Poets don't finish poems...

... they abandon them.

(Mallarmé; inte Smith... men ändå... vilken "grej", vilken vacker grej att säga...)

"Where does it all lead? What will become of us?
These were our young questions, and young answers were revealed.
It leads to each other. We become ourselves."

"Remember, we are mortal, but poetry is not."

På samma sätt som man alltid hör Astrids röst när man läser Emil eller Bullerbybarnen... eller så som Slas' säregna stämma ljuder inne i huvudet om man läser någon av hans böcker... på samma sätt hör jag fortfarande alldeles, alldeles tydligt Patti talsjunga fram sina ungdomsår i New York, vänskapen med Mapplethorpe och kärleken till poesin.

För jo, i går läste jag, med stor saknad, ut Pattis Smiths's självbiografiska "Just Kids".
När jag beställde hem den, i början av sommaren, råkade jag av misstag få ett ex på originalspråket men tur var väl det. För även om det tog lite längre tid att läsa hennes poetiska prosa på engelska så tror jag inte en svensk översättning på samma sätt hade fyllts med mrs Smits's röst och ton och frasering... inte på samma tydliga sätt.

Skön bok...

Mycket sånt där insiktsfullt och vackert, om konsten och konstnärers strävanden var det;

"The artist seeks contact with his intuitive sense of the gods, but in order to create his work, he cannot stay in his seductive and incorporeal realm. He must return to the material world in order to do his work. It's the artist's responsibility to balance mystical communication and the labour of creation."

Men humoristiskt också, slagkraftigt, på pricken.
Och en hel del namedropping, förstås; Ginsberg, Joplin, Hendrix, Morrison, Dali, Warhol, Reed, Cale, Wagstaf, Dylan, Verlaine m fl... m många, många fl... Kända, okända och ökända figurer från det yttersta yttre till det innersta inre av balla kretsen kring Chelsea Hotel i slutet av 60 och början på 70.

Framför allt kärleken... den djupa, ständigt föränderliga men alltid närvarande vänskapen med Robert Mapplethorpe.

"We needed time to figure out what all of this meant, how we were going to come to terms and redefine what our love was called.

I learned from him that often contradiction is the clearest way to truth."

Ja, sånt. Och ganska så mycket mer...
Från min ungdoms stora idol och fortfarande förebildernas förebild.
Från en som överlevde, en som ännu i dag viftar med magiska spöet och trollbinder sin publik med humanism o pathos och en som -liksom så många andra 60+artister- numera LER så mycket mer...

Läggdags?

naaaaah... bara barnet ju

nattuggleklocka

Inputs

Här har det varits o konferensats i dagarna två. Minsann.

Riktig lyx det... inget som händer varje dag... inte varje vecka eller månad eller ens halvår heller.

Fullmatad nu av all input. På flera sätt.

Mentalt och intellektuellt förstås... och ja, även om mångt o mycket inte är några överväldigande överraskningar eller svindlande nyheter precis så rullar ju tanketågen in på lite andra spår än den vanliga turlistan... Och det i sin tur sätter fart på rallarna! De inre spårbyggarna, de som slumrar så tryggt där inne i tron att här har vi byggt tillräckligt med räls, här behövs inga nya sträckor inte...

Men joorå, lite nya spår vill vi ha där inne bland synapserna och kanske t o m en annan vidd än normala 1435 mm...

Men fullmatad rent fysiskt också... av all mat o kaffemackakaffekakakaffemackakaffekaka. Personligen älskar jag ju det... att bli matad, serverad, någon annan som fixar... så att ryska kocken "sljiper svuäära såu mjyket framfor borsjtjen"...

Tyvärr håller min kropp inte alltid med. Att sitta still så mycket och samtidigt proppa i sig något, mer eller mindre varannan timme... Nä, min kropp är inte byggd för sånt, min kropp är verkligen inte byggd för sån lyx.

Är man av bondesläkt, hälften martallssegt österbottnisk o hälften granitfast åländsk, då är man verkligen inte byggd för sånt...

Kråkor

Tror i o f s att birdie på bilden är en kaja egentligen men de hör väl till kråkfågelfamiljen de också och man ser blänket där i ögat på den här med.

Det där som glimmar till när de kollar in oss... blicken som skvallrar om deras intelligens... eller deras adaptiva masterskills i alla fall.

a

Beundrat corvusfåglar länge, rejält sköna typer, tycker jag.

Så checkitout för sjutton... vad Joshua Klein har kommit fram till!

(Kråkan som böjer metallpinnen, 3 min in i föreläsningen är ju bara bäst)

(Och TED.com är en enorm guldgruva btw)

Mer Lozano

Ett helt annat uttryck här men samma tanke ellee ide ändå. Samma grejer som hon jobbade med hela tiden, verkar det som.

