Hö-"bärg" och hierarki-"härj"

Vackrare i verkligheten förstås, men ändå...

Lördagsmorgon frostig och vacker; en oktoberdröm, krispig, frasig...

Hästarna åt morgonhö't där i solen med halvslutna ögon... suckade av

tuggbehovstillfredsställelse.

Man o Bonzaij

Jag åt medhavd frukost i samma sol och tog sen tag i mockning av både boxar och hage. Sopade loftet också eftersom stora höleveransen skulle anlända vid 9-tiden.

Mano kollar att allt går rätt till när käket kommer.

Verkar kunna det där med att backa två släp den där Mats...

Vi var nääästan alla stalltanter där sen vid 9 så arbetet med att få upp höbalarna på loftet och lasta av alla "äggen" (=hösilagebalar på 30-40 kg) gick fort och utan att någon fick ryggskott denna gång.

Den som gör mesta jobbet är ju ändå höbonden Mats som slänger upp alla de där nästan hundra 15 kg's balarna i luckan så att vi kan stapla dem så snyggt och fint däruppe.

Snyggt o prydligt ska det vara... inget "rufs"

Äggen är tyngre och halare och otympligare men de ska ju stå ute så det blir inget kastande med dem.

Dags för "äggen"

Eftersnack

Eftersom det ska komma en ny häst till stallet nästa vecka och Schaman o Bonzaij -som ju gått i egen hage ett tag- kommit lite ifrån de andra i flocken gjorde vi ett försök att släppa ihop våra hästar igen så att det inte behövde bli för mycket strul när det är dags sen för hopsläpp med nya hästen...

Trodde inte det skulle vara några problem dock eftersom de ju gått ihop allesammans under lång tid förut och dessutom är kloka individer allihop som kan "språket".

De brukar ha rangordning uppgjord och fixad på nån timme bara...

När bossen Schaman första gången mötte big-bossen Ivar var det iofs ordentlig fight tills S gav sig men annars har det sällan varit några stridigheter vid hopsläppen utan mest lite spring för att mäta krafterna, lite vallande av lågrangarna, lite pip på stona och nån "tillsägning" på skarpen sen är det liksom klart...

Är det verkligen du?

Och nu trodde vi ju inte det skulle vara några problem alls egentligen... men tji fick vi. Aldrig ta något för givet när det gäller hästar!

Fin-fin Mano, synd på oskarp bild

Det sprangs och halkades omkring och vallades och skreks och peps och sparkades och gjordes ilskna utfall mycket mer än vad vi är vana vid. Dessutom var big-bossen Ivar inte riktigt fräsch i ett bakben och fick tas ut så han inte skulle göra sig mer illa när han skulle sätta alla på plats. Ett tyvärr ganska halt gräsunderlag gjorde inte saken bättre.

Cixi med underhuggare vs Man o Bonzaij

Stoet Cixi som i många år varit precis under Mano i rang tog nu på allvar upp kampen om vd-platsen som hon ju haft ett tag nu när Mano inte varit i flocken.

Och Schaman jagade kring på mellanrangarna onödigt mycket... med Bonsaij som en skugga vid sidan.

Härj...

"Härjet" lugnade sig väl så småningom men inte helt hundra och sen blev det ju storm till natten och äckelregn så alla fick sova inne och nu får vi vänta med vidare hopsläpp tills det torkar upp lite, kanske...

Ovanligt bökigt och krångligt för att vara våra hästar faktiskt...

Och snart en ny häst då som rör till det... framför allt i "mellanrangarnas" led antar jag.

Men som sagt så kan man aldrig vara säker på nå't när det gäller gruppkonstellationer... varken för hästar eller människor.

Har ni förresten tänkt på att om man verkligen känner efter så VET man faktiskt nästan alltid om en människa är högre eller lägre "i rang" än en själv...

Det finns vissa som är på samma "nivå", men de flesta vet man... om man är riktigt ärlig... och KAN våra mänskliga, oskrivna, sociala regler...

Man vet verkligen om de står under eller över "på stegen"...

Något kontroversiellt kanske och inte helt politiskt korrekt.

Inte heller lika tydligt som i djurens värld... mer komplext det mänskliga "spelet" och inte alltid lika statiskt...

Nog inget man brukar prata högt om direkt men ändå...

Om man är riktigt ärlig... om man vågar känna efter... så finns den ju där... rangordningen, hierarkin; även hos oss!

Riktigt rumsrent kanske det inte är att tänka så, men ändå...

Dagen...

...har gått i svaghetens tecken.

Jag är inte frisk än men på jobbet var det lugnt och kanelbulledoftande och sen i stallet var det så månljust och klart och vackert hästmagiskt att jag "tillfrisknade" som en pundare med snutnoja.

Nu halvvägs mot sängen är jag rödvinsberusad och sentimental och tillbaka i altruismens famn och postar en KAVALKAD här nedanför av stulna Depp bilder som jag frossade i igår bara för att det inte är klokt vad vacker den karln är och för att jag inte vet någon som inte gillar den personan... fram för allt inte Rosa och syster Å...

Jag skyller på dem!

Men va f...

...aan ÄR det som gör honom så ATTRAKTIV???

Han är gudabenådad skådis och så men... de där ögona, de där ögona

Från pojkaktigheten i t ex

Arizona Dream

via nånslags

ängla-androgynitet

gypsy-sensualitet

(The Man Who Cried)

native-darkness

(The Brave)

och bohemian-sex

till en snart femtioårig... enigma, baske mig!

OCH...

...jamen-jag-me-he-he-nar-va-ha-fa-ha-ha-siken-ÄR-de-här-för-fucking-bild???

Nästan kriminellt vacker.

Vanessa Paradis är onehellofaluckybitch!!!

Så, nu har vi klarat av det där dårå för ett tag. Skyller allt på Rosa och SysterÅ...

Men som sagt, jag vet INGEN; varken kvinna eller man som dissar Johnny Depp!

Måste se From Hell... har inte sett den...

och The Rum Diary snart

och Alice in Wonderland kanske...

Arla-wisdom

• 
  

Nå, det känns bättre nu, det gör det faktiskt och enligt nån på Arla kan dåligt humör och omkringflygande smädesord bero på lite olika saker...

Klicka på bilden för större och läs de tre alternativen.

Kryssar för två av dem jag!

Vill påpeka att jag HADE ätit frukost...

Från altruism till misantropi på två jävla sekunder!

Kanske var det frost i natt. Bara 2 gradigt när jag åkte ner till stallet i morse.

Hade nästan glömt hur mycket jag tycker om kyla!

Allting blir klarare, vackrare, frasigare och så mycket mer... jag vet inte... mer naturligt kanske. För oss nordbor. Som vill samla i lador och vara redo för hårda tider. Vi som stretar med och mot naturen, vädret.... med stenen i åkern, frosten, oåren och den krabba sjön... vi som formats av granit och isande vindar... ... ...

Nej, arga vargen har inget med det här att göra...

(forts några timmar senare)

...ja, vi bortklemade stackare, vi som vill ha Ordnung in der Welt... dammfritt och sterilt.

Vi som småsint ser ner på dem som mindre har och avundsjukt sneglar på bättre bemedlade i samma ögonblick... vi som inte klarar av att "get our priorities right"; som inte tänker med hjärtat utan med arslet, tydligen. Vi som gnetar och stretar med det materiella, det prestigefyllda, det fysiska... ytan, finishen...

Som putsar och skrubbar o lyfter o stylar alla SYNLIGA ytor på hem o kropp! Men döljer skiten bakom, under, bredvid... eller skyfflar över på andra.

Ja, mitt goda humör och altruistiska sinnesstämning vände verkligen tvärt där när jag hade förmånen att stöta på o diskutera (trivialiteter) med några exemplar från människobyn; exemplar av den låååga sorten; den sorten som döljer nåt, den som har skit under mattan och hela döskallekatakomber under huset.

MEN som glänser och skiner på ytan... Mercan, Audin, ny-Volvon polerad och ny servad, trädgården ansad och gångarna krattade, raka... komposten maskfri, hundarna avlusade, kläderna hårdpressade... allting klippt och ansat och borstat och skrubbat.

OCH låglevel-människo-stanken dold under ett spykänsleframkallande starkparfymerat tvättmedel... och på det en duschkräm med "doft" och på det en hudkräm med "doft" och på det en parfym eller after shave med nånting dött i, något som är menat att dofta gott MEN som, när det blandas med ÄCKEL-LÅGLEVLARNAS illa dolda panikprestigeångestsvett, luktar som något som alla vilda bytesdjur hade känt på kilometers avstånd och flytt i panik i från eftersom det signalerar rovdjur av värsta sorten, den sorten som dödar och lemlästar utan urskiljning, den sorten som har kommit så långt ifrån sitt ursprung att naturen skäms över att ha evolverat fram nåt dylikt!

FEGA, BORTDALTADE, KADAVER... RUTTNA INIFRÅN!

Ja, mitt goda humör fick ett tvärt slut där och misantropen i mig önskar nu att jag kunde utöva voodoo eller kasta nån förbannelse eller iaf nåt ont öga på det som väl egentligen (och förhoppningsvis) är en mycket liten procent av vår befolkning men som märks och hörs och syns och som retat upp mig nu så jag är alldeles UTOMORDENTLIGT FÖRBANNAD!!!!

Vad och vem saken gäller spelar ingen roll för det är i det stora hela så fantastiskt oviktigt och sådant som jag ju inte brukar bry mig om i vanliga fall... men jag antar att den här jävla förkylningen sänkt hela allmäntillståndet så pass att den gjort mig mottaglig för IDIOTER!

Men, herregud så onödigt att slösa tid o kraft på dem... IDIOTERNA!

Storstadstramp

Förkylningen trotsades med Ipren och mina Stan Smith fick trampa lite storstadsgator iaf i går dårå.

Och jag förnekade mig verkligen inte utan trampade åt fel, ja rentav motsatt väderstreck hela två gånger innan jag hittade galleri Andersson o Sandström på Hälsingegatan i Vasastan... en stadsdel jag ändå borde känna till någorlunda, men nähänä...

Min fasta övertygelse om att jag har ett fantastiskt lokalsinne gör dessutom att jag hinner gå mer än ett kvarter innan jag tvingas inse att jag måste vriiida min inre karta och min -för mig själv så utan tvivel helrätta- kompass 180 grader och trampa tillbaks... Eller runt kvarteret och tillbaks på parallellgatan då, eftersom jag hatar att bara vända om och se samma saker två gånger i onödan...

Men Louise Bourgeoises 11 verk såg man inte i onödan på något sätt eller vis!

The passage

Spretigt och flytande tryck med arkivfärg på tyg... sökandet efter urmodern... rädslan för tomhet o mörker... hmmm, klassiskt men vackert... och lite vulgärt.

Vackrast var ändå Les petites sensations (bild nr 9)... så annorlunda med sin skira framtoning!

Och Bourgeoises signaturer!!! På varje verk hade hon broderat sina initialer i nedre högra hörnet med små, små syfrökenprydliga, nästan pedantiska efterstygn... som ville hon säga att allt inte är kaos och längtan och rädsla... att man kan stävja det för en stund med hårt och noggrannt arbete... kanske.

Inte vet jag... men sen blev det till att trampa lite södergator också. För det hör ju bara till. Inget sthlmsbesök utan åtmonstone nånting av Hornsgatan, Medborgarplatsen, Skånegatan eller Mariatorget... och förstås klassikern, numera riktiga turistfällan men ändå mitt måste; kära Götgatan. Gillar både So o No of Fo...

Så jag trampade ett tag i eftermiddagssolen och åt sen en urgod lasagne... fikade och såg hur skatearna med camen på hjälmarna "hänkade" bak på brandbilarna upp för att sen totalt dödsföraktande kasta sig ner för branten mot Slussen.

Sparka sig upp i en egendomligt hög fart och helt galet slalomsurfa mellan slick-skinny rockers och intellektuella grovkängade söderbönor, mellan rullatortanter och barnvagnsleende förortspar, mellan italienarna i maffiakostymerna och deras kerublockiga guldklimpar, mellan ny-synthare och ny-punkare, mellan dreadiga rastahögar och mer slätborstade, alvliknande hårdmetallare, mellan strassprydda pantrar o svartögda poet-tigrar, mellan sköööna emos och vackra asiater med ninjasteg, mellan ölmagade bajare och mobilpillande fjortisar, mellan fjällrävenkånkande miljöaktivister och gladioliusbärande "sköna-hem-aspiranter"... Skatearna använde dem som levande röda portar i det adrenalinframkallande street-störtlopp de gav sig på. Gång på gång.

Och sitter man i kvällssolen på Götgatan... efter finkultur o lasagne o vin... med en kaffe gjord av en söderbarista... ja, då spelar det ingen roll att man är dunderförkyld... man är skönt utanför och samtidigt inne-i och iakttar... och bara måste älska hela den här tokiga mänskligheten! All vår skönhet och alla våra behov och svagheter... ja t o m... eller kanske just för det... för det att vi är så fantastiskt bekräftelsetörstande och sårbara, så sköra ändå och rädda för tomhet och mörker... Bakom fasaderna vi sätter upp.

Good Enough

Den engelske psykoanalytikern Winnicot; han med den spännande teorin kring mellanområdet; den psykologiska "plats" mellan inre subjektiv fantasi och yttre objektiv verklighet där all vår lek, kultur och kreativitet äger rum...

Ja, det var ju han som myntade begreppet good enough parenting och jag antar att det är därifrån den ursprungligen kommer... den numera populära klyschan: den att man inte behöver vara perfekt, att det räcker med att vara good enough...

Det har sen länge varit en av mina räddningsplankor... och mitt motto nästan... för att skyla över att jag verkligen inte är perfekt på något sätt kanske.

På bilden en av konsthantverkaren Maria Öqvist Öhmans fina fågeltavlor. Fler av hennes härliga grejer finns ju på bloggen och hennes hemsida

Kanske att jag beställer en sån tavla jag... att ha i köket... eller i hallen, som en påminnelse precis innan man går ut

Screwed... (25 sept)

Ja, för precis kl 12.15 i dag fredag infann den sig; förkylningen!!! Pang sa det bara... eller snörvel kanske...

Svinis? Knappast, men olämpligt, onödigt och otrevligt ändå.

För jag skulle ju göra konst-storstan i morgon (lördag), var det tänkt... Bourgoise och/eller Klee... Moderna... kanske Vattumannens astrala atmosfär (om jag orkar tröttsamma drottninggatan upp)... lunch eller fika på nåt söderplace... kolla in kisar o bönor i "groovy outfits"... få fina bokdamms-nysningar på nåt antikvariat av rang... kasta föraktfulla lantisblickar på östermalmsträlarnas köpta look... förfäras lite över "the rat race" där i city... och åka hem till bushen sen o vara så nöjd ett ordentligt tag!

Får se hur det blir med det nu då... snörvel.

På kvällen till svärfar som fyller nya år i dag, 25:e.

En "jubilar" bland sååå många nu i september, oktober.

Liksom Isabella så undrar man ju lite vad december gör för fertiliteten egentligen...

Jul-knull liksom??? Bara för att man ändå är ledig några dar och "hinner med sånt" då eller... kanske för att väga upp lite unken smak och dåligt samvete över hur hårt vi är knullade av kapitalismen?!?!

"Year-around-screwed by mamon" är vi ju allihop förstås; men allra, allra hårdast då i mörka december när vår stora kristna och "västerländskt humanistiska" högtid ska firas!

Ja huvaligen, nu kom det fram igen... jag är en riktig grinch, jag!

Och har alltid varit... trots lyckliga, vita barndomsjular med granyxning o bjällerklang. Men det visste ni kanske redan... eller gissade iaf... Om inte så är jag kommen ur garderoben nu då, med det onämnbara...

Ja, och så ordar vi inte så mycket mer om den fulingen i mitt inre!

Puh, vilket pussel...

Paul Klee

Tisdag; stallet 7.00-8.00, hem o duscha, på jobbet ca 9.10, handlade till hemkunskap o frukostar, bar, letade fram material till bilden, skrev månadsbrev till föräldrar, blev inte klar, lunch med barnen, rastvakt 35 minuter, möte, fullt ös på fritids till 18.30, till stallet vid 19.00, lasttränade bl a, hemma ca 22.10, mackor till middag, TV en timme kanske (!), sooov...

Onsdag; öppnade på fritids 6.30, halvtimmes rast 8.30-9.00, förberedde för lektion, hemkunskap med sexorna, halvtimmes "rast" igen faktiskt då jag ändå städade köket på fritids, fullt ös sen med en personal sjuk, snälla Bea hjälpte mig en stund, hem 16.30, handlade och sprang ärenden på stan, skomakarn bl a, satt ner (!) en timme kanske, till stallet 19.00 ca, träning vid handen, filade hovar, fixade allt klart o stängde, hemma vid 22.00, duschade o åt seeen middag, satt ner en halvtimme kanske, kollade lite bloggar o så, sooov...

Torsdag; öppnade på fritids 6.30, förberedde lektion, bildlektion i fyran vid 9.00, åt m barnen, rastvakt, försökte ringa vikarie för en personal fortfarande sjuk; ingen framgång, gjorde klart all ekonomitjafs på fritids, hann inte varken med fotona jag skulle fixa eller månadsbrevet klart för jag tog en halvtimmes rast faktiskt(!), fullt ös på fritids igen sen men snälla kolleger på Lanternan som hjälpte mig (!)...

NU...

Kom nyss hem 17.00 efter att ha handlat lite och satte mig vid sonens dator för han har jobbat natt o sover fortfarande... Smyger nu så han inte ska vakna o jag blir av med datorn för nu har jag ju dryga timmen tills jag ska hämta Linda och det bär av till stallet som brukligt vid sju-tiden.

Om jag har räknat rätt blir det allt som allt fem timmar på tre dygn som jag suttit ner; overksam... (=tv, dator eller tidning)

I morgon stallet igen 7.00 men sen börjar jag inte jobba förrän kl 12.00... Och även om jag borde gå till jobbet vid tio o fixa en massa saker klart tror jag faktiskt ska lägga mig på soffan (helt overksam) då... bara så där... inte göra nåt, för sen brukar det vara rätt fullt ös igen fram till 18.20 ca på fritids och så stallet igen vid 19.00 efter ev Statoilmiddag på språng...

Massor kvar att göra sen... både på jobbet och hemma!

Gnäll, gnäll, gnäll.

Men, herregud det kommer ju inte att gå i längden... även om både måndag o fredag är mina gulddagar då jag börjar 12.00 dårå...

Jag fattar verkligen inte varför jag inte hinner med som förut...

Tyckte faktiskt att jag hade rätt så mycket tid då... och hann förbereda och fixa... på jobbet i alla fall...

Något sämre schema i år, men ändå. Jag hinner inte med något annat än det allra mest... ja, överhängande för dagen. Ligger liksom alltid liiiite efter... Fattar inte...

Har jag bara blivit äldre och ännu seeegare??? Va???

Big decision

tough choice

Rosa snoozes and wins

Hon har ju så rätt RosaGrep när hon menar att det inte heter "you snooze you lose" utan självklart

SNOOZE OR LOSE!!!

Biggest Losers alla morgenfascisten!

Själv har jag, som sagt, mobilen inställd på 9 perfekta minuter i taget och om inte arbetsmoralen kickar in nånstans efter 18-27-36-45 dito så blir det lääätt 90 ljuvliga "60-sekundare" och sen hinns inte trivialiteter som frukost, dusch eller ens hår-kamning med.

Men det är det definitivt VÄRT! Har inte förlorat nåt... bara gainat. Vad spelar det för roll hur man ser ut när man fått somna om 10 gånger... alla lika fantastiska och "earthmoving"...

Dessutom gör det mig till en "rutinerad snoozare" enl Rosas kriterier, det sätter jag en ära i!

Bekräftelseknarkare

I'm a sucker for bekräftelse!

Trodde inte det, jag...

Tänkte att det var över och förbi; att jag arbetat mig fram till den sortens egomedvetenhet och självinsikt att jag trots vårt prestationsinriktade samhälle och paranoida västerländska kultur vid det här laget kunde bemästra det där behovet och nuförtiden verkligen klarade av att -med sänkta (mer realistiska) ambitioner- vara "good enough" och liksom nöja mig... bekräfta mig själv genom det.

Men nähänä...

Bekräftelseknarkare är vi nog annars lite till mans... och inte utan fog heller.

Instinktivt som det väl är när vi är små... för vår överlevnad. Ibland får vi inte tillräckligt... eller så får vi det! Det läggs ju ner en massa tid och uppmuntran på våra bebisjag... så sätts ribban redan då; vi blir vana med en hög standard... en nivå som vi aldrig mera uppnår...

Så mycket uppmärksamhet som när vi är bebisar får vi aldrig mer... 24-7 liksom.

Ja, så fog finns det ju men eftersom jag ju har arbetat med det där i så många år så trodde jag verkligen att det var klart... men nähänä; klar blir man aldrig... Och det trodde jag ju också att jag visste...

Jahaaa, nu går det upp ett ljus över varför jag alltid får upp "den hängde"...

För övrigt så anser jag att Karthago bör förstöras eller åtminstone att den svensk-tyska kommisarienohavetskiten som gick på fyran i kväll och som jag såg nån halvtimme av... det... jag menar, DET måste ju bara vara något av det uslaste som gjorts i tv/film väg... Jag försäkrar att mellanstadie eleverna på vår skola skulle kunna agera bättre och definitivt fixa snyggare dubbningar!!!

Saab reklamen som går nu är utan tvekan fyrdubbelt så underhållande och minst 22 gånger så välgjord!

Vilka vackra bilder!!!

De verkar har gjort det igen... de där på Lowe Brindfors (reklamfirman som ju fixade den där Release me-kampanjen också)... ena jävla kreativa bastards det där tydligen.

Hade jag pengar skulle jag köpa en Saab 9-3x direkt...

Låten är specialskriven förstås och har fastnat totalt i mina hörselgångar!

Schaman

Håller just nu på och sätter igång en mycket pigg Schaman efter att han varit ohalt i flera veckor. Han (och snälla kamrade Bonzaij) får dock gå i småhagarna ännu för att inte springa och busa för mycket och för länge på stora ytor. Jag vet ju inte alls om han kommer att vara helt okej när jag börjar rida "hårdare" eller längre.

De får vara inne på nätterna också trots det underbara höst- och hästvädret och det gör mig lite sad eftersom jag helst ju skulle ha Mano på lösdrift året om men det fick bli så eftersom jag då, åtminstone på natten, vet att han inte flamsar omkring i mörkret höstpigg och galen bland stock o sten och över dagghala gräsytor...

Jaja, han fick bli lite porslinshäst den här hösten och det innebär ju merjobb med utsläpp och insläpp och stödfodring osv men det innebär också underbara stallmorgnar och kvällar och en häst som gnäggar så fort han får syn på mig (och andra) men ja, en Mano som liksom tyr sig mer till en nu när han inte är frigående "vildhäst" i storhagen...

På gott och ont det, men så fick det bli... och så har vi ju faktiskt passat på att lastträna också... och gjort en del framsteg!!!

Men han är så smart den rackarn... riktigt jävla smart.

Alltid en schaman dock; en medicinman... en magiker och ett kraftväsen som öppnar dörren till den andra världen...

Har förskingrat så mycket förstånd...

En Lars man inte kan värja sig mot, nej...

SOJA; bara en gång till...

Rycker lite till...

"Poetry is just the evidence of life,

if your life is burning well

poetry is just the ash."

Tydligen sagt så nån gång han, Leonard...

Vad bilden "föreställer" har jag ingen aaaning om.

Fanns som vanlig jpeg i min (dotras) Nikon iaf (?)

men, som sagt, ingen aning om vad el var det är...

Litet Cohen-qoute-ryck bara...

I cannot follow you, my love

You cannot follow me

I am the distance you put between

all of the moments that we will be

("You Know Who I Am"; Songs from a room -69)

En morgon...

Bonzaij-Lindas bild är det...

i stallet som var...

upplyftande, lycklig... ja, helt jäkla ........................ (fyll själv i med favoritadjektivet)!!!

Jag har nog någon skadad synaps, jag, där signalsubstanserna löper amok...

Jag KAN inte vara dipp-deppad nån längre tid trots motigheter...

hästarna, hösten, hjärtat... vilken tur jag har!

(peppar,peppar... tvi, tvi, tvi... och så trätafsandet ja)

Obruklig

blury, blury

Nej, Jenny (o ni andra) det blev inget fyllebloggande i fredags natt, inte ens på morgonen...

Det var jag aaalldeles för "obruklig" o blury för... hade nog inte hittat tangenterna och vinglat cykel igen där i urskogen... så pass att inte ens jag själv skulle förstått vad min regredierade hjärna trampat fram... eller tillbaks.

Så tur är det... för mig o för er... att man blir lite trött ibland!

Men nu har jag rensat bland gamla utkast och fixat och lagt till, mest tagit bort och ratat (saker som kunde skada ens "karriär" o ynkliga sociala liv) men också postat en del sly trots allt dårå;

där nere, ni får scrolla lite isf...

Och man kan ju undra -nu igen då- vad det är som gööör att man skickar ut saker i etern... saker som man inte ens hade talat med vänner om, saker ibland som man knappt vill kännas vid... jag menar... varför skickar man ut såna saker?

Men sjumilakliv har skickat ut en bra sak, eller hur? I'm in too...

Katten...

...när hon fortfarande var tveögd.

Tröstlös

Mer fika, mer tröst, mer av sånt som slätar ut...

Här dippas det stort just nu men så plötsligt skrattar jag högt åt och för mig själv...

Jag kan ju det här nu... jag har levlat lite, lite...

och har man inget mål kan man heller aldrig gå vilse...

PK

På väg till stallet finns lite politisk korrekthet i street art form...

Det kan inte annat än gillas!

Normlös

Trots att jag nog raljerar ibland, med min normlöshet... och ja, min inbillade, senfunna frihet också... trots att jag försöker vara mer än jag är... så sitter ju förstås jantelag, självförakt och moralspett instucket även i min ryggrad på ett ganska obekvämt sätt.

Kämpar för att dra ut det där! Dagligen... med cyniska syrligheter.

Men det är en ojämn kamp och när vardagen återigen visar sin fascistoida sida och tyngderna, alla dutys på axlarna trycker till lite extra... när man inser att man inte räcker till... ja då vinner ju självömkan ytterligare en seger... man släpper in det...

Och det var väl då själva fan att man släppte in det men det gjorde man, det gjorde man...

Så fikat på bilden; det är äkta, genuin comfort eating... socker som tröst.

På cheesecaken droppade t o m tååårar...

Självömkanstårar först... sen några ilske dito och föraktfulla med... så till sist besvikelsetårar över att man inte lyckades hålla det utanför... det där sliskiga...

...för att man släppte in ärkefienden självförakt.

För det var ju ett bra tag sen nu och man trodde ju att man hade lyckats... kommit över o förbi... inte längre hemföll åt sånt...

Liksom bet i det sura äpplet o höll god min ändå...

Att man kunde det nu...

Men nu är det gjort.

Och det måste tillstås att tårars sälta o ömklighet o socker o heligt koffein smakar fantastiskt bra tillsammans... lugnar

och hjälper...

Så nu är det gjort

och det kändes bra!

Halvhjärtat

Det halvhjärtade tar oss bara halvvägs

det säger sig själv

men halvvägs är en bra bit på vägen

och varför har vi brått att komma fram

när vägen är slut

när vi är framme

då upphör ju vägen

och vägen är allt

det finns ingen tvekan om det

annars vore ju start o mål ingenting

och

två halvor bildar inte alltid en helhet

och när något är helt

då upphör ju delarna att vara

och delarna, bitarna

i det där pusslet

man lägger

och funderar och prövar och vänder o vrider

det där miljonersbitars pusslet

som inte får plats på nåt köksbord

pusslet

man inte vill lägga klart

för

färdigt

är det ju mest bara i vägen

och det blir INTE nån snygg tavla

ihoplimmad

Peppar, peppar...

Fortfarande stark!

Och på gott humör, hur det nu kan komma sig...

Fotot stulet(nu igen) från Inspire me now

Alltså...

... om Ni inte såg programmet Sverige i går så hörde Ni ju inte Lars Demian prata om "att inte vara Per Gessle"... och då hörde Ni ju inte heller Demian göra sin cover på "Här kommer alla känslorna..."

Och alltså; DET måste Ni ju göra... slagdängan blev ju sammetsvacker i Demians mun...

Precis en halvtimme in i programmet som förresten var fyllt med annat godis också.

I wish

Precis just nu ringde nån från en vitvaruserviceinrättning här i Roslagen och sa att han hade fixat vår Whirlpool frys nu...

Va bra tänkte jag... det är bara det att vår frys är en Electrolux från -87, skulle jag tro... inte helt miljövänlig, tyvärr men fungerar tillfredsställande för pommes fritten o svampen o glasssen...

Helt utan inbyggd ismaskin, dock...

Whirlpool... I wish

not dårå

Annars så...

...måste jag ju säga att denna dagen har börjat alldeles särdeles bra!

Inget speciellt; bara höstluft och gott humör...

Peppar, peppar, ta i trä, tvi, tvi,tvi...

Analfixering, det är precis vad det är det...

När livet (eller tillvaron) mer påminner om Gröna Lunds Insane än Skansens barnkarusell funkar bara de mest basala funktionerna i kropp o knopp och hinner man då uppdatera nånting nånstans överhuvudtaget blir det av en ganska låg och kanske t o m anal karaktär...

Men jag funkar ju på det viset att ju mer jag har att göra desto mer anala fånerier får jag faktiskt gjort. Ja, även sånt som väntat i veckor, månader, kanske åratal... jag vill ju att inte överdriva för mycket och påstå något om dekader... även om det säkert är sant i vissa fall.

Så på sistone; trots att jag haft fullt upp... och då menar jag det... verkligen haft FULLT upp både på jobbet, i stallet och här hemma så har jag faktiskt också städat...

Ja, ni hörde (såg) rätt! Jag har STÄDAT!

Flera gånger t o m... och (!) jag har smort sadel och tvättat klädesplagg och handlat livsmedel och hackat och stekt och kokat och stoppat in kläder i därför avsedda maskiner och vikt och putsat och gnidit och skrubbat och sugit damm med adekvat, men ack så överjävlig, apparat på motspänstiga hjul...

Och jag menar... jag har ju annars en ganska grav, psykologisk "hang up" på städning...

Och på mathantering och klädvård med för den delen... men med städning är det allra mest tydligt att det är nåt psykologiskt... nån barndomskris eller fas som inte är tillfullo löst eller utagerad.

Och jag har ju sagt det förut men jag säger det igen...

Folk som städar FÖR mycket... liksom lever på/av/för att städa... och som njuter av det där eviga piffandet och puffandet... kuddar o mattor o ljus o väggar o servetter o skoställ som matchar... ja, Ni vet, de lider av pedanteri och kontrollbehov...

Ett sånt där överdrivet kontrollbehov som Freud pösmagat och gammelgubbsförnumstigt men med rätta hade kallat analfixering...

Sigmund gammelgubbsposerande med fallossymbolen i handen

och den där patriarkaliskt uppfodrande blicken:

Hör auf Martha, se till att pottränen die Kinder ordentlich

so das die inte Pedanten oder Slarvern bleiben!!!

Jetzt går ich und einen kvinnligen patient setzen på, nein, terapien menar ich naturlich...

För trots att jag inte är nån big fan av numera smutskastade Sigmund så är jag beredd att hålla med honom i detta... om inte för annat så för att det är humor på hög/låg nivå... men också för att det liksom håller... i teorin... och i praktiken.

Gammel gubben må vara skrattretande men har ändock påverkat oss i snart ett sekel och verkligen, verkligen vårt västerländska samhälle... så ofattbart oralt och analt fixerat... hela vår samtida kultur lider ju av överdrivna beroenden och pedanteri, småsinthet och förträngda libidon...

Borde gå i terapi hela samtiden, hela det kollektiva omedvetna...

För likaledes patriarkalt storbukade men något mildare och mer mater-mystiska Carl Gustav hade väl Jungianskt kallat det för skuggsidan vi måste bli medvetna om...

Carl Gustaf med fallossymbolen instoppad rätt in i den orala delen av sin Persona...

However, jag ger mig inte på den punkten... det ÄR som Rosa o Blipp sa;

"Ordning är för idioter... genier bemästrar även kaos..."

Det ÄR ju så...

Det är liksom de svagsinta, de som lever och verkar i de små tankarna, de envisa, rutinbemästrade, petiga... det är ju de som stäääädar o stäääädar och pysslar i kök o puffar i vardagsrum o piffar i hallar...

Och ta nu inte åt er, Ni som ändå tycker det är lite roooligt att laga mat eller puffa nån kudde då och då.

Här talar vi förståss om den sorten som är så analt fixerade att de svårligen kan göra någonting annorlunda... aldrig nånsin något spontant om de inte först planerat och ordnat och förberett och bajsat och städat klart...

De med kontrollbehov stora som freudianska pottor, de som tvingar rutiner och vanor och vardaglig lunk på sig själv och andra... ja, de anaaala...

Och ni vet ju alla, när ni tänker efter vilka passivt-agressiva beteeden DE kan uppbringa!!!

Så för allt i världen... ni som känner dessa stackars stjärtpedanter... hjälp dem lösa krisen, gåtan den psykologiska hang-upen som ligger kvar sen två-års åldern och spökar...

Hur?

Det vete f-n... eller nej, han vet nog ingenting om sånt här...

Nån psykoterapeut kanske eller nån KBTare eller nåt i den vägen...

Hemligheten är väl att bli medveten om sin hang up och jobba därifrån...

Motsatsen då till städmanikerna... det är väl städ-depparna... de som inte heller mår så där vidare värst när det är stökigt men inte gör nåt åt det, för deras hang up är att straffa sig själv för att ha släppt kontrollen, älskat det och fått ett svart samvete för det... att ha gått lite längre och klarat av det, klarat av att korsa nån gräns, slå ett personligt rekord, brutit en vana, gått vidare och levlat och älskat det...

Men hatat sig själv för det...

Ja ordentligt halkat ner i skiten för det... verkligen skådat ner i pottan och sett vilken värdelös skit man egentligen är...

Straffet är att inte göra fint, inte ordna upp, inte städa...

Det är ju jag det, där nånstans... medvetenhet och sedan jobba därifrån, var det, ja...

Annars är det ju som Shlomo David (vår judiska hyresvärd i Eilat) sa angående västerländsk kontra österländsk kultur;

-Väst-människor vill ha ordning i den fysiska världen och upprörs på ett infantilt sätt om någon går före i en kö t ex. Öst-människor har trots krig och mångtusenårig osämja, ordning i sitt hjärta och behärskar därför kaos, bryr sig mindre om millimeterrättvisa och rena gator...

Och så ÄR det ju... när man inte mår så bra, inte är riktigt trygg med sig själv... inte riktigt vet vad man vill o skall i världen... som Ekelöf skrev.

När man står där vi det hundrade Land's End och inte VET... När udden inte är så skarp, inte så kär... när ens väsen blott strävar att som andra vara...

när man inga vassa uddar bemästrar... bemästrar man ej heller oreda... än mindre kaos.

Då vill man städa und ha Ordnung, ja... i den fysiska Welt!

Jag menar; när jag har Ordnung i mitt hjärta, mun sydämäni, mi corazon...

Ja, då... när jag vet och är nära det jag egentligen alltid vet... men glömmer så lätt...

Men när jag VET... när jag lever där på udden, i skärpan, genialiskt ÄR...

(...inte; ska eller kommer att eller gjorde eller borde...)

Nej!

När jag går på min månskensstig, som slingrar i dyningen, vit...

Inte sjutton tänker jag att på att det är stökigt och att jag borde städa då...

Nej, inte tänker man på piff o puff när man simmar i den där oceanen av PEACE, LOVE och UNDERSTANDING!!!

Nej, så fan heller att man behöver skrubba nån potta kliniskt ren...

...INTE när man har Ordnung in la grande Corazon!!!