Neil Young - Helpless (The Last Waltz).

Tid'n lid

State Radio

Sonen, han med strategin att göra så lite tråksaker här i livet som det bara överhuvudtaget är möjligt utan att förlora på det... han som därför hinner med att sova o drömma o läsa o spela guitarr o teckna o ett ha ett helt liv på nätet o att äta o festa o träna o sv o sv...

Han, sonen, han med den spikraka musiksmaken; han tipsade om State Radio!!!

Hade inte hört om dem förut, inte nåt, någonstans...

Ja, iaf; klassisk rocksättning= gitarr och bas, trummor (och hat)... för det är politiska texter... som blir så där vidunderligt poetiska när orden är mjuka o vackert komponerade samtidigt som budskapet är obändligt och hårt hårt...

Musikstilen går dock inte att facka nånstans... verkar det som.

Vemodiga gitarrslingor och änglalik "simon and garfunkel stämsång" blandas med 70 talsråa rockriff som påminner om... Steppenwolf o Led Zeppelin kanske...

Indieskramlet smyger in... Nirvana... och Red Hots tunga, funkiga bas...

Ibland finns där slingor med irländsk folk... och mycket reggaerootiga rytmer och skarufs och renodlad rock och... ja t o m RATM grejer kan man höra... och säkert en massa annat som jag inte har en aning om men det låter bra, det gör det.

Tilltalar min fäbless och svaghet för vemod...

Snackade med sonen om det: det kan få va precis hur vemodigt o molligt som helst bara det finns nåt hårt och äkta ruffigt i botten... sliriga, sunkiga hårdrocksballader funkar ofta inte alls... platt mest... grunt.

Men det här; det funkar!

Och jag vet ju att det är tradigt med musikklipp på bloggar... man orkar sällan lyssna på dem faktiskt, så är det ju men jag kan inte låta bli för har Du inte hört dem så BÖR Du göra det och haar Du hört dem så VILL Du göra det igen!!!

Och hur mycket mer som helst finns det ju!

State Radio MySpace sidan funkar bra (och Spotify och Youtube förstås...)

Hur mycket som helst... hade aldrig hört ett endaste pip om dem förut...

Sista dårå... Camilo är politisk och patosfylld så det bara skriker om det... o gitarrerna

Inte dum alls, Pimme...

Uan

Det finns en legend som alla i familjen "kan med"...

En enda!

Näää, fel ju... det finns en till.

Höj!

men sen blire krig om volymknappen...

sääänk

Rifftraggel

Jag har ont i vänstra tummen i dag.

Tragglade Am F C E och nåt G på akustisk hårdspelad gura igår, nötte riff som ett annat finnigt fjortisfjun.

Lördag kväll och inget vin och ingen access till någon uppkoppling på nåt nät nån längre stund och gammelmedias utsända bilder helt utan intresse.

Så vad gör man.

Men det är stora problem med den till synes så simpla "Passenger". Stora problem med den där rullande takten... de klassiska riffen hamnar i baktakt bara. Speciellt om man eller alltså jag då, försöker sjunga samtidigt.

Det blir bara reggae av alltihop då och det låter alldeles, alldeles förskräckligt men är ju kul på nåt teenagervis och ingen hörde ju utom sonen ibland och han är nog den mest accepterande person jag känner (kompade t o m ett tag) och jag tror inte någon tagit nån större skada...

Utom min stackars tumme då...

Ligger i blöt...

Shit också... vet ju hur tradigt det är men nu är det bara fastbränd minnesgröt som gäller ett tag här... tyvärr.

Ligger i nostalgiblöta, jo... det kan ta lite tid men... sen är det så lättskrubbat så.

Åsså den här förstås

tramsdjup o sarkastisk så det räcker...

Headbanger

Snart halvsekelgamla tanter kanske borde vara lite mer försiktiga med sina dance-moves... näpp, det är "all in" som gäller, annars kan de ju va, faktiskt.
Headbanging, jämfotahopp o hela köret ger lite whiplash effekt och trasiga knän efteråt. Men det är det värt, gör om det anytime... bara nacken blir brukbar igen.

mitt i nånslags "pogo-hopp" ... skulle jag tro

Och paparazziannika lyckades ju fånga tanten i en lagom ofördelaktig pose... huuu, riktigt pinsam... men säkert snäll ändå för jag antar att det fanns strålande tillfällen under kvällen då det såg myyycket värre ut.

Gubbarna som spelade rullade igång rock o bluestraktorn med den äran!

Bekräftelseknarkare

I'm a sucker for bekräftelse!

Trodde inte det, jag...

Tänkte att det var över och förbi; att jag arbetat mig fram till den sortens egomedvetenhet och självinsikt att jag trots vårt prestationsinriktade samhälle och paranoida västerländska kultur vid det här laget kunde bemästra det där behovet och nuförtiden verkligen klarade av att -med sänkta (mer realistiska) ambitioner- vara "good enough" och liksom nöja mig... bekräfta mig själv genom det.

Men nähänä...

Bekräftelseknarkare är vi nog annars lite till mans... och inte utan fog heller.

Instinktivt som det väl är när vi är små... för vår överlevnad. Ibland får vi inte tillräckligt... eller så får vi det! Det läggs ju ner en massa tid och uppmuntran på våra bebisjag... så sätts ribban redan då; vi blir vana med en hög standard... en nivå som vi aldrig mera uppnår...

Så mycket uppmärksamhet som när vi är bebisar får vi aldrig mer... 24-7 liksom.

Ja, så fog finns det ju men eftersom jag ju har arbetat med det där i så många år så trodde jag verkligen att det var klart... men nähänä; klar blir man aldrig... Och det trodde jag ju också att jag visste...

Jahaaa, nu går det upp ett ljus över varför jag alltid får upp "den hängde"...

För övrigt så anser jag att Karthago bör förstöras eller åtminstone att den svensk-tyska kommisarienohavetskiten som gick på fyran i kväll och som jag såg nån halvtimme av... det... jag menar, DET måste ju bara vara något av det uslaste som gjorts i tv/film väg... Jag försäkrar att mellanstadie eleverna på vår skola skulle kunna agera bättre och definitivt fixa snyggare dubbningar!!!

Saab reklamen som går nu är utan tvekan fyrdubbelt så underhållande och minst 22 gånger så välgjord!

Vilka vackra bilder!!!

De verkar har gjort det igen... de där på Lowe Brindfors (reklamfirman som ju fixade den där Release me-kampanjen också)... ena jävla kreativa bastards det där tydligen.

Hade jag pengar skulle jag köpa en Saab 9-3x direkt...

Låten är specialskriven förstås och har fastnat totalt i mina hörselgångar!

Har förskingrat så mycket förstånd...

En Lars man inte kan värja sig mot, nej...

SOJA; bara en gång till...

Litet Cohen-qoute-ryck bara...

I cannot follow you, my love

You cannot follow me

I am the distance you put between

all of the moments that we will be

("You Know Who I Am"; Songs from a room -69)

Alltså...

... om Ni inte såg programmet Sverige i går så hörde Ni ju inte Lars Demian prata om "att inte vara Per Gessle"... och då hörde Ni ju inte heller Demian göra sin cover på "Här kommer alla känslorna..."

Och alltså; DET måste Ni ju göra... slagdängan blev ju sammetsvacker i Demians mun...

Precis en halvtimme in i programmet som förresten var fyllt med annat godis också.

Nu ska jag...

"...ut på sjön en sväng igen."

(...var det ju meningen att det skulle stått här... det var alltså inget dåligt "cliff-hanger" försök, eller så, bara nåt som liksom gick snett... som föll bort.)


.....................9 augusti.....................

Men nu är jag hemma igen efter en tur till Barnens Ö och en Stefan Sundström spelning på KnappKarlsson...

Kul var det; proggpoeten gråhårig o lång o 2/3 delstaktsunderhållande och med ett outstanding (!) kompband som fick Ladan i duktig svängning... ja, riktigt kul faktiskt... och fullständigt, överjävligt (ursäkta) bedårande, månbelyst svart-sammets-vatten-natt i roslagens o Fidrans famn... och segling både dit o hem med rätta vindar och strålande sensommarsol... "magi, poesi o musik, så jag vart alldeles yr"...

vaffödå

Nä, nu har jag säkert ett 10-15 utkast här som jag aldrig hinner eller orkar skriva färdigt... undrar varför jag börjar på en del... och varför vissa blir färdiga... och postade... och varför jag sparar dem som inte blir det... och varför jag ändå redigerar vissa till sist???

Många undringar - inga svar...

Men precis härunder möter jag hästsjälar mitt i natten och längre ner finns tre larstrubadurer...

Och så har några en riktigt dålig dag på jobbet.

Nu ska jag ut på sjön...

3xLars

Lars 1
Lars Eriksson

Har nog aldrig sett ett enda idolavsnitt och inte följt intrigerna runt deltagarna men har förstått att den här idol-larsen kanske hade lite attityd och var en aning arrogant...
Om han sen hade rätt eller fel vet jag alltså inte men hans släpiga och härligt Dylankomplexiga röst funkar ju helrätt i mina öron som sen länge härdats av vemodiga singer-songwriters och deras brustna existenser.

Lars 2
Lars Demian

Sen åratal en favoritgycklare. Vaudeville kornigt grovsaltad bitterlyrik... en positivhalarens ojämna, släpiga tangorytm, spruckna zigeunervioliner och kontrabasens krossade sammet...
Baske mig att ringarna under ens ögon mörknar en nyans.
Vissa av textraderna sitter som tuggummi i hår. Måste nästan klippas bort... eller så får de bli där... stelnade klumpar till sist... testarna ihoptrasslade

Men döden han är listig och han vinner som han vill,

vad säger man då till riddaren... jo, Lycka till

Ge mig alkohol du gör mig till en man, du ger mig vad jag tål...
Då slipper jag se klart, då fördunklas mina mål...

Du är min bästa vän, du är min gemål...

...drick ett glas för mig, höj ett glas för all vår kärlek...

Lars 3
Lars Winnerbäck

Kan man ju inte värja sig emot, det går bara inte, hur gärna man än skulle vilja... men varför skulle man vilja det, förresten.
Det är ju som om demonerna och änglarna gått samman, lierat sig och hesviskar klingande vemodssvenska ord i ens öra... ord man minns så väl någonstans ifrån och som vyssjar sig in i de nordiskt mordiska svartljusa toner som skär genom cementen och baddar såren med salt...

Andra svenska vaggsångsänglar med horn headbangar instämmande; Bellman, Lucidor, Taube, Sundström, Wreswijk, Thåström, Lundell...

Nej helt onödigt att försöka värja sig emot, helt onödigt, faktiskt.

Patti Smith... nurå

Man kan inte påstå att jag skulle vara en person som hänfaller till idoldyrkan ständigt och jämt... eller ens någonsin...

Med Patti Smith var det så, ändå... en slags dyrkan.

En motsägelsefull helhet... inte lätt att beskriva... nej.

Men en idol

Så där androgyn och sträv, i manskläder, grova kängor och svartögon fyllda med rå auktoritet, en integritet... som bara riktiga människor har.

Så där poetisk, djup och kultiverad... samtidigt... så oslipad, spottande, fysisk...

Så där NewYork-chict sotig och humanright-politisk.

Så där barfotadansande peacelove&understanding-sensuell.

Litterär...

Punkig...

Så ville man ju vara... ville jag vara... Se ut... i alla fall.

Så det var stora svarta kavajer och herrskjortor eller boxarlinnen och "gubbyxor" som gällde och man läste, eller försökte läsa... poesin också... och inspirationskällorna Rimbaud och Blake bl a... men mitt rapakivi-intellekt fattade rätt så exakt noll av det då...

Musiken däremot; de monotona balladerna, de poetiska texterna, de spottande punkiga... de kravlade rätt in i den svårmodiga, rastlösa urbergs-själen som var min...

Ghost dance, Aint it strange, Free Money och Gloria... kravlar fortfarande omkring i min granitskalle... Klicka och lyssna... de är klassiker... faktiskt.

Dancing barefoot var nog favvolåten all time men det var INTE DEN Patti-låt vi valde att spela i vårt tremanna-punk-band... Papadopoulus Kex.
Vi klarade nog inte mer än två låtar typ. Jag, som var den enda med nån ackordkunskap fick guran på mitt samvete... syster Å och tredje bandmedlemmen Åsa bytte lite hit och dit mellan trummorna och basen...

Lånade instrument av lokala punkförmågorna och vi kunde fått en spelning eller ett "inhopp" på en ungdomsgård... men vi avböjde... och tur var det, för det lät verkligen illa... och även om det SKULLE göra det i punk-tider så var vi förnuftiga nog att inse att det ändå är en fördel om man är överens om när låten börjar och när den slutar i alla fall...

Rock'n roll nigger var vårt val av Patti låt... av någon outgrundlig och antagligen "väldigt få ackord"-anledning...

Patti var i Stockholm år 200?? (att hon var på Sthlm Jazzfestival förra året, det missade jag, bl a, perkele)

På Cirkus var det...och vi såg henne där; vi tre från Papadoulolus Kex (basisten Åsa influgen från Luxemburg...) och baske mig bättre ändå var hon nu... äldre... skönare... ännu mer poetisk.

Och kanske att många av de nya Patti-sångerna aldrig kommer att fastna som "klassikerna" men hon är helt klart värd att se live för hon kan trolla hon med, som alla de stora... med humanism och paaaathos... och mass-suggestion och helt klart ÄR det ju, att jag gärna ser henne nån gång till... även om det inte blir på Capri (perkele)... så nånstans...

För liksom Cohen så LEEEER hon mycket mer nu på äldre dar...

******* ******* ********

Bästaste Patti med kändaste låten (från LP'n Easter 1978) nu med snyggaste gitarristen... hmmm

Första hjälpen för existens-skitnödighet

När man är nere, ledsen, orolig, stressad, egomästrande, prestigenervös, prestationsångestladdad, självföraktsegohatcentrisk... orden kan bli hur långa o många som helst... och det spelar ju ingen roll egentligen vad man kallar det...
men när man blir "existens-skitnödig" på något sätt tycker jag man SKA lyssna på:

Tadammm!

Reggae

denna musikstil som med:

-sitt calypso och mento inspirerade "rock-steady-tung-gung" i baktakt...

-sina vackra, "mystic-soul-fulla", ofta rätt vemodiga melodislingor...

-och sina texter fyllda av socialt patos och kärlek till mänsklighetens svagheter likaväl som till gudomligheten Jahs allstädesnärvarande existens...


Ja reggae; som med allt det verkligen KAN:

-förändra ett sinnestillstånd på en kvart

-få en att gråta... tillsynes helt utan anledning ELLER med känslan av ÄNTLIGEN...

-få en att skratta som vid intag av någon artificiell prana...

-få den mest stiffa IT-konsulten att dansa som om denna dagen var den sista...

-få hela den dysfunktionella familjen Reinholtz att enas för en stund...

-få proportionerna att landa!!!


En musikstil -som ju eg omfattar tiotalet genrer- och som ligger så långt ifrån:
den nordiska kylan,
den västerländska strävsamheten,
det gammeleuropiska allvaret och
den amerikaniserade ytligheten
man kan komma, men som taaaalar även till oss... vi "white-trash-people" från Babylon...

Ja, rasta-root-reggae-rytmerna talar till något i vårat innersta inre;
från nån gen; för länge sen glömd o gömd... från ett kollektivt undermedvetet... från en tid när prestige, nervositet, ängslan och oro "enbart" handlade om överlevnad; om jakt och flykt...






Marley himself blowing through the air i Dortmund... från den, vad jag förstått, legendariska Uprising turnen bara ett år före hans död i maj -81... natural mystc; min "theme song"...

Robert Nesta Marley; ikonen...





Och inte går de nya av för hackor heller... faktiskt ännu mer patosfyllda melodier och skönt, riktigt "existensskitnödighets-befriande-skönt" jäkla baktakts tung-schwung-gung!!!







Och mer finns det... så mycket mer.
Och när existensångesten lugnat sig... chillat ut... då kan man leva ett tag till i Babylon

Easy Rider

Steppenwolfs Born to be Wild måste väl ändå vara en av de FETASTE låtar som gjorts...

Hermann Hesses Stäppvargen, minns jag var en upplevelse när jag läste den i 20 års åldern... en riktig pubertets el adolesens bok... skulle nog inte tilltala mig idag...
a
Siddharta o Glaspärlespelet var rätt tråkiga... bäst tyckte jag ändå om Demian...
a

Ebba Grön

Minns ni de här...ni som (liksom jag) är födda förra århundradet?
De "poppade" upp när jag städade o sorterade i början av veckan.





Ebba Gröns singlar Pro-rock -78 och Total-pop -79. Tycker på nåt sätt att bild- o färgspråket känns oroväckande "uppdaterat"... eller så är det jag som är gammal.
Men riktigt "stora" var de; Gurra, Fjodor o Pimme.
Själv upplevde jag dem aldrig live... Imperiet såg jag... nån Roskildefestival, tror jag det var... kan ha varit nån annanstans åxå, minns inte. Det är rätt länge sen nu!

800 grader; Mamma,pappa,barn; Mental istid; Staten och Kapitalet; Beväpna er... Nostalgi!
Älskade ni dem eller hatade ni dem?