Samhällets förtryck, kulturens påtvingade konservatism... varför vi så lätt gör oss till offer för stagnerade tankar och konvenanser, slavar under normer o korrupta maktstrukturer... hur vi många gånger inte ens ifrågasätter varför det ena anses rätt o det andra fel... att vissa saker hör till god ton och andra anses opassande... hur vi (än idag, inte bara på 60talet) menar på att ett kön passar för vissa saker o ett annat kön för andra saker... hur religion förblindar...

Hur det skapande, starka och potenta förvrängs och blir en förtryckande kraft/energi.

Och många fallosar är det... fallos som symbol för det starka, potenta, kraftfulla men ack så blinda och egocentrerade och maktlystna...

Andra kroppsdelar också... överallt; bröst, livmodertappar, hårsvall, munnar, tänder, gluggar, håligheter, öron, pungkulor upphägda i ett snöre på en spik, näsor, många näsor verkligen och händer som grabbar tag i än det ena än det andra... med samma energi griper händer tag i korset, vapnet, ljuset, kuken...

Hon funderade över pengar också, förstås, för något mer korrupt o starkare sammankopplat med makt, våld o förtryck än dollar finns väl inte...

Experimenterade med sina vänner, läste jag... creme de la creme av konstnärsgräddan i NY... registrerade samtal, anteckningar... som hon sparade... konceptuell konst...

T ex

Lozano hade sålt en tavla och fått ganska bra betalt... när hon fick besök i sin atelje brukade hon bjuda på något att äta eller dricka... dukade upp som en buffe och i en av skålarna lade hon mynt o dollarsedlar... bara att ta för sig lika väl som av maten...

Förde anteckningar då hur folk reagerade, hur mycket om alls något de "vågade" ta och noterade hur gästerna blev generade, många ordentligt förnärmade och/eller upprörda... att bjuda på pengar... förnedrande...

Tog avstånd från den tidens feminism, gjorde hon... säger i intervjuer att förtrycket gäller alla... att båda könen är slavar under det inskränkt dominanta och maktfullkomligt patriarkala.

Lee Lozano

Vass och radikal... en i innegänget i 60-talets New York... hotfull, aggressiv... kroppar, makt, pengar, våld, ilska, förtryck... frenesi och en massa humor... lite frightening att alltihop känns lika aktuellt idag.

Bilderna från en abstrakt "period" och från verktygsserien, nederst... och mycket, mycket mer fanns det ju att förundras över... där i modernas stora sal... perfekt upplägg, kronologiskt och snyggt...

Men nu blev det toksängdags för mig som alltid sover för lite... utom de dygn då jag sover för mycket...

Hjärtats dag

Alla hjärtans dag, i Finland kallad Vändagen, något jag inte visste eller så hade jag glömt bort det. Hursom; jag har i alla fall firat ordentligt jag...

Vaknade mitt i en dröm där jag var uppe på en gammal vind och hade hittat en låda med fotografier. Suddiga, såna där av dålig 70 tals kvalitet, ni vet...

Ganska direkt efter första kaffet sen gick jag de 3-400 metrarna till kyrkan här i stan och deltog i högmässan.

Inte något jag så där vanligtvis gör, inte alls, tvärtom hör det till de yttersta av ovanligheter men ibland tar jag mig dit för att få lite redemption eller nåt...

Allra helst skulle det få vara en domedagspräst där, en med tordönsstämma som mässade på latin, den gamla ordningen och de gamla salvorna... inte den här nya vekare liturgin...

Men kvinnlig präst som tog upp Esthers bok i predikan och en snygg, ung kantor som sjöng gudabenådat (eeey) vackert till orgelns mollbrus och gående communion och skeppen och altarkorset som såg ut att vara av armeringsjärn (vackert) och herrens välsignelse och mycket, mycket fin manskör där mellanregistret (baryton kanske?) klingade extra väl...

Japp det funkade, det gjorde det ju.

En del av mina strategier för att inte duka under i en kaotisk värld, det där.

Riterna, symbolerna, ceremonierna... patriarkaliskt så det räcker och blir över men i det fyrkantiga finns nån strange stabilitet. Förstås.

Efteråt åt jag ett vaniljhjärta och drack mitt kära kaffe igen på konditoriet och läste i DN's kulturbilaga bl a om Lee Lozano som nu uppmärksammas på moderna med en stor separatutställning.

Det blir till att åka in igen då senare i vår för här finns en rå, feministisk och genuint 60 talistisk New York revoltör att insupa.

"Jag är inte arg på någon eller något men jag är rasande" lär hon ha sagt och även om hon inte var arg på något specifikt så verkar manssamhället iaf stå i fokus för hennes konst... eller det att vara kvinna i ett sådant samhälle.

Vad jag kunde utläsa av DN är det ett fallistiskt, aggressivt och klart manligt bildspråk hon använder, men jag vet inte... får åka in som sagt.

I stallet filade jag Manos hovar och lyckades undvika att raspa mina egna knogar, något som annars är mer än vanligt och som gör mycket ont.

Massage blev det också och en promenad efter det. Mano var tålmodig och mild till sinnes och vädret var grumligt grått men inte kallt och han luktade hästigt, Mano, hästigt och alldeles, alldeles underbart ljuvligt.

Men han har börjat fälla han med nu så jag har ständigt hästhår i näsan.

Banantårta sen som var ganska... eller riktigt rejält alldeles för söt och fet, som avslutning... ja, som lite gödning av venerna och hjärtat så här på dess egen dag.

Och så har jag rakat benen, något som bara marginellt sker oftare än kyrkobesök.

Men Marley goes:

Emancipate yourselves from mental slavery; None but ourselves can free our mind.

Så, nog med ritualer nu för ett tag.

a

Kitsch

Just nu är det som ett sagolandskap ute!

Gårdagens minusgradiga dimma täckte allt med minst trecentimeter tjock rimfrost. Varenda gren, vartenda barr, minsta lilla kvist...

Färgerna som himlen presterade i skymningen vid fyra halvfem-tiden i dag skulle inte platsa på en tavla från Hötorget ens.

Alldeles för Hollywoodskt pastelliga... Rosa, lila och alla nyanser av blå man kan tänka sig; från ljusaste skira till dovaste mörka. Sån överdåd att man inte tror på det nästan.

Men allra vackrast är det ändå på kvällen, på hästryggen, förstås; de knirkande hovstegen, stjärnhimmelns tyngd, skogens absoluta stillhet; hela världen stannad, frusen...

Och pannlampornas ljus på rimfrosten får allt, precis allt att gnistra o glimma o spraka o stråla o glittra värre än en Disneyprinsessas tiara.

Ett sagolandskap, ja och en vintrig triumf med den sortens skönhet som väldigt få lyckats avbilda utan att det omedelbart förvandlas till billig kitsch.

Det är helt enkelt bara för mycket!

För mycket skönhet på en gång liksom.

Kök

Klicka på bilden så kommer du till MITT fantastiska bidrag Kronärtskocka

Designa och vinn ditt drömkök kök här. Man gör en egen sån där moodboard och det var ganska kul, faktiskt.

Åtminstone om alternativet är att städa sitt egna mer standardiserade 80-tals kök.

Mer en mardröm det... och traditionsenligt dekorerat, förstås, med dygnsgammal disk... och inte helt oväntat även med tidningar och böcker och döende växter och viktiga papper som räkningar und försäkringar... och tomburkar på väg till återvinning och pennor och noter och fågelfrön i påse... en gitarr till o från och just nu en tvättkorg, för tusan... inte så sällan skor eller halsdukar som rymmer från hallen... en väska nej, två ju och en kamera, en symaskin, benlindor till hästen som eg är Lindas och som ska tvättas och smöret som någon lämnat framme och fram för allt alla dessa småsaker...

Ja, saker, saker, saker små som jag är säker, säker, säker på har sin egentliga och alldeles rätta plats någonstans i tillvaron men som bara samlas i köket... innan det ska slängas eller tvättas eller användas eller ställas undan eller tillagas... men det finns ju liksom inte längre plats för tillagning av något... inte för själva ätandet heller, för den delen.

Man borde ha två kök... ett för maten und ätandet och ett för saksamlingen.

Nä, man borde inte ha nåt kök alls förresten!!!

Det är ju heelt klart det bästa alternativet men om ni vill får ni ändå gå in och rösta på mitt bidrag eller gör ett själv!

Ganska roligt, som sagt...

Superkraft?

Jag menar, ibland är man ju som Superman himself. Räddar världen på daglig basis, liksom. Fixar allt; städar toaletten när man duschar och handlar på vägen hem när man ändå kör förbi.
En sväng till jobbet varje dag och styr upp en sån jäkla massa strul... är orsak till lika mycket också, alldeles säkert, men ändå.
Hem sen; vevar runt i köket och svär långa, vackra, rysjka eder.
Till stallet, mockar skit, klafsar i lervälling, tar en o annan elstöt, sopar o sopar o höar ner igen. Fixar hovar o skägg o manar o svansar och mat förstås till hästarna, mat som är hundra gånger mer näringsriktig, regelbunden och hälsosam än den mat man trycker i sig själv lite nu o då.
Tar vägen förbi pappersinsamlingen på vägen hem med tidningar ingen hunnit läsa och svär lite till... av någon orsak, vilken som, funkar bara så bra att svära i bilen.
Och visst, ibland börjar skinnet skimra så smaragdgrönt då när tiden inte räcker till och det blivit för lite sömn och pappren fