdos eller kanske mer som en snedtrip på "dopamin-adrenalin-serotonin"... partydrogen framför alla andra, medfött beroendeframkallad. Kicken som ska föra släkten vidare men som kan gå lite snett om någon mixtrar med blandningen...
Frågan man måste ställa sig då är:

VEM i helskotta är det som mixtrar med blandningen???

Är det ödet, slumpen eller är det predestinerat?
Är det himmelens orgelmästare eller är det kanske så att i vår hjärna sitter det en mer eller mindre sadistisk, liten apotekare som får tråkigt så fort reproduktionen är säkrad och börjar då laborera hej vilt med drogerna, skrattar i mjugg sen och gnider händerna så belåtet sen när passion och infatuation och total bergtagenhet rivit ner alla spärrar. När våra handlingar, val och känslor redan löpt amok... Till skaldernas, poeternas och bardernas stoora förtjusning.

Kanske är de i maskopi, poeten och apotekarn... Hmm, inte helt otroligt Inte alls otroligt, faktiskt.

Vem det nu än är som laborerar med vår stackars hjärna så får vi väl ändå vara tacksamma... för trots vanvettet... utan kärlek vore vi verkligen intet.

Ooops.
Blev det så där långt och svamligt och utläggande nu igen?
Shit också... det som är så tröttsamt. Så om Du nu (som jag ofta gör när jag ser så där långa blogginlägg) bara läste inledningen och sedan scrollskummade igenom, eller rent av hoppade över alltihop för att direkt gå ner till det sista, liksom för att se vilka slutsatser skribenten kan tänkas komma med, så kan jag sammanfatta att:

Första kärleken är hänryckning, den största är magi.

Men egentligen är den erotiska kärleken enbart kemi.
Mäktiga signalsubstanser och hormoner styr vårt känsloliv, våra handlingar och vårt val av partner.
Som viljelösa nickedockor är vi, små junkiemarionetter bara.

Detta faktum förtar ändå inte magin. Förringar inte det oerhörda.
Mildrar inget av det svindlande mirakulösa.
a

Och...

2011-01-08T22:11:00.001+01:00

...vad ska man göra med sitt medvetande som ideligen stör den här sköna dvalan man annars kunde befinna sig i jämt. Hela tiden lycklig idiot; vegeterande bara. Medvetslös.
Det vore en så bra deal.
Om det inte vore för det där medvetandet.

Ring the bells...

2011-01-05T23:04:00.000+01:00

... that still can ring
Forget your perfekt offering
There is a crack,
a crack in everything
That's how the light gets in

Det ÄR smart

2010-12-25T04:38:00.002+01:00

Kanske Stenmarks allra bästa iaf den...

Fysikaliska lagar

2010-12-16T19:01:00.000+01:00

En hel och en halv timme för mig själv nu innan kvällspasset i stallet.
Alldeles ensam hemma. Förutom katten som vägrar gå ut. För ovärdigt väder, tycker hon. Man blir blöt om tassarna.
Om i går var en produktiv dag på jobbet så var i dag löjligt improduktiv.
Inga lektioner att hålla på fm så planer fanns i mitt huvud att efter morgonfritids ockupera jobbdatorn och äntligen bli klar med hemkunskapens LPP (lokal pedagogisk planering) och även elevomdömena. En del i alla fall.

Planering är bra men dumt. Av erfarenhet vet jag att ju mer jag planerar desto mindre får jag gjort. Det är som vore det en fysikalisk lag; skulle säkert kunna beskrivas med någon fin formel där summan av planering och struktureringsförsök equals improduktivitet gånger ineffektivitet upphöjt till tio eller nåt och man skulle ju egentligen vilja vara som die andere; die där Menschen wie Ordnung haben und lite struktur och disciplin på sig selbst och sånt men så är alltså icke fallet.

.........zzzzz

När jag hade skrivit ovanstående somnade jag med datorn som en vämekudde i famnen och katten snarkandes bredvid och jag inser nu precis nyvaken att planen i mitt huvud: planen att bara skriva korta, raka och fina meningar utan bisatser och felsyftningar och semikolon i det här inlägget, den planen, den brast den också.
Och nu bara tjugo minuter solitude kvar...

However i stället för att vara effektiv och slippa omaket att sen bli tvungen att jobba hemma så läste jag en mängd utvecklingspsykologiska forskningsrapporter om t ex anknytningsteorin och förfasade mig både över hur oerhört starka överlevnadsinstinkter vi människor har och över hur sköra vi är när något i det så oändligt komplexa samspelet inte fungerar som det är menat att fungera. Hur mycket som kan gå fel och hur utlämnade vi då är. Vi människor.

Och sen var det ju som förgjort att uppta någon som helst effektivitet eller produktivitet.
Inte ens i planeringshjärnan.
Fysikalisk lag det med.
Stallet nu!

Helt annan fysikalitet här nedanför...lite tantsnusk minsann.

Tantsnusk

2010-12-16T18:59:00.001+01:00

Foto jag fick på jobbmailen. Från annan tant.

Lucia

2010-12-13T00:22:00.001+01:00

Natten går kanske tunga fjät runt gård och stuva men inte är de lika massivt betungande som dagens dryga och bittra kliv...

Ett- 30 days

2010-12-13T00:11:00.003+01:00

Tänkte ignorera den eftersom jag har så väldigt lite tid och verkligen borde ägna det som ändå blir över i schemat till helt andra och mer produktiva saker men jag misslyckades alltså, med ignorerandet. Antagligen för att jag är riktig svag för såna där listor/utmaningar/kedjeskit. Hur mycket jag än inteinte vill vara svag för sånt så är jag det desvärre likafullt. Svagsint.

Finns precis precis överallt, på alla prettobloggar o alla alternativa med, på stora o små, vita o svarta o rosa...
Bl a här o här. Och här. Kul att läsa ändå hur olika rubrikerna tolkas. Eller lika.
De flesta har ju iofs avverkat hela listan redan och usch, neeej... det känns ju fullständigt totallöjligt egentligen att hoppa på men, som sagt, kan liksom inte låta bli nu när jag plötsligt hade både lite tid och en stunds möjlighet. Svagsint är jag. Svagsint.

Något varjedagsskrivande kan ju inte komma på fråga förstås så kanske blir jag klar till sommaren eller inte alls men det har ju ingen som helst betydelse. Ingen som helst.

Nåväl hela listan:
(länkar efter hand...)

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Ett: Introduce yourself

De som halvkänner mig tror nog att jag är en ganska glad och kreativ tant men de tror ju fel... tämligen sur och tvär och allmänt melankolisk är jag ju.
De som helkänner mig tycker nog att jag är en ganska sur och tvär och synnerligen melankolisk tant men de tycker fel... riktigt glad och kreativ är jag ju egentligen.
De som inte känner mig alls... ja, de tror eller tänker ingenting antar jag.

Själv känner jag migsjälvet ganska dåligt... men håller kanske på att lära känna mig lite mer ändå nu, efter snart femtio år tillsammans. Men inte är det lätt inte...

Hur jag kom att bli den jag är i dag kan man ju bara spekulera i.
Mina första år har jag beskrivit här och de tätt påföljande här och här...

Sen gick det mest utför tror jag... och åt alla håll.
Det finns inte mycket man med säkerhet kan säga om migsjälvet.

Jag har jobbat i de mest skilda environger: i skogen, i polskt stall och svenskt, i glasskiosk, på bensinmackar och hotell, i casinon både på land och till havs, i hemtjänsten, i en lanthandel, på skolor och på fritidshem men aldrig på kontor vad jag kan komma på...

Jag som var fast besluten under adolescensåren att aldrig gifta mig och definitivt inte föda några barn var en av dem som stadgade mig ganska tidigt och fick barn och volvo och har dessutom till min egen förvåning och ibland förtvivlan hållit mig kvar i det där stadgade.
Jag som fördömde äktenskap som tråktraditionellt och uberkonventionellt.
Jag som fortfarande fördömer det. Mitt i det.

Jag som var både pojke o flicka är nu varken kvinnlig eller manlig men i utkanten av båda.

Jag har förresten alltid befunnit mig i utkanten av olika kretsar. Rört mig i de flesta men inte riktigt tillhört.
Varken hos tjejerna eller hos killarna var jag hemma. Eller både hos tjejerna och hos killarna men inte fullt ut hos någondera...
Både hos proggarna och raggarna men inte fullt ut hos någondera. Både hos kyparna och däcksarna och officerarna men inte fullt ut hos någondera. Både hos bullbaksäppelkindsmammorna och färdiglagatrökaunderfläktenmammorna men inte fullt ut hos någondera. Både hos de auktoritära och de låtgåiga men inte fullt ut hos någondera. Både hos de tyskengelska ryttarna och hos de akademiska men inte fullt ut hos någondera. Både hos ateisterna och de religiösa men inte fullt ut hos någondera. Både hos bönderna och borgarna men inte fullt ut...

Men aldrig, aldrig hos brackorna!

Kanske är just bracka det enda man aldrig någonsin kan kalla mig för... dit har jag aldrig tillhört, inte ens i någon utkant.
Och det gör mig mycket, mycket nöjd när jag inser det nu, för jag menar... det finns väl inte mycket här i världen som är lägre än brackor, eller?
Nåja, seriemördare och hustrumisshandlare får väl anses som värre och lägre stående men sen dyker de snart upp på listan, brackorna. På listan över de lägsta sorterna i den här världen.

Ssssjjoo!
Mycket mer än så kan man nog inte med säkerhet påstå vad gäller migsjälvet:

Jag är inte seriemördare, jag är inte brackig, har inte (hittills) jobbat på något kontor och jag befinner mig inte i centrum av någonting.
Alltid i utkanten, i marginalen; i gränsytan till något annat...

Besynnerliga Södergran

2010-12-12T03:00:00.000+01:00

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart
                        uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag
                        verkligen vunnit —
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa
                        dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat
                        än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än
                        alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du
           älskar och alltid skall älska.

Ur Landet som icke är, 1925

Fortfarande

2010-12-12T01:48:00.000+01:00

vred, ilsk och disappointed like hell men den venetianska vittringen, den narnianska helvetesfägringen därute, den krossade sammeten och den där sältan -den där granulerade sältan som gifter sig så fördömt väl med vaniljstången, mjölken, äggen och allt sockret i livets crème brûlée - ja, när alltihop det där blandas i små portionsformar och sedan karamelliseras med gasolbrännare för för att få den där krispigt gyllenbruna ytan då kan man bjuda självaste Lucifer på den desserten och faktiskt få höra honom förvånat utbrista: "Livet är en gåta, folks, livet är en gåta och man vill aldrigaldrig lösa den!
DET var en lång mening minsann...

Just nu

2010-12-10T18:01:00.000+01:00

är jag arg som ett jävla bi och kan inte på något sätt släppa det... ingen kristen "vända andra kinden till" mentalitet eller någon zenbuddhistisk "närvaro i nuet och inre acceptans" mambojambo, ingen psykologisk insikt om förträngda minnen eller känslotjafs och inga humanistiska förmildrande omstädigheter.
Punkt.
Men det går över, som någon sa, allt går över... när man minst anar och förväntar sig det går även sånt över...
Och en jävla tur är väl det för ilska/vrede/argsinthet är trots allt inte en kardinalsynd för intet.

Stenmark igen

2010-12-05T11:22:00.000+01:00

Dagens ignorerade

2010-12-05T01:41:00.003+01:00

Jan Stenmark igen

sorry

2010-12-05T01:41:00.000+01:00

Slagit in på teenyvägen o fortsätter där...

2010-12-05T01:40:00.000+01:00

I ett svep
var alla ord uttalade
alla ord
som någonsin behöver
uttalas

I ett enda svep
var alla blickar kastade
alla blickar
som någonsin behöver
kastas

I ett enda nioårssvep
var allt
allt
som någonsin behöver
vara

Dagens äppelkind

2010-12-04T20:26:00.000+01:00

Nänä

2010-12-04T15:05:00.001+01:00

... nu ser vi till att inte slicka på stolparna, hörrni, ehuru åstundan är ansenlig...

Kanske

2010-12-04T15:05:00.000+01:00

Kanske skulle man ta sig i kragen, kavla upp ärmarna
och få arslet ur vagnen...
Eller skulle man lägga handskarna på hyllan, kasta av sig stövlarna
och vända kappan efter vinden...
Eller skulle man bara stoppa huvudet i sanden, gömma sig i garderoben, trolla med knäna
och inte låtsas om småsakerna som skaver och gnager...
Inte bry sig om storsakerna heller, kanske.
Eller skulle man möjligen ta och slicka på en lyktstolpe bara för att.

Fokus och förändring

2010-12-04T15:04:00.004+01:00

Om man bestämmer sig för att sluta med någonting lägger man automatiskt fokus på det som man tänkte sluta med.
Att lägga fokus på någonting betyder väl egentligen mest att man tänker extra mycket på det som man lägger fokus på.
Och om man tänker extra mycket på någonting växer det och upptar snart alla ens tankar, hela tiden.
Som ett tema eller som en röd tråd löper det genom tillvaron och färgar av sig på det mesta, faktiskt.

Det som en gång blivit färgat av någonting kan liksom inte avfärgas så lätt sen. Ungefär som när man sett en förskräcklig bild och den fastnat på näthinnan. Man kan inte o-se någonting.
Har man hört en hemlighet kan den aldrig mer bli o-hörd.
Har man fokuserat på någonting och det redan färgat av sig på tankarna, och vägarna som tankarna tar är det verkligen mycket svårt sedan att o-färga dem.
Affirmation kallas det väl. Att försäkra och bekräfta, att styrka och stadfästa.

Vill man sedan försöka sluta med detta något, som man fokuserat och färgat och affirmerat till egendomliga och nästan skrattretande proportioner, är man rökt. Körd, blåst och utmanövrerad av uråldriga hjärnspår.
Hjärnspår som sin komplexitet och mognad till trots har ena oerhörda problem med enkel abstraktion... ena djupgående svårigheter med att fatta ett enkelt ord som vi använder dagligendagligen;
ordet INTE.
Var INTE uppe för länge. Ät INTE 200 g choklad i ett svep. Rök INTE cigaretter. Skriv INTE todolistor. Pilla INTE på sårskorpan. Tryck INTE på röda knappen. Slicka INTE på lyktstolpen...

Omvänd psykologi fungerar sällan riktigt heller; gå inte o lägg dig, spara inte en enda bit av chokladen till i morgon, andas inte frisk luft, gör aldrig någonsin någonting på en gång, låt inte såret läka, låt inga knappar eller lyktstolpar vara otryckta eller oslickade...
Nä, uråldriga hjärnspår må vara tröga men lura dem, de knipsluga rackarna... försök inte ens.

En möjlighet kanske skulle vara att BÖRJA med något. Och då menar jag plussa på olaterna för att sedan hoppas att summan av lasterna verkligen är så berömt konstant att något måste bort.
Var uppe länge OCH stig upp i ottan... Ät choklad OCH morötter. Rök cigaretter OCH snusa/nikotugg/plåster/spray/champix. Skriv listor OCH bocka av dem med en gång. Tryck på knappen, pilla på sårskorpan, slicka på stolpen OCH... ja, dra i spaken, häll salt i såret och kyss ett minus 14 gradigt trappräcke också.

Men det är klart; gamla vanor sitter ju djupare så om någonting faller bort så är det väl de nya, mindre inrotade olaterna som försvinner i alla fall så, neee...

Förändring är ett mycket tveksamt kapitel... speciellt om det gäller sigsjälvet.

Glasburk

2010-12-02T23:08:00.003+01:00

Advent

2010-11-29T18:54:00.001+01:00

Börjar skönja grinchfläckarna nu, de brer ut sig mer o mer och snart täcker det gröna hela kroppen. Vid lucia brukar morrhåren sticka ut, ögonen gulnar och tänderna med.
Men i år ska jag försöka ignorera denna metamorfos.
Jag ska bara flyta med... kanske t o m känna en viss tillfredsställelse över att jag kommit så långt i livet att jag verkligen inte bryr mig om måsten o borden.
Det är indeedindeed någonting att känna tillfredsställelse över kan jag lova!
Och statoils lussebulle är fortfarande bäst...

There must be some kind of way out of here

2010-11-25T00:49:00.000+01:00

...said the joker to the thief.
There is too much confusion,
I can't get no relief.

Inte många i denna världenvärlden som kan smida texter med sån spänst och smoothness utan att falla platt, utan att förlora skrovligheten, det knotiga...det självfallna.

No reason to get exited,
the thief, he kindly spoke.
There are many here among us
who feel that life is but a joke.

... so let us not talk falsely now, the hour is getting late.

DylanDylan kunde han. Jo, så ini bängen kunde han...

Outside in the cold distance
a wild cat did growl.
Two riders were approaching
and the wind began to howl

Sonen påstod att någon sagt om "All along..." att Dylan created an angel... Hendrix gave it wings.

Men egentligen vet jag ju inte riktigt varförvarför de här orden tilltalar mig så... inte vet jag heller hur de är menade att tolkas ursprungligen och inte vet jag vad som är upp eller ner jag, men ändå... för mig har de antagligen -som alltid- något att göra med den här ödsligheten, den här svartheten och den här evigteviga ensamheten vi stackars människor dras med... utan ände.
De här rollerna vi tvingas spela utan ände, utan ände

Businessmen they drink my wine, plowmen dig my earth.
None of them along the line know what any of it is worth.

Och...

2010-11-24T18:52:00.003+01:00

... så Dylan dårå förstås...

Jimi Hendrix - All Along The Watchtower

2010-11-24T18:49:00.002+01:00

Dagar...

2010-11-23T23:28:00.000+01:00

dagar, dagar
jämna tunga
vart tar mina lätta nätter vägen

Dave Matthews Band - All Along The Watchtower (Woodstock 99)

2010-11-23T23:26:00.000+01:00

Raska på får man

2010-11-22T11:21:00.002+01:00

Då jag ju fortfarande inte har någon egenegen datordator jag utan får hålla mig till mobilsurf oftast så får man fasiken raska på när man får tillfälle

Raska på över isen som räven, hukandes i månskenet, i vinternatten, i snön, dragandes med svansen som en kvast.
Raskandes över isen, över dagar och nätter och mörker och ljus, raskandes, dragandes, rappandes på.

Jo, man får raska på om man vill ha nåt sagt...
Och en kyrka är det, nätet, etern. En religion och en kyrka som tillhandahåller bikt och predikan, kommunion, sakrament, mässor och bön.
En gemenskap och en ensamhet så lik våra religioners.

Men man får rappa på om man vill ha något sagt.
Och varför vill man ha något sagt? Egentligen?
Det kan man undra över länge och ångra med men ha något sagt vill man.

Och går man längs en gata i snöslasket och hör ett skratt man minns så svider det till, ett blixtsnabbt hugg i lungan.
Vill man ha något sagt?

Och sitter man på ett fik; omgiven av kaffedoft och den slags värme som kommer ur feta bakelser och söta belöningar då kan man tänka att ens nordiska tungsinne kanske är kärvare än snöglopp på E4:an, stretigare, strävare och beskare än malört men hur ljuvligt, ljuvligt det förenar sig med novembermörkrets magi. Gifter sig med motighet och tristess, saktmodighet och blixtsnabba hugg...

Och om man sen gråter i hissen eller skrattar för sig själv kan banaliteten i det skingras i samma stund man inser det universella i att skratta och gråta och falla.
Det universella i att varje vinst har en förlust och att varje nederlag äger en seger.

Och har man ingen egenegen datordator och vill ha något sagt, får man fasiken rappa på med orden, får man verkligen.

Och pathosintolerans får man ignorera ibland när man har tillgång, access och tillfälle... får man verkligen?
(luktar tonårsliv dikten här nedanför men vaf, man får ignorera sånt, man får raska på bara...)

Lite pathospathos i novembergröten

2010-11-22T11:19:00.003+01:00

Minns nacken
och skrattet
den uppfällda kragen
och skrattet
minns rösten
fingrarna
gråregnet
revan
i luften

minns orden
orden
ovanifrån föll
orden
nådde läpparna som flingor
ovanifrån utifrån och oundvikliga
ordflagor
oundvikliga
och salta

nacken orden
fingrarna saltet
den uppfällda kragen
gråregnet
skrattet

minns fallandet
svartnandet
den magnetiska svedan
i armar axlar mellangärde
i lungor i luftrör
svedan
lungorna
luftrören
andades vi någonsin
revan
i luften
rösten orden
saltet svedan

fingrarna
nacken
orden skrattet kragen
orden skrattet kragen

andades vi någonsin
orden
ovanifrån

andades vi någonsin
någonsin
någonsin

orden kragen revan rösten
andades vi

nacken fingrarna saltet svedan
andades vi
skrattet andades vi

ett enda andetag var det
ett enda och samma
andetag

(ur samma minnesvrå som dennahära...kosmisk bror o allt)

Zarah Leander - Ack Värmeland du sköna

2010-11-11T23:23:00.000+01:00

Chansoner

2010-11-09T23:54:00.001+01:00

Duschcremen som skulle göra mig Happyful är slut sen länge nu och det var faktiskt ett bra tag sen jag torterade mina environger med "Ack Värmeland" och de andra chansonerna i min mollrepertoir.
Varför jag brutit denna min gamla, trogna vana att sjunga i duschen, det vet jag inte riktigt, men det är ju rätt synd, för med eller utan aromterapi så blir man faktiskt lite happy av att ha en badrumssession vemodskulande för sig själv.
Märkte det nu i kväll iaf. När jag tog ton.
Får väl ta upp den traditionen igen dårå kanske.
Endorfiner och dopaminer lär det ju vara ja... som frigörs och fixar dagen.
Grannskapet upplever knappast samma eufori men lite får de tåla, faktiskt.

Mumin

2010-11-07T17:02:00.001+01:00

Hittade bilder nu på mumintrollet jag virkade på fritids. Lite sned och stormaskig och konstig men söt vart han ju ändå...

Så mycket bättre...

2010-11-07T02:04:00.001+01:00

Pennalismfri TV... inte dumt alls, inte dumt alls faktiskt

Så e de... o har ju alltid vart

2010-11-06T02:14:00.000+01:00

Sturska och ihärdiga nödgas vi vandra i verkligheten,
i strama världen.
I dagar av rakhet och stret.
Men varats mystik nalkas endast i det vi böjer oss,
i det spaka.
I det vi lossnar från fästet
och finner oss i famlandet.

Scary värre in the stable

2010-11-05T18:40:00.007+01:00

Tagelhäxa, alienheppa och lysande orber som svävar över ridstigen... scaaary.
Till det (men utan bildbevis) kommer de allestädes närvarande zombiesarna, spökpapegojan vid torpet, huvudlösa haren, de två älgarna utan ögon, de ruskiga lomorrandena vid trevägskorsningen samt en och annan varulvsskugga mellan fur o gran... huhuhu!
Gamla bilder och All Hallows Eve för en vecka sen men ändårå.

Oktooober

2010-10-31T21:03:00.058+01:00

Min absoluta favoritmånad gick för fort.
Alldeles, alldeles, alldeles för fort gick käraste oktober och som vanligt känns det som jag inte hinner, inte hinner, inte hinner...

Men vad är det jag ska hinna?
Eftersom jag numera är nykter och avgiftad listoman, dvs jag skriver inga to do listor längre, så kan jag inte påstå att jag vet vad det är jag skulle hunnit.
Och det är ju skönt.

I stället för alla göra-listor jag så maniskt plitade ner förr var ju tanken att jag någonstans skulle notera allt jag verkligen GJORT. En have done lista.

Det är inte lika lätt det.
Att komma på vad man ska/måste/borde göra går som en dans. Som om det fanns i generna.
Att skriva ner vad man gjort, helst genast när man gjort det, är något man måste träna på. Lära sig.
Tydligen.

Försöker komma på nu all nytta jag gjort i oktober...
Hmmm... svårt.
Men:
Stortvätt härom veckan t ex.
Jag har städat och skurat en hel del i stallet.
Jag har smort sadeln och tränsen och tvättat täcken.
Ridning i stort sett varje dag på väldigt pigg och busig Schaman.
Jag har snart fixat tandproblemen.
Har varit på lokal och dansat, det är nyttigt.
Jag har faktiskt köpt en vinterjacka. Opraktiskt icke-svart är den; dimmigt naturvit men varm och snygg och skön och bekväm och... ja, väldigt opraktisk, men ändå.
Jag har städat hemma också, tro det den som vill.
Och på jobbet...
Ja, när jag tänker nu på allt jag gjort på jobbet... det är ju så mycket att jag borde ha medalj egentligen.

Finns mer, ojoj, det finns mer men nu känner jag hur det suger i måstegöralistnerverna på ett väldigt obehagligt sätt.
Det är tydligt att som den forna list addict jag är kan jag tydligen inte skriva några listor alls längre innan to do, to do, to do recepterorerna kickar igång och jag är snubblande nära ett rejält återfall.

Och det vill vi inte, det vill vi verkligen inte.

(Jag får fuska lite på jobbet... jag måste erkänna att jag brukar det ibland... skriva härliga, förfärliga och nedbrytande to do listor på jobbet...)
Ajajaj.

Happytaggat

2010-10-24T19:52:00.000+02:00

Tog in hästarna tidigare i dag så de skulle slippa regnet.
Mockade och fixade medan de stod och mumsade hösilage och mysfrustade lite då och då.
Jag vet att jag sagt det förut men åh, vilket trevligt ljud det är; hästar som tuggar på hö.
Får nog gå under happytaggen det. Sssjoo.

Sunk

2010-10-24T17:47:00.000+02:00

Hade glömt hur sunkigt det är ute om nätterna på danshaken, nattklubbarna.
Hur man klibbar fast i golvet, hur t o m plastpalmerna slokar i hörnen.
Och jag menar, jag är ingen kräsen sort, jag... står ut med det mesta men det luktar fööör bisarrt, det gör det.
Stinker parfymöverdrift, råsvett, dålig andedräkt och gamla spyor, gör det.
Och värst av allt är att det verkar vara helt comme il faut nuförtiden att passa på och smygfisa där på dansgolvet... ideligen, ideligen. Iieeeuuw!
Kan inte minnas att det var riktigt SÅ illa förr men kanske var man fullare då, kanske var det tobaksröken som kamouflerade skitlukten eller så var man bara mindre kräsen...då, på den gamla goda tiden.

Uppnypt

2010-10-22T10:45:00.004+02:00

stulet här

Lite datortid nu. Underlig tidpunkt, halvåtta på morgonen.

Känns uppnypt.

Att jag har full access till sängsängen fram till tio eftersom jag inte börjar jobba förrns elva... att jag ännu inte rasat samman över att det faktiskt kom en mordormorgon i dag med och genast dragit mig tillbaka under bolster och dun... att jag nu minsann sitter här i stället, förvisso glosögd och panikslagen med intellektet på drönarnivå men artificiellt upplivad på koffein och åtminstone kroppsligen i upprätt ställning... ja, DET är än mer egendomligt.

De andra redan utsprungna ur huset, utsprungna i nysnön med lågskor på fötterna.

Upp- och ut- och ivägsprungna är de.

Ryckta ur morpheus rike; ilskna och nyduschade och ivägsprungna till de stora maskinerna är de.

Och snart jag med. Till pedagogmaskinen. Okallad.

Tragglandes.

Tog en titt på sånt jag skrivit nu... både skickat och sparat och ratat.

Och det var då ett evinnerligt tragglande och knotande här med.

Ett tjat och ett gnat och ett evigt klankande på verklighetens råa, uddiga väsen.

Det slags sträva jämmer som jag ju egentligen har någon slags föresats att undvika.

Egentligen.

I alla fall här.

Mer sällan jag lyckas med det.

Verkar det som...

Beklagligt... men vad gör man när debaclen kommer slag i slag och det är allmän baisse på livsbörsen?

Nä, det må vara femtiårskris eller nåt klimakterianskt förstadium, bara vanlig existentiell ångest, sömnbrist eller någon allvarligare nedbrytningsprocess som drabbat mig men det verkar som det är dags, så ini helsikke dags, att bryta upp någonting.

Bryta upp, riva ner, stanna till, gå ur, hoppa av. Någonting.

Men det är fult.

I ett samhällsmaskineri som förespråkar tillväxt och utveckling och ökad vinst är det mycket fult.

Att stanna till och hindra framfarten.

Och jag vet ju; jag kommer inte, kommer inte, kommer inte att göra det.

Kommer inte att hoppa av eller stanna till.

Det är jag alldeles för good girl för.

Ändå, ändå, ändå. När mitt mummelmantra blivit; "det går inte, det går inte, det går inte, det här går inte längre..." då är det nog så ini helsikkes dags, ändå, ändå.

Men till vad?

Till vad?

Tänkte på inlägg jag taggat med etiketten "happy" här på egna bloggen. Kanske kunde de ge en liten fingervisning om vad det är som brukar göra mig lite mer så där glättig och sorglös som man väl trots allt är ibland...

Kanske kunde happytaggen ge en fingervisning till vad det är man vill hoppa av, var det är man vill stanna till, när och hur och varför man vill hindra framfart.

45 inlägg (av inalles 538) finns det bakom "happy" och inventeringen visar på fyra starka trender.

Fyra fenomen...

I varje happyetiketterat inlägg dyker minst en men ofta två och inte sällan alla fyra upp.

Det är förstås Hästen, Hösten, Konsten och Kaffet (den numera, av laktosskäl ratade statoillatten bl a).

Ja, det är förstås Hästen.

Det är utan tvivel Hösten.

Det är självklart Konsten och

det är utan tvekan Kaffet. Fikat.

Men kan man hoppa av till det? Till konsten?

Kan man stanna upp och bara fika?

Hindra höstens framfart mot vinter och vår?

Gå ur maskinerit och rida iväg mot solnedgången sådär bara som en annan lonesome cowboy?

Kanske.

Men inventeringen fortsätter...

Needs

2010-10-15T23:09:00.002+02:00

Thus my needs;
Dammsugare, dator och vinterjacka, tandläkare, restskattsmedel och avgassystem till gammalvolvon.

And the outcomes if denied;
Kvalsterattacker, uppdateringsångest, frysskador, kindtandsvånda, fogdelifogden och transportmedel som låter förfärande likt en Penta utombordare.

Men de blir te å välja... å te å ta lite pö om pö.
Det är sånt som gör livet så där glatt som en platt hatt ungefär.

Annars så är det bara bra... iaf nu när neutrofilerna gjort sitt.
För det är ju höst!
Långt ifrån sommarfusket men ännu inte närmare jul än att man kan ledas i ljuv förhoppning att bigotteribalunsernas baluns inte riktigt är for real...

Postat en del blarr idag också som jag trots allt har jag hunnit med att skriva eller iaf påbörjat och sparat ibland här.
På lånad Mac.
Och på lånad tid. Lånad från Hypnos, sömnens vackra bevingade gud.

Postat några jo men jag gillar icke att blogger gjort om så att inläggen dateras efter publiceringsdag och inte den dag då de skapades/skrevs.
Bäst vore eg om man kunde välja själv... och det kanske man kan förresten men i så fall har det gått mig förbi hur man gör.

Ssssch!

2010-10-15T23:09:00.000+02:00

Kunde tänka mig en timmes lugn och ro emellanåt.
Absolut tystnad.
Absolut största möjliga tystnad.

20 frågor

2010-10-15T23:08:00.005+02:00

Eller 24 var det visst. Utmanades av ms Pink Pitchfork på listelilista.
Okidoki:

1. Ta närmaste bok o slå upp sid 18, rad 4. Vad står där?
Skär bort huvudet på sillen. Lägg sillen i marinaden

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Citronmeliss i kruka. (Ni fattar att jag sitter i köket, va)

3. Vad är det senaste du såg på tv?
Cold case i onsdags.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
Gissar tio över sex... (den var två minuter över).

5. Bortsett från datorn vad hör du nu?
Köksfläkten, en klocka och min mans monolog...

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick genom stan till bolaget nyss... och var ju rastvakt på jobbet tidigare. I går red vi annars lilla rundan i snöblandade stormbyar, det var nice.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här utmaningen?
Vinpavor och cognacsflarror.

8. Vad har du på dig?
Ombytt och klar för stallet om en stund så det är bruna ridbrallor, varm ylletröja och randig halsduk. Tyvärr märker jag nu att höger strumpa har ett hål vid stortån, så dem kommer jag att byta då jag inte står ut med sånt.

9. Drömde du något i natt och i så fall vad?
Det gjorde jag. Och det var säkert Freudianskt så det räcker men minns bara att jag hade lockigt hår.

10. När skrattade du senast?
På jobbet när fredagstramsigt barn jämförde mitt virkade Mumintrolls huvud med en av fritidspersonalens "pille" som han sett när de var i badhuset... Åh, vad jag, vid tillfälle, ska tracka "pilleägaren"!
Tråkigt bara att Mumin efter detta aldrig kommer att vara densamma...

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Oj, bl a en tavla med en fiolspelare; en litografi är det, av Bo Nilsson, en klocka, en anslagstavla med tretti papper, en griffeltavla där det bl a står "I'm a sucker for bekräftelse", en massa vykort instoppade under dörrkarmen, en tavla till som min svärfars farfar gjort, ett diplom från ridskolan, sju ax av korn eller råg, är inte riktigt hundra men jo, jag tror det är korn.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Massor men att Pmaken redde upp i kökskaoset nyss var bra konstigt att se faktiskt.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jorå, jag är en riktig sucker för såna här listor egentligen jag.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Alltså i lördags fastnade jag framför en 80 tals film som slutade vid halvtretiden. Vet ej vad den hette (kan kolla) men den var riktigt urusel!
På bio har jag inte varit på evigheter, tyvärr.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En hästgård, en Merca med fyrhjulsdrift, en riktigt dyr vinterjacka från Peak, eller två... en lägenhet till min dotter som tröttnat ordentligt på att bo hemma, en dito till min son och körkort till dem båda... en jorden runt seglare till min man så han kunde förverkliga sina drömmar och jag mina, i lugn och ro hemma på gården, när han är ute till sjöss... en dammsugare, en dator, en alldeles eeegen... och så skulle jag betala tandläkaren i förskott.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har spelat av Thåström en hundring el kanske två vid roulettbordet när jag jobbade som croupiere.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik eller skuldkänslor, vad skulle det vara?
Skulle typ stänga ner hela äckel USA och hand it back to the native americans.

18. Tycker du om att dansa?
Mycket men jag vet inte om de andra på dansgolvet tycker om mitt sätt att ta så stor plats.

19. George Bush?
Creepy

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp flicka?
Frej resp Fanny.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Ja... och i så fall i Köpenhamn, Berlin eller -trots äcklet- i New York.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Brukar väl va Pelle som hänger där vid pärleporten men however;
om han sa "A ja, du gjorde så gott du kunde" skulle det vara helt ok. Mer än så kan man liksom inte göra och "good enough" är mitt mottomantra ju.

24. Vilka fyra personer vill du att ska svara på de här frågorna?
Obama, Gandhi, Moder Theresa och Jimmie Åkesson eller vem som helst som känner sig manad...

B människa

2010-10-15T23:08:00.003+02:00

Nej, jag har aldrig tvivlat på att jag är en B individ.
In i märgen.
Utpräglad.
Inga procentsatser åt nåt A håll över huvudtaget.

Har en kroppsklocka som kräver att dygnet består av minst 27 timmar för att sov- och vakentider inte ska krocka med varandra eller med A samhällets normer och antika värderingar.

Som det är nu räcker tiden inte till alla de kvällar och nätter när jag, B människan, är som mest aktiv, kreativ och uppåt.

Räcker inte till sen heller förstås, dygnets futtiga 24 när det kommer till den sömn man så väl behöver. För så snart man lagt sig måste man upp... mitt i den kroppsliga natten... mitt i ljuvaste REM sömnen.
Upp bara för att nån slags brödföda ska tjänas in. Upp bara till en värld som förhärskas av 1800 tals uppmetuppenordning, solenstårmittpåhimlenfascism och morgonstundharguldimunddiktatur.

Och då blir det så där trögt igen förstås.
Med mödosamma steg och drönarintellekt släpar jag mig dystert genom förmiddag och tidig eftermiddag. Inget hopp och ingen tro. Lugubert och träligt så in i bängen kan jag lova.

Först framåt åttatiden på kvällen är det som om andarna kommer till liv och sen vid tjugotvå har tungsinnet lättat helt och plötsligt syns ett helt hav av möjligheter och aktiviteter..brister nästan ut i lovsång jag då... av pionjäranda och nybyggarmentalitet.

Men är man en så pass utpräglad B typ, då hjälper inte fascistoida tillrop om att gå och lägga sig i tid eller äta ordentlig frukost vid nollsjunollnoll.
Nattning vid tiotiden är för en B människa som för en A typ att borsta tänderna vid fjortontiden och försöka djupslafa 8 timmar.
Det känns in i märgen fel och även om man gör det, verkligen tvingar in sig själv i en annan dygnsuppfattning, så hjälper inte det mot drönarkänslan man får av att alltid stiga upp mitt i kroppsnatten.
Nä.
Så nu har de fått en medlem till här.

Tro

2010-10-15T23:07:00.003+02:00

Men, alltså.
Den som väljer att inte tro på solidaritet. Inte tro på gemenskap.
Den som väljer att inte tro på ödmjukhet, förståelse eller tolerans.

Den väljer att kastas ut i livet utan samband.
Utan tema, utan innehåll och utan uppkoppling mot det kosmiska nätet.
Den väljer att vara i intet.
Den väljer att leva utan tro...
Och utan tro blir "vår färd blott ett meningslöst irrande mot den vissa döden".
För att citera Dagerman.
Alltså.

Han vill men kan inte sova...

2010-10-04T03:26:00.002+02:00

Var väl Lovis som sjöng så om vargen som ylade i nattens skog.

Vargparet i Rialaskogarna, bara några mil härifrån, fick ju historisk tillökning i våras.
Inte på över 150 år har det fötts vildvarg här. Fyra valpar blev det; tre hannar och en tik.

Och nu sjunger de om nätterna. För att stärka sammanhållningen i flocken, hålla kontakten och markera revir.
Man kan åka på safari där nu tydligen för att höra dem gny och yla i mörka skogen.
Lyssna annars här på ulvtjut... Ödesdigert och ensamt låter det onekligen.

Ett rådjur om dagen smaskar de i sig men eftersom reviret är det minsta i Sverige och mycket nära bebyggelse och tamboskap har de även rivit får och nån kalv, vad jag förstår.
En hund blev visst attackerad och dödad också. Vargar ser hundar som rivaliserande inkräktare och försvarar sitt revir.

Innan dess var de ganska väl sedda ändå, ulvarna, men nu har de ju fått sina belackare.
Beklagligt men förståeligt.
Jag debatterar varken för eller emot, jag egentligen... varken för eller emot vargskydd eller skyddsjakt.
Ett klassiskt dilemma förstås det här; människan vs naturen.
Reviren är för små, det är vi människor skyldiga till men att bönderna vill ha sin tamboskap i fred fattar man ju och att hundägare vill kunna gå på prommis utan att bli av med älsklingen, det tror jag det.

Vargarna är hursomhelst fascinerande vackra djur och min absoluta grundinställning är nog ändå att vi humans inte har större eller mer självklar rätt till mark och livsutrymme än dem.
Inte mindre heller kanske, men i kampen om reviren är vi människor så exceptionellt mycket mer rovgiriga och snikna, och kör med så mycket mer fulspel än vargarna, att man vill hålla på dem bara för det.

MEN, säger jag bara. Trots min PK:iga inställning och stoora sinne; när det kommer till kritan...
När det kommer till den kvällen...

Den kvällen jag hör vargen gnyla när jag rider i pannlampans sken i skogsmörkret...
Den kvällen jag ser skuggor vid sidan av stigen eller reflekterande ulvaögon vaksamt följa oss från dunklet uppe på kullen...
Den kvällen Schaman stannar till och drakblåser inför rovdjursvittringen, den kvällen jag känner hans hjärtslag genom sadeln; flyktberedd med öronen spetsade mot ljudet av vargatassar i vitmossan...
Den kvällen...

Ja, SOM jag skulle fega ur den kvällen och ropa på polis och jägare och morsan med!
Ja, som jag skulle tappa all politisk korrekthet och upplysthet, all kristenhet och all västerländsk humanism nästan.
Den sitter djupt i mina hedniska, nordiska hjärnvindlingar trots allt; ulvaskräcken.

Rhinovirusen har paaarteey

2010-10-02T05:53:00.001+02:00

Får väl hoppas att mitt immunförsvar orkar mobilisera sig och bekämpa min rediga, bonniga höstförkylning nu då.
Att de vita blodkropparna; min inre arme av mördarceller och makrofager och lymfocyter och allt vad de heter de där tappra minisoldaterna... att de har fighting spirit nog... att deras ledare har strategin klar och lyckats ingjuta moral och mod i barm och blod... att de tar striden.
För snoret är grinchen-grönt nu och slemmet smakar unkna, halvtuggade ormar.
Till det ögon som tåras, bihålor som molar och febersvett som rinner för att i nästa stund stelna till isrännor på huden när frysfrossan kickar in.
Det är precis så trevligt och snyggt som det låter.
Riktigt Floridanaajs är det!
Solbränne- o kritvittleende- fräscht är det.
"Have a nice day" och sånt hurtigruttigt och sandstrandsreklamestetiskt är det.
I alla fall om man jämför lite.
Både pest och kolera är etter värre, det vågar jag slå vad om.

Förälskelse

2010-09-21T22:35:00.004+02:00

Jag är kär. Banne mig.
Jag har en passionerad romans och han är vacker som en dag.
Ljuv är hans omfamning.

Om vi gifter oss blir Nyx min svärmor och vi kommer ju väldigt, väldigt bra överens sen länge så det skulle inte bli några problem.
Lite värre kanske med svärfarsan Erebos. Han är lite skum han, lite svår faktiskt... men vem vet han kanske är sjyst ändå bara man lär känna honom.

Jag skulle få tre bonus barn; Morfeus, Fobetor och Fantasos. Vackra o starka allihop även om Fobetor som är något av familjens svarta får kan vara rätt så besvärlig ibland. Brås på sin farfar, tror jag.

Men det blir nog inget bröllop. Han har så många andra, är inte monogam ett dugg den där. Dejtar hej vilt och har älskare och älskarinnor i varje hörn och i varje vrå.
Och inte gör det mig nåt. Ett äktenskap med honom skulle leda i fördärvet.
En fritt kärleksförhållande är definitivt att föredra...

Firat demokrati

2010-09-19T21:05:00.011+02:00

Första gången alla familjemedlemmar med uppnådd rösträttsålder kunde kliva in bakom skärmen och andaktsfullt trycka ner sedlar i tre kuvert (utom jag då som bara har rätt till två; fortfarande finsk medborgare).

Firade denna vår grundlagsskyddade rättighet med mer mat sen än på självaste julafton, nästan. För det är ju större egentligen... mer att fira; demokratin.

Men ett allvarsfyllt val i år. Tungt.

Och resultaten ännu tyngre:
Alla är bleka om nosen nu...
Likbleka oavsett politisk färg.
Massmedia får skämmas lite.
Siffrorna s-k-r-ä-m-m-a-n-d-e!
Kväljande...
Sandlådans leksaker har fått vassa spetsar...

Spykänslan är den enda vinnaren i årets val!

Virkvirk-värkvärk

2010-09-18T14:54:00.007+02:00

Började för några dar sen och nu vill ALLA sticka och virka på fritids.
Jag måste beställa fler virknålar och mer garn.
Men det är fixigt och trixigt och själv har jag som sig bör blivit helt besatt och virkar själv även hemma. Virkar så handlederna svider. I timmar. Nätter.
Hur någon med normalt skapta handleder och fingrar över huvudtaget klarar av detta plågsamma hantverk mer än några dagar är för övrigt en total gåta.
Men det finns back on track handledsskydd...
Och kul är det!
Efter en blå boll och några frivirkningsprover gav jag mig på ett äpple och sen direkt på Mumin-amigurumin. Snart klar. Ska bara stoppas. Och monteras.
Nu virkar jag en frihands-Mårran! Helt utan mönster. Hon blir lite skev och verkligen 60talistisk så det räcker men vad gör väl det? Det är ju Mårran!
Kan bara inte sluta. Virkade till halv sju i morse... galet. Sjukt, ja.

Annars har vi kanske nåt att se fram emot nu, vi i 50-års åldern. Bara så ni vet.

Green day...

2010-09-12T16:35:00.003+02:00

Ett tag sen

Nåt att se fram emot på ålderns höst?

2010-09-12T16:03:00.012+02:00

På fritids får man lära sig ett o annat. Mest annat.

Som härom dagen då en ganska kaxig 9-årig kille kommer in i rummet där några andra barn sitter och ritar. Han har en Green Day T-shirt på sig; den med tryck från 21st Century Breakdown, ni vet. Den där ett ungt par kysser varandra.

En tjej från samma klass utbrister:
-Åååeh, va äckligt!!!
Jag o min kollega förstår först inte men fattar ju sen och tramsar med; grimaserar av avsky och larvar oss.
-Åh neeej! Fyyy... Alltså, Green Day e ju bra ju men... Yyyyh, fye va eeecklit! Kyssas! Åeh, fyyyäh, uuäääh. Sånt kan man ju inte hålla på me! Kan man de? Eller? Neee?
-Iieh, neeee! säger alla i kör.
Tjejen som började det hela har nu dessutom en teori om hur hela äckligheten går till.
-De tungrullar säkert!
Vi andra ba':
-Yyyyääh!!!
Då sticker en annan kille in med sin kunskap om fenomenet:
-Neej, tungrulla! DET börjar man ju inte med förrns i 50-årsåldern!

Min kollega som fyller 50 om fyra månader och jag, som inte heller har långt kvar "at all" till halvseklet, vi förfärades å det grövsta!
Att börja tungrulla?
Åeeeh, nej fyyyäh. Va eeecklit!
Eller?
Hur äckligt på en skala?
Kan nån svara på det; nån som redan fyllt 50? Å liksom börjat???

Tillgång

2010-09-09T17:12:00.004+02:00

Tänka sig!
I dagens dag har jag temporär (men ändå) access till okrashad äppeldator; trådlöst och oblockerat bredbandsuppkopplad mot den här nya grejen som kallas internäääät.
Blir en runda då kanske; i etern.
Mobilsurf tär på ögonen och smygsurf via kommunens blockade servrar tär på det mesta faktiskt så nu gäller det att passa på...
Annars är det ju sant som Ni sa i kommentarerna att det är lite skönt att vara nedkopplad ett tag. Avkopplad, urkopplad, bortkopplad, frånkopplad... tids nog är man upp, på, i, fram och tillkopplad igen.
Susar iväg jag nu då... ut/in/till Er alla.

tämligen tövliga tilltag

2010-09-05T03:15:00.002+02:00

någonting är det

2010-09-05T02:07:00.005+02:00

som om ingenting någonstans hade förändrats... som om allting för alltid stått still... som om någonting någonsin funnits att förstå... som om ingenstans någongång blir en plats att bebo...

Mano i skogen

2010-08-30T01:39:00.002+02:00

DATORER HAR CRASHAT, FLYTTAT, BLOCKERATS... KAN INTE KOMMENTERA PÅ NGN AV ERA SIDOR OCH MED NYA NOKIAN FUNKAR D JU INGE BRA SOM SYNES... TRIST

"Every little thing gonna be all right" (Bob Marley)

2010-08-23T22:35:00.001+02:00

Vinklar

2010-08-23T22:26:00.004+02:00

Computertrassel här... både hemma och på jobbet... och på flera plan.

Annat småtrassligt och roddigt också men en del otrassligt och rätlinjigt och redigt också, faktiskt.

Man får liksom vänja sig vid att det är så det är, alltid; rakt och krokigt i en mix så salig. Jo.

Tid'n

2010-08-15T23:28:00.010+02:00

Löshoppade lite med hepporna.

Schaman gillar det och tycker nog själv att han är gudabenådat talangfull för han ser rejält stolt ut när han hoppat över det fantastiskt höga (hmm, 60-70 cm) hindret.

Själv har jag ännu en envis nackspärr och en fortsatt stor förvåning över att tiden verkligen är så ofattbart relativ...

Hur timmar och minuter och dagar kan vara så väsenskilt olika. I längd-upplevelse.

Så föränderliga och asymmetriska. Så omöjliga att bedöma. Så opålitliga...

Jag menar, sånt visste man väl redan på lågstadiet; att det inte finns någon objektiv tid och att tiden inte flyter fram som någon flod med avstånd möjliga att beräkna.

Så det var länge sen jag förundrades över hur svajig hela den grejen verkligen är men nu tycks den vilja spela spratt med mig igen, den evinnerliga tiden... ideligen.

Aldrig håller den sig still, låter sig inte mätas eller ens uppskattas, passar inte in i någon ram eller förutfattad mening... aldrig att jag får fatt på den.

Och ja, då förvånas jag igen...

Lite trög är jag nog, jag är fullt medveten om det.

Chock

2010-08-11T17:44:00.009+02:00

Är i chocktillstånd efter att ha jobbat en vecka.

Efter att återigen ha förlorat tiden.

Ja, tiden; min sommarvän, min trogna vapendragare och ljuva partner har nesligen övergivit mig och står inte längre vid min sida.

I chocktillstånd.

Kallduschad i förvåning.

Förvåning över att man kan få så ofattbart lite gjort på så oändligt lång tid; arbetstid.

Och över att det finns så mycket som plötsligen måste göras. På så kort tid.

Och framför allt över att nu måste man p-l-a-n-e-r-a! Igen.

Allt som ska hinnas med måste schemaläggas.

Passas in. Mellan eller före eller möjligtvis efter... allt annat.

Hade glömt hur man måste organisera och förbereda och skriva listor och hålla tider och hinna med och iordningställa och avlägga rapport...

I chocktillstånd, så in i bängen i chocktillstånd.

Johnny Cash; Hurt

2010-08-08T15:38:00.004+02:00

Neil Young - Helpless (The Last Waltz).

2010-08-07T02:58:00.002+02:00

Augustijazz

2010-08-02T15:40:00.009+02:00

Som det regnar i dag; så regnar det bara förstklassiga dagar.

Då kan man sitta under tak på fikets uteservering där vaniljhjärtat spelar klarinett och regnet kontrabas.

Med kaffet vid trummorna och vemodet på piano jammar augustiensemblen fram nordisk jazz "from heaven" i mina vener.

Röken från cigaretten (den fördärvliga) kurvar sig Zetterlundskt hest ovanför mina axlar.

Min favoritsyssla

2010-08-01T00:02:00.011+02:00

Att sopa ett stallgolv fritt från hö och strörester ger mig mycket mer än enbart den sköna tillfredsställelsen av ett snyggt och prydligt hästhem...

Det är en blodcirkulationshöjande, kontrollbehovsdämpande, muskelstärkande... faktiskt estetisk, tankeförlösande och i sanning meditativ syssla.

En alldeles vardaglig syssla som trots, eller just pga, sin monotona enkelhet är så "very ZEN", ja sannerligen en övning i "hängiven närvaro i vardagen"...

En syssla som skänker mig lugn och nutida förståelse för Yunmen's ord från 900 talet:

"Bara gå när du går, bara sitt när du sitter. Framför allt, tveka inte."

Jag bara sopar när jag sopar och jag tvekar sällan.

Kort inhopp...

2010-07-29T23:08:00.008+02:00

...på jobbet ett par dagar nu innan jag har ännu en veckas semester.
Men sen är det fasiken slut... på ledighet... på sommarn... på sova-äta-njuta-vara-bara.
Skit också. Men å andra sidan går vi ju mot min favoritårstid här nu så klaga behöver jag inte.
Bara konstatera.

Slut med Pattiläsning också. Buhuu, det är värre...
Jag måste nog ut och biblioteka eller antikvariera nu, i jakt på hennes tidiga poesi, som jag inte (trots min Pattidyrkan) läst nåt alls nästan.
Inte mer iaf än ett försök med en bok (minns ej vilken) som jag lånade på bibblan i alldeles för unga och alldeles, alldeles för oförstående år...

En stor grön gräshoppa, en vårtbitare kanske de heter, han hoppade rätt upp på mitt ögonlock när jag satt i julikvällsmörkret utanför stallet i går. Han eller hon såg väldigt förvånad och omtöcknad ut sen efter den krocken och jag tyckte nog att det var ett ganska onödigt tilltag faktiskt av den långbenta, sprötiga rackarn.

Men annars bara älskar jag dem och ljudet de gör nu när kvällarna blir svartsammet igen.

Poets don't finish poems...

2010-07-25T14:40:00.021+02:00

... they abandon them.

(Mallarmé; inte Smith... men ändå... vilken "grej", vilken vacker grej att säga...)

"Where does it all lead? What will become of us?
These were our young questions, and young answers were revealed.
It leads to each other. We become ourselves."

"Remember, we are mortal, but poetry is not."

På samma sätt som man alltid hör Astrids röst när man läser Emil eller Bullerbybarnen... eller så som Slas' säregna stämma ljuder inne i huvudet om man läser någon av hans böcker... på samma sätt hör jag fortfarande alldeles, alldeles tydligt Patti talsjunga fram sina ungdomsår i New York, vänskapen med Mapplethorpe och kärleken till poesin.

För jo, i går läste jag, med stor saknad, ut Pattis Smiths's självbiografiska "Just Kids".
När jag beställde hem den, i början av sommaren, råkade jag av misstag få ett ex på originalspråket men tur var väl det. För även om det tog lite längre tid att läsa hennes poetiska prosa på engelska så tror jag inte en svensk översättning på samma sätt hade fyllts med mrs Smits's röst och ton och frasering... inte på samma tydliga sätt.

Skön bok...

Mycket sånt där insiktsfullt och vackert, om konsten och konstnärers strävanden var det;

"The artist seeks contact with his intuitive sense of the gods, but in order to create his work, he cannot stay in his seductive and incorporeal realm. He must return to the material world in order to do his work. It's the artist's responsibility to balance mystical communication and the labour of creation."

Men humoristiskt också, slagkraftigt, på pricken.
Och en hel del namedropping, förstås; Ginsberg, Joplin, Hendrix, Morrison, Dali, Warhol, Reed, Cale, Wagstaf, Dylan, Verlaine m fl... m många, många fl... Kända, okända och ökända figurer från det yttersta yttre till det innersta inre av balla kretsen kring Chelsea Hotel i slutet av 60 och början på 70.

Framför allt kärleken... den djupa, ständigt föränderliga men alltid närvarande vänskapen med Robert Mapplethorpe.

"We needed time to figure out what all of this meant, how we were going to come to terms and redefine what our love was called.

I learned from him that often contradiction is the clearest way to truth."

Ja, sånt. Och ganska så mycket mer...
Från min ungdoms stora idol och fortfarande förebildernas förebild.
Från en som överlevde, en som ännu i dag viftar med magiska spöet och trollbinder sin publik med humanism o pathos och en som -liksom så många andra 60+artister- numera LER så mycket mer...

Moral-klocka

2010-07-24T23:45:00.006+02:00

Fritid

2010-07-23T22:45:00.012+02:00

Ok; semestern svirlar på och det händer en hel del.

Jag är brun som f... för trots att jag avskyr för mkt sol o värme så sveps även jag med i strandlivets loja rytm ibland.

Jag har cyklat omkull (pinsamt nog beruskad), jag har träffat själar från de mest skilda eror o tider och jag tror jag har blivit lactosintolerant på gamla dar.

Jag har lyssnat på så mkt bra musik... och dansat.

Jag njutningsläser Pattis "Just Kids" på engelska och är nästan salig.

Jag har glatt mig åt sommarblicken i hästars ögon...

Och mitt möte med min kosmiska syster i Åbo var en upplevelse av ofantliga mått.
Har inte till fullo smält allting än... men vi pratade och skrattade och avhandlade ungdomssynder och vuxendygder (o vice versa) i tre o ett halvt dygn. Vi hade knappt tid att gå på toa.

Jag har varit på två bra konstmuseer.

Jag vill också dansa tango.

Ja, och i dag har jag fixat till o skrivit klart ännu en (tidigare påbörjad) del i min "barndoms-minnen-tjafs-serie" här på bloggen...

Osv...

En lactosintolerant, latinolatent, pathosprisande, hippiehyllande, långhalsdyrkande, nostalginosande, nattsuddande kultuuurtant...

Är det jag det?

Ok;

2010-07-23T15:33:00.011+02:00

det är högsta sommar nu
och
så
det här förstås...

Läggdags?

2010-07-20T19:32:00.009+02:00

naaaaah... bara barnet ju

nattuggleklocka

Ssss...

2010-07-19T15:52:00.002+02:00

Testar mobilblogga m min gamla sony e...o utan läsglas...ser ju ingenting.

Peace

2010-07-19T01:53:00.006+02:00

En mobilbild till... från finlandsbåten i går, på väg hem från cosmic (long) weekend i Turku...
Jag jobbade ju som croupiere/dealer jag -nån gång under medeltiden- på vikinglines H:fors-Sthlm och är ingen fan direkt av kryssningar o så... inte gillar jag ju att shoppa heller men; I say, det var heelt okey... och (!) jag handlade ju t o m; shoppade (nästan) Lennon-specs...

Så; P, L and U på er folks!

Ännu en reunion

2010-07-13T18:10:00.010+02:00

Mer nostalgi.

I morgon åker jag till Åbo för att träffa min "kosmiska syster" för första gången på över 20 bast.
Det är inte lika läskigt som med studenterna men ganska så ordentligt nervöst ändå som jag inte är ett kompetent latensbarn längre -inte ens en ung, mystisk adolescenskvinna, som då- utan mer en ganska självkritisk tantalona med ett illa dolt förakt inför mitt sartreanska förfall...

Kanske har vi inget att prata om, kanske är det tomt och tyst och mörkt bland stjärnorna...
Kanske blir det som det sägs att det kan vara; så där att samtalet bara tar vid där det slutade för dekader sen, bara fortsätter sin astrala dans som om ingen tid hade gått...

Det vet jag inget om.
Det är det faktiskt ingen som vet något om ännu.
a

Mer barndomstjafs... en gräns

2010-07-13T16:08:00.034+02:00

Det är lätt att man romantiserar kring en barndom.
Att man vinklar och överdriver. Att man ser saker från ett håll endast.
Övervärderar med den slags ensidighet som tidens förlopp tenderar att frambringa i minnet.

Har man haft en idyllisk kungarikestid varur mestadels styrka och kraft kan hämtas är det nog just det man erinrar sig mest. Det man minns och omfamnar.

Har man å andra sidan upplevt den slags tyngd och svårigheter som lämnar ärr, kanske t o m öppna sår, står sällan några fönster öppna mot sommardagarna.

Men även de allra flesta av dem som knappt kom hela ur det där med barndom... även de har nästan alltid några få, omhuldade, goda minnen också.
Minnen från dagar, perioder eller kanske bara småstunder av helhet och tillfredsställelse. Stunder som räddat liv, som förändrat i grunden och som slagit in stängda dörrar. Öppnat fönster.

På samma sätt har jag som uppenbarligen nästan enbart ser min barndom som en tid av liv och kompetens, en tid av sammanhang och mening... på samma sätt minns jag stunder då allt var förlorat... då världen var orättvisornas hemviste.
Stunder då känslodjup av ensamhet, utanförskap och sorg öppnade sina ginnungagap i mitt pubertala och hormonstinna välde.

För i grunden blyg, ja nästan timid, kände jag tämligen ofta att jag inte hade tillåtelse att vara med på samma villkor som "de andra".

I grunden ändå uppfostrad med ButterLuther i ryggen, med jantelagens skamkänslor kring egenkärlek och självkänsla, kunde jag närmast förgå i ett hav av skuld och ruelse.

Och det är väl det som format mitt djupa självförakt.
Det som jag delar med så många andra och allra mest, tyvärr, med den kvinnliga delen av mänskligheten.

För jag minns, om än ganska blury, hur pojkarna förändrades från att vara kamrater och kompetenta "sanning o konfamästare" med mjuka tungor till högeligen vasstungade och elaka översittare; alltid med en rå gliring eller en grym pik... som ur... intet.
Jag minns hur jag utestängdes från deras värld.

Jag minns också och hur det (redan tidigare) alltid svårare samspelet med tjejkompisarna nu blev än grumligare av intriger och spel.
Hur kulturella och samhälleliga och sociala aspekter trängde in och la vänskap och spirande människokärlek i rykande ruiner.

För, nä, något tjejgäng har jag aldrig tillhört.
Min oförmåga att förstå mig på deras invecklade spel med känslorna och deras plötsligen överdrivna intresse för utseende och kläders betydelse stängde mig ute även från deras värld.
Kunde inte lösa den utvecklingsuppgiften riktigt, jag.

Jag minns att jag i perioder haft väldigt svårt att somna så där kvällstid. Av rädsla. Men för vad kan jag inte erinra mig. Eller förtränger kanske.
Jag minns att jag i tonåren grät varenda kväll. Men vad jag grät för kan jag för mitt liv inte erinra mig.
Jag minns att jag alltid bad aftonbön. Bad Gud att bevara och skydda alla omkring mig.
"Oh, gode Gud..."
Intill manisk gräns måste jag nämna dem alla och fick inte glömma en enda men det var inte för deras skull jag bad utan för min alldeles egna, egoistiska och själviska sak. Skuldkänslorna för det åt mig levande.

Nej, jag erinrar mig inte orsak och grund till denna själens svaj men gissar på den slags solipsistiska ensamhetskänsla och allienation man övermannas av när allt förändras och fasta punkter rubbas.
Pubertet. Kallas det. Tonår.

Ensam, ensam, ensam i världen.
Denna omilda grymma tid.

Den tid då den magiska, mytiska eran går mot sitt slut.
Den tid då svallande lössläppt kommunikation inte längre flyter fritt.
Den kommunikation som är fri från de tunga, förvillande orden...
Den tid då självklar kompetens går mot sitt tragiska, förvånande slut.

Ja den tid då dörren till den riktiga lekens stora och förunderliga värld stängs så bryskt för att sedan aldrig mer helt kunna öppnas med samma lätthet och briljans...

En förlust som lämnar efter sig den sortens djupa saknad och enorma sorg som poeter omhuldar.

Ja, det här var tiden för könsmognad.
Tiden då könen allienerar sig och utmärker sig.
Tiden då lek förvandlas till allvar och den självsäkra briljansen plötsligt är som bortblåst av en visselpipas skarpa läte.
Spelet kan börja, boys!

Kanske överdriver jag nu och "romantiserar" i det här med... ja, i hur den där gränsen var så skarp och definierad men när jag vid den här tiden plötsligt insåg att det inte längre var okej att vara både flicka och pojke, inte heller varken eller, utan att jag måste välja... och därtill att naturen redan så grymt valt ut den "sämre" sorten för mig, då vaknade en sorg och en vrede i mig. Tillika ett underdog-perspektiv som jag nog aldrig kommit ur trots att jag självklart inte längre anser mig tillhöra den "sämre sorten"...

Men som jag minns det var den gränsen så skarp och uddig att den tog andan ur mig och la ett känslolock på den syltburk vi kallar själ. Vaccum bildas då, så innehållet inte ska förgås o ruttna... Hela livet får man kämpa för att öppna den burken!

Vilken tur då att jag hade hästarna.
(Som förtjänar en egen berättelsesvit)
Vilken tur att Långhalsarna, de som räddar och healar så många självföraktande tonårstjejer, fanns där i mitt liv.
Stäppens kungar i vars ögon man finner naturens självklara;
det är ok att...
bara...
vara...
nu...
a

Och vilken tur att mina första riktiga pojkvänner ngt år senare; mina erotiska mentorer och lärare var lite äldre och lite visare... lite starkare.
Vilken tur att på min väg stod den sortens förförare och älskare som äger det djup, det vemod och den sensualism som sinnlig kärlek när sig på.
Som erotik äter och festar på.

Gegga

2010-07-12T16:43:00.006+02:00

Man kan konstatera att det är varmt.

Hästarna får stå inne hela dagarna för de klarar inte längre av varken värme eller den oerhörda mängd bromsar vi har här i år.
När vi rider förföljer de oss t o m ganska sent på kvällarna. Det blir snabba, korta skogsritter i mestadels trav o galopp för att fly undan alla insekterna.

Själv vill jag bara krypa ur skinnet.
Ur, den av värmen (och andra förvånande orsaker), överhettade kroppen. Ur fysiska lagar.

Gör så lite det bara är möjligt men läser Pattis "Just kids" och dricker vatten, kaffe och vin.

Och så skriver jag överjävligt långlånga inlägg här i nostalgigeggans rus.
Och här och där

Lekar

2010-07-11T02:01:00.032+02:00

Astrids berättelser var förstås inkörsporten till den litterära sfären.
Längtan efter att själv kunna dechiffrera de där små krumelurerna på rad fick mig att med mammas hjälp först lära mig hur bokstäverna lät och sedan att ljuda dem tillsammans.
Och plötsligt uppstod ord.
Det var lika magiskt som alltid och jag är nästan säker på att jag hörde ett knäppande, krasande ljud i nån hjärnans vrå när jag knäckte läskoden.

Ja, ganska snart hade vi lärt oss läsa båda två, jag och min mellansyster, där vid köksbordet medan mamma förberedde middagen.
Syrran som alltid satt mittemot mig och liksom hängde över bordsskivan för att kunna se vad jag höll på med lärde sig kvickare än jag trots att hon var 1,5 år yngre.
Ganska länge föredrog hon att läsa upp och ner har jag hört berättas. På det sätt hon lärt sig.

Hösten 1968, då min yngsta syster var ganska precis ett år, började jag skolan.
I förtid var det, eftersom jag då bara var 6,5 år gammal och egentligen hade ett år till av väntan men efter att ha genomgått ett mognadstest tilläts jag börja i där i Geta skola. Läsa kunde jag ju och räkna och skriva med.

En del av det mognadstestet minns jag underligt väl.
Ser det klart framför mig än idag hur jag sitter bakom skärmen som skulle hindra mig och pojken -som också testades för skolmognad men av den motsatta orsaken- från att se varandras svar; från att bli påverkade av varandra eller försöka "fuska".
Testet bestod av varierande utmaningar, mest ifyllnadsövningar med betoning på kognitiv förmåga som logik, språk och perception skulle jag tro så här i efterhand.

Den uppgift jag minns så väl var den med bilden av ett stiliserat hus, ett träd och en flaggstång. Vi ombads färdigställa bilden genom att kanske rita en dörr, ett fönster och en skorsten på huset. Blommor på marken också; mellan trädet och huset eller framför dörren, under fönstret osv.
Sista uppmaningen var att rita en flagga på stången med premissen att vinden kom från vänster.
Jag minns att jag tyckte uppgiften var löjligt simpel. Något så självklart, var det en kuggfråga eller?
Jag ritade flaggan med det dubbla åländska korset, inte på barns vis som en fyrkant rätt ut utan lite böljande eftersom jag ansåg att vinden inte kunde vara särskilt kraftig en sådan sommardag som det ju ändå var med så många blommor på marken...

Jag måste ha varit ett olidligt barn... så tvärsäker på mina kunskaper, så karsk och smått förmäten... som jag ser det nu.

Nåja, den självsäkerheten har ju avtagit med åren. Ersatts av självföraktet... bristfälligt kuvat och hållet på eller under mattan med ironi, galghumor och hästars läkande kraft.
Men då, 6 år gammal på denna jorden var jag kompetent och självbelåten minsann.

I byskolans första klass var vi bara tre barn den hösten. Ungefär lika många i andra respektive tredje klass och tillsammans utgjorde vi (kanske 10-11 barn) den skara som lärarinnan Ellen Jansson hade att sörja för.

Vi stod på led innan vi tågade in i klassrummet och satte oss i träbänkarna.
Jag hade inte mycket till övers för de två pojkarna i min egen ålder.
Den ena luktade enligt min mening kiss och den andra hade ett ständigt, ganska elakt flin på sina läppar.
Han knuffades också, helt utan någon synbar anledning och det förvånade mig storligen. Inte så mycket själva knuffandet -syskonkärlek inbegriper mycket av den varan- men att attackerna kom utan förvarning och så utan orsak var någonting jag aldrig stött på tidigare.

Inte kunde de läsa heller.
Det var som om en myrstack flyttat in i benen när vi skulle lästräna och kisspojkens "mmmmmmoooooooorrrr... rrrrrrrrooooooooooorrrr" aldrig, aldrig ville ta slut.
Vid det laget hade jag läst ut hela boken. Vid det laget hade jag insett att skolan inte var något för mig egentligen.

Nåja, Ellen var ju pedagog och jag fick så småningom läsa tillsammans med de lite äldre barnen i tvåan men vid det laget hade jag redan förstått att den verkliga utmaningen fanns på rasterna.
I leken.

Helt "korrekt" och i enlighet med psykodynamiska utvecklingsteorier och pedagogiska studier var jag nu i latensfasen.
Latensbarn prövar sina kompetenser och kunskaper mot och med varandra, mot och med kamraterna som nu blir viktigare än något annat.
Nuförtiden finns indikationer på att många barn äntrar förpuberteten mycket tidigare än förr och att latensperioden nästan krymper till intet men på 60 talet blomstrade denna kavata fas iaf fortfarande och kunde sträcka sig långt upp i mellanstadiet.

Och hur tacklar latensbarn sina utvecklingsuppgifter då?
Jo, genom att leka, leka, LEKA.

Sport, idrott, samlarmani, bokslukning, inhämtande av specialkunskaper inom smala ämnesområden är också typiskt för den här åldern, också de en slags lek, men nu menar jag den riktiga, riktiga LEKEN.

Leken med versaler, den nästan heliga leken, den som inbegriper och utvecklar alla sinnen, alla förmågor och intelligenser. Kognitiv, social, emotionell, motorisk, kreativ, logisk, perceptiv, abstrakt, associativ... You name it.
Hela ens personlighet sätts samman i leken. Livsviktig!

Och som vi lekte!
I skogsbrynet intill skolgården byggde vi så klassiskt hela världar av naturens material.
Favorit var de rollekar som fortsatte i dagar och flyttade hem och tillbaks till skogsbrynet igen.
Vilka mästare vi var på att gå in och ut -och in igen- i den speciella sfär man befinner sig i när man leker.
Det "tredje rummet" kallar Winnicot detta mentala område; den plats där man leker som inte är en inre fantasivärld enbart... inte heller förstås bara den yttre verkligheten, utan just ett tredje rum; ett mellanrum, en sfär mellan dessa världar som också inbegriper båda.
En sfär där världarna möts... där kamrater möts.

Och vi lekte prinsessor (Snövit var min favorit) och mamma, pappa, barn (inget emot att vara pappan jag). Vi lekte tonåringar och troll och djur. Spöken och historiska personer. Litterära med.
Krig och fred och kärlek och hat.
Och vi byggde kojor och världar och kungariken.
Vi var kändisar, artister och framstående idrottare.
Och med vilken enastående teknik vi lekte.
(Det finns en studie jag läste om för ett tag sen där man upptäckte hur pojkarna i 8-9 års åldern som i väntan på att ishockeyträningen skulle komma igång åkte omkring på rinken och lekte "bara". De lekte hockeyproffs, de stora namnen och observatören kunde verkligen se med vilken brilliant teknik de åkte, dribblade och sköt. När tränaren blåste i visselpipan och "allvaret" började var den briljansen som... ja, bortblåst.)

Ja, med vilken enastående teknik och frenesi vi åtog oss utmaningen och utvecklingsuppgiften att skapa en personlighet och en plats i kamratkretsen, att lära oss sociala spelregler samt den stora "konsten" empati och altruism.

Under mitt andra skolår flyttade vår familj in i den nybyggda villan i ett lite större samhälle på Åland och i nya skolan fick jag något fler och något livligare klasskamrater. Kanske var vi en 17-18 stycken lekkompetenta vildingar där, under överinseende av lärarinnan som jag inte minns namnet på nu.

Lekarna fortsatte; världen är full av av kompetenta kamrater.

Som vi snart började mellanstadiet och förpuberteten tog över hos fler o fler av oss förändrades lekarna och ett springande och ett jagande och ett smygande och ett evigt fasttagande och brottande tog vid.

De där förpubertala kullekarna som handlar om att testa gränser för fysisk styrka men också för vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Hur hårt man får och kan hålla kvar, när och i vilket skede tjusningen förloras och fängslandet blir förnedring.
Vem som är kung och vem som är drottning. Vem som är tjänare, slav, vem som är härförare.
Att hålla hårt, springa fri, bli fasttagen och kvarhållen; att fly och jaga.
Att bemästra och förlora.
Att förundras över kroppens reaktioner och förändring.
Att övervinna och nedslås.

Fysiskt stark och längre än de flesta var jag en mästare på det här med (självbelåten minsann)!
Ja, nästan för skicklig och armstark var jag och fick ganska snart lära mig att även om pojkarna inte var mina övermän i muskelstyrka så fanns där kulturella tabun och regler som påbjöd att flickor inte fick övermanna och förnedra pojkar hur som helst.

Jag fick lära mig att ge efter, att lida spelat nederlag och att älska det.
Att vara den som är jagad och den som ger precis rätt motstånd i den här halverotiska leken.

Men vetskapen fanns där: jag är starkare än dem... de kan aldrig, aldrig riktigt vinna och ta!
En amazon var jag, en som klättrade upp på taken och aldrig, aldrig ville bli flickorna som stod nere på marken.
Jag, en mästare!

Men det förändras ju det med vad tiden lider... och lekarna förändras -åh, så många gånger de förändras!

För det är klart att med tiden och som vi alltmer äntrade pubertetens svajiga skuta förändrades lekarna.
Storfavorit blev snart och med fullkomlig självklarhet den lek som försiggår i bedårande mörker.

Den lek där sanningar kan se ut hur som helst men konsekvenser ser ut som de gjort i tusentals
år och som smakar av lust och skam och erotik och plötslig blygsel och förvåning men mest, allra mest av förtjusning och evig, berusande fascination över de många och ljuvliga sätt kroppar och själar har att mötas på.
I lekar.

Den har många namn den leken men även på Åland i början av 70 talet kallades den "Sanning eller konka".
Vi var såna fulländade mästare vi, i den leken med, men det är ett annat kapitel minsann...

Början

2010-07-10T16:08:00.037+02:00

Vid den här tiden, för 48 år sen, då i juli 1962 hade jag nog precis lärt mig komma upp på alla fyra och arbetade förmodligen hårt med att bemästra den svåra konsten att koordinera instinktiva, medfödda reflexer med viljemässig motorik. Den koordination som måste till för att få korsrörelser att fungera. För att få krypning på alla 4 att fungera.
Jag var nog redan då lite trött efter dagens dont.

Jag antar att jag under den föregående våren mest legat nerbäddad i en vagn på balkongen och sovit. I friska luften där i Jakobstad, Österbotten.
Jag hade självklart ätit också och tillfredsställt sugbehov och orala reflexer.
Kanske hade jag också interagerat med mina föräldrar o jollrat och lyssnat och intagit språkets schwung och gung. Det tunggungstugg som skulle bli mitt modersmål. Svenskan.

Vid 6 månaders ålder hade jag nog redan upplevt värme och kyla och vått och torrt och snabbt och långsamt och moderns röst och bröst. Jag hade väntat och väntat men också upplevt tillfredsställelse och kick.
Jag hade nog redan då, 1962, lärt mig att allt som är värt någonting här i livet måste man vänta på och arbeta för men också att om man gör det är belöningen fulländad njutning och tillfredsställelse.

Jorå, kölden sägs ha varit bisterbister den januarinatt jag kom till världen och Volvo Pv'n svårstartad av karburatorkondens men min mor hann tydligen röka ett bloss innan förlossningen ändå, där på BB's balkong.

Våren var antagligen lång och kall och ganska sen så där långt norrut men något år senare, när min mellansyster (den syster jag avundsjukt kastade en stol på så hennes finger sprack) hade kommit till världen flyttade vi från min faders hemtrakter, söderut, till min moders dito.
Till Åland, de tusen öarnas land. (6757 för att vara någorlunda exakt)

Och hur min barndom och uppväxt i grund och botten varit i sanning idyllisk!
Med mitt kungarike där på Åland; på mormors gård. I granitens allvarsamma famn.

Vi barn, mestadels jag och mina systrar (den yngsta lite på sladden sen och den ordentligaste...) var lämnade ganska mycket i fred, av rätt karga matriarker att utforska ängar och skogar, stränder och berg på eget bevåg.
Jag kan fortfarande se mig själv som den härförare, den kung och den kejsare jag var... över det "portugallien" som var mitt, mitt, mitt...

Ängsvidderna som sträckte sig oändliga men som kunde tillryggaläggas till fots utan större ansträngning ändå.
Skogarna, som höjde sig oändligen mot den ljusrosa skyn; de som dolde varggropar, skyttegravar, oknytt och troll... de besegrades med lätthet ändå med matriarkala förmaningar som vapen och skydd.
Urbergen, de som stelnat för miljarder år sen till skav... härdat till granit... de som raspade, skrapade både uppsåt och knän... de smälte solvarma om somrarna ändå de mest förhärdade skarn.
Djuren, korna, de varma och livgivande -de livsnödvändiga monstren som lystrade till kuuuukuddona kom, de mildögda (blåsta till max men med uråldrig visdom och fasthet i själen)- de råmade där så ödesmättat (mjölkningssugna) och betryggande i kvällningen.
Havet; det som bemästrades med simkunnighet redan i 5 års ålder eller tidigare men som ändå var det mest förmanade och fruktade...

Och mormors trygga kök där gårdsfolk och byfolk och drängar och pigor och ryssar och finnar och svenskar och folk av oändliga slag ätit pannkaka, svartbröd och hemvete med hemkärnat smör... i oändliga tider och ändliga med.

På kvällarna läste mamma ur Astrid Lindgrens böcker och vi, mina systrar och jag (fast min yngsta knappt påtänkt än) hade våra favoriter i Saltkråkan och Bullerbybarnen. I Kajsa Kavat, Emil och Pippi förstås.
Alltid pojken ville jag vara eller den "pojkigaste" av flickorna; de som ofta är långt "pojkigare" än pojkarna själva i Astrids värld.

Vi kunde dem självklart utantill sen, berättelserna, och underlät aldrig att på barns vis rätta felen när mamma någon gång ville förkorta nattningsritualen genom att hoppa över lite här och där, i ett försök förstås att komma igenom boken, bli klar... När hon trodde att vi nästan sov; att det bara var ljudet av hennes röst som fanns kvar i våra medvetanden och som betydde nånting för vår insomningsritual.

Men ingalunda är det ljudet allena -även om ljudet av ens moders röst må vara det grundläggande av all trygghet och tröst- men nej, ingalunda är det blott och enbart det ljudet och den rösten som har betydelse och som verkar som rit och rus för barnens morpheus. Nänä.

Det är igenkänningen och upprepningen som höjer förutsättningarna för inlärning och bemästrande.
Det är den där statiskheten i språket och sammasamma oföränderlighet i orden som ingjuter trygghet hos en liten efter en dag av ständig förändring och utveckling och fart.

MEN det är fram för allt Astrids fantastiska språk! Hennes rytm och spel med konsonant och vokal, hennes jazziga ton och nordiska form...
Utan tvekan och inte minst hennes geniala förmåga att belägga varje enskild stavelse, varje bokstav och varje mening med innehåll av det mest väsentliga slag...

Det är hennes tunggung... i språket; det som får rötter att vrida sig kring sig själva, det som får bergen att smälta till lava och ängsvidder att vidgas till äventyrsfält och sedan krympa, bli förståeligt överblickbara... det är det som avgör... det är det som får barn att somna in med timmarna från dagen klistrade vid kinden... vid ljudet av moderns betryggande röst.

Det är barndomens kungarike hon beskriver, Astrid, och det vill man inte missa en endaste bokstav av om man ligger i en "hög&låg-säng" i Geta på Åland och alldeles precis ska äntra den skuta som snart ger sig ut på sömnens och "dödens" hav.

Det är då fa-aa-an att jag har haft en sån idyllisk barndomsbarndom att jag blir alldeles pathosnostalgisk och kanske döljer såren.
Det är då f att jag givit mig in i den här jakten på erinringar, så här halvsekelgammal... och dan... men det får så vara nuuu.
Kanske ett sätt ändå att bli grounded tooo...

Det är en del...

2010-07-10T01:59:00.004+02:00

Sssjoojo, nu har man satt sig i klistret igen minsann.
Står och trampar, upp till knäna här, i nostalgigeggan.
I kittet som håller samman tiderna, som limmar skeenden på vår hud.
Det är en del, jo...
Det är alla resor, alla romanser och alla erotiska eskapader. Det är alla hästar och sadlar. Det är sjöar och öar och stränder och hav. Det är så många kvinnor och så oändligt många män, det är samtal och ögon och gator och torg. Det är händer och munnar. Och kök. Och röster. Det är bebisdoft och pannkaksstek. Det är musik, konst, böcker och brev. Vägar och stigar och bilar och disk. Det är stort och det är smått, det är svart, det är vitt och och det är en hel del grått. Det är färger och former och dimmor och dis. Det är frågor förstås.
Och det är skor... av någon underlig anledning tror jag att jag minns nästan alla mina skor.

Framförhållning

2010-07-09T14:26:00.004+02:00

Nu tror jag att jag tar fram adventsljusstakarna faktiskt.
Dagarna går så fort (nätterna med) och det är alltid bra att vara ute i god tid.
Har jag hört.
Fixa glögg och lussebullar så man har hemma. Är beredd om det kommer besök.
Det är alltid bra.
Att vara beredd. I förväg.
Har jag hört.

Det tar sig

2010-07-08T00:30:00.005+02:00

Det börjar ju likna nån slags semester nu när dagarna blir nätter och nätterna blir dagar och vindarna svalkar och hästarna får den där sommarblicken i ögonen och jagsjälvet inte kan låta bli att vika ut sig i nostalgiskt pathosdravel här nedanför.
Långt vart det med... någe för jävligt.

Plötslig nostalgi

2010-07-07T23:41:00.053+02:00

1980 tog jag studenten efter att ha ägnat abiturientvåren till helt andra saker än realstudier.
Helt andra saker.
1980 rasade en svensk bro och en norsk oljerigg välte.
1980 var jag 18 år och de eviga frågorna fanns bara som litterär dimma i mitt granitintellekt.
1980 fanns ännu i mig fler svar än frågor.
Eftersom frågor är svårare än svar. Eftersom frågorna är böjliga och flyktiga och kräver en större intellektuell kapacitet än de enkla, stelt obändiga svaren som trots skenet av fullkomlighet aldrig någonsin är det.
Eftersom frågor alltid följer på svar... mycket sällan tvärtom.

1980 tog vi oss, prästsonen och jag ner genom Europa sen. Tågluffandes. Genom ett sånt Europa som inte finns längre. Om det nu någonsin fanns. Ett sånt Europa som möjligen bara finns när man är 18 och ser saker för första gången.

Via städer med croissanter och strandpromenader och svala, vita lakan och hårda kuddar och höga fönster... via broar och gränder och dammiga piazzor till en sjö som istiden rivit upp. Till Lago di Garda där han skulle delta i något windsurferi, prästsonen. Extrema vindar där tydligen. Backloop och sånt var det som gällde... 1980.

Och hur absolut regelrätt pinades inte vesporna i bergsbackarna. På gatorna. Tidigt, tidigt, soldistidigt.
Som de ska.
Hur självklart sensuellt smälte inte sorbeten i munnen, hur oblygt skramlades det inte med butiksjalusierna av plåt när de drogs upp och ner; morgon middag kväll och natt.
Hur nätta var inte de unga italienskornas skor och hela uppenbarelse och hur klassiskt; för evigt svartklädda vaggade inte änkorna sen till torget eller mässan efter att deras maritos gått ur tiden i något krig eller i di mares djup.
Som de ska.

Men min fäbless för la solitude; den slags ensamhet man väljer (redan på den tiden under utveckling), den drog mig vidare med tågen. Allena.
Möjligen bidrog också det faktum att svaren redan började kännas trånga.
Kanske var det bara strandlivets enformighet.

Men man ville dricka espresso ur dockservice och vandra medeltida gator... under siestan... på skuggsidan. Man ville se lippizzanerhästarna i Wien sen och man ville förnimma nya lukter och smaker Man ville präglas av någonting.
Kanske ville man fortfarande ha svar.
Man visste inte då att det var frågorna som närmade sig.

Och visst präglade tredagarsromansen i bergen både mitt känsloliv och mitt intellekt.
Tredagars erotik med stor lust och svårslagen manlig fägring... med tillfredställelse på alla sätt och vis men också, till sist, min första och livs enda fejkade ni vet vad.
Verkligen mitt livs enda; för tur har jag haft (både förr och senare) med män som insiktsfullt vetat vad och var och när och hur. Och pryd har jag sällan varit och känt mig själv och vetat vad och var och när och hur. Har aldrig haft problem. Inte så att jorden sjungit alla gånger heller förstås. Det finns ju tillfällen när det inte är lönt, eller värt eller när man varit full eller när man inte haft tur utan stött på en klåpare eller när man bara varit för mycket kompisar för att klicka sexuellt. Sånt... men det brukar inte behöva förklaras.
Men mitt livs enda fejkade... för att det inte kunde förklaras.

Jojo, hur skönhet och ungdom och alltför godtrogen, sensuell perfektion kan ta udd av erotik fick jag en första lektion i där och då.
Jag hade inte hjärta att beröva honom priset av hans strävanden. Att säga att det kunde få vara... bara för denna enda gången. Att det inte var nödvändigt ändå.
Han var så ung och han ville så väl och han gjorde inga fel, oh nej, det var mer det motsatta... Han hade alla rätt och jag ville verkligen inte ta ifrån honom -eller hans framtida kvinnor- den önskan och längtan till den kvinnliga orgasmen som han besatt.
Så jag fejkade ... med bravur. Och frågor började formuleras i mitt huvud.

Som ensam, ung och kvinnlig turist i Italien får man väldigt lite solitude ändå. Går man med högburet huvud och med jazz i steget vet alla hur det går... hur det är omöjligt att ens hinna över gatan innan man måste värja sig från latinska katter med machismohjärtan som låtsaskrossas likt äggskal när man tackar nej till inviterna från vad de själva anser vara guds gåva till kvinnan.

För att få vara ifred med frågorna gjorde jag det till en vana att hänga på mig regnjackan och knyta en scarf under hakan på det sätt som bondgummor gör i de flesta länder.
En gångstil därtill... och definitivt INTE den som Cornelis beskriver i Deidres samba... nej den motsatta; en stabbigt vaggande gång med kutig rygg och nedslaget huvud... en gångstil som INTE signalerade höjden av fertilitet och sensualism krönte teatern och lät mig vandra, stabbigt ja, men ganska solitärt ändå.
De stunder man så önskade... de stunder man ville iaktta och inte vara delaktig. De stunder när svaren var för många och frågorna för få.

Den avtog något, den där jakten och flykten någonstans mot Österrike till och när jag besökte Spanska ridskolans stall i Wien stod hingstarna där i sina guldinramade boxar och såg med mild och kultiverad blick på oss turister. På mig.
Det fanns något mer i deras ögon, något mer än det uråldriga djup som stäppens kungar alltid har i blicken. En ytterligare dimension. Tror det liknar det kultiverade, intelligenta blänk som finns hos äldre belevade herrar ibland. Såna som odlat både hjärta och hjärna och kropp och själ med lika stor noggrannhet under många år.
Frågor fortsatte formas, frågor som ännu inte har gift sig med något svar.

Men frågor formas långsamt och svar tränger sig hastigt på...

Madonnor visste jag intet om då 1980. Det är inte förrän nu långt senare som jag har läst mig till historien bakom den ungerska ikonen Maria Pócs där i den mäktiga Stephansdomen.

Men 1980 stegade jag, fortfarande i regnjacka, intet ont anande in i kathedralen och överväldigades av dess svalka och dess höjd o bredd o volym o akustik och orgelns majestätiska arkitektur o stämma.
Vad som spelades har jag inga som helst kunskaper att ens ha ett hum om men långsamt och trevande och storartat var det och tillsammans med arkitekturen, akustiken och allvaret i byggnaden fick det mig att hamna i någon slags trans.

I en absid brann så många ljus. Dem såg jag inte. Madonnan glodde. Ikonen var inte stor i sig men mäktig. Det var plötsligen tyst. Idel kvinnor i bänkarna. Beende, pannor mot bänkraden framför, ansikten i händerna, uppböjda anleten också... Dem såg jag inte heller då.
Jag satte mig och ur intet och i det samma ur djupet kom den slags gråt som väller och böljar och forsar fram. Utan kramper, utan hack och utan krystningar är den sortens gråt och länge vill den pågå.
Som om jag aldrig tidigare gråtit grät jag... för mig själv och för kvinnorna och barnen och människorna och för tiden och livet. För miraklen. Fast det visste jag inte då.

För ensamhet och för frågan varför. Frågan som inte har något svar. För den grät jag ända tills en äldre kvinna kom och la sin hand på min ena axel och höll den kvar där i ett fast grepp en liten stund.
En stund av förening och förståelse. En stund som för alltid format min känsla för kvinnlig samhörighet som ofta är så svår och som jag då 1980 aldrig tidigare stött på, inte på detta sättet. Inte på detta underligt innerliga sättet. Uppväxt med starka, oberoende kvinnor och med veka män som jag var. Danad av det matriarkat som Åland var och är. Amazon sen förpubertet hade jag inte tidigare stött på denna slags enkla, gränsöverskridande stund av förståelse.

En stund av böljande gråt med en hand på min axel.
En stund framför en gloende madonna... en inblick i det mörker och det ljus som kvinnor bär. En stund av frågan.
Gråten stillnade, jag köpte ett stearinljus som jag tände, sen vacklade jag ut i solljuset på Stephans Platz och knölade ner regnjackan i ryggsäcken.

Frågor formas med snigeltakt... svar drar sig inte för att hasta fram som kåta kaniner.

1980 var också året då jag blev grovt bedragen och försmådd. Senare.
För första gången i mitt unga liv blev jag sviken å det svartaste och det "served me right" eftersom jag var en bedragerska själv och "had it comig real good" om man tror på någon som helst kosmisk rättvisa här i världen... men svartsjukan åt mig levande.
Han som fick äran att föra mig till gränsen för crime passionnel var just han som "hindrade" mina realstudier tidigare. Då på våren.
En av de där som det klickade med på alla plan. En av de där som tog och gav och kom och gick och stannade och försvann. En av de där med fler frågor än svar.
En vars erotiska gränser låg lika långt bort eller nära som mina egna. Vars sexualitet satt som en kirurghandske och vars svek var som skalpellen.
Granitman. Av urberg kommen. Som jag. Det var inte mer än rätt.

Lida kval för kärlek eller erotik (eller båda), det hör livet till och det vill man inte vara utan men jag bestämde mig där och då -när det värsta passerat, senare- att aldrig mer skulle denna sotiga sjukdom få regera i mig och det har jag hållit sen dess.
Nästan sjukligt UTAN avund är jag vad gäller förhållanden och förbindelser.
Så där har vi ett vagt svar ändå. Och inga frågor på det!

Ja, nittonhundraåttio lärde jag mig att jag inte var en sån som kan sitta med ett knytt i en snäcka; i en lycklig bubbla av trygghet och sanning... med svaren radade framför mig.
1980 lärde jag mig att det är förändring och Frågor som är våra väsen och fundament.

Många broar passerar man på trettio år och mycket vatten rinner därunder.
Frågor snurrar likt svajiga barkbåtar på floden Tiden, kastas hit och dit och dras ner i undervattensströmmar men flyter upp igen och forsar under ännu en bro på sin väg mot det stora blå.

Men det var då fa-a-aan att jag inte lärde mig av med nostalgi och pathos och sentimentalitet när jag ändå höll på där nittonhundraåttio... höll på och lärde mig av med... och betade av; kardinalsynderna och dygderna med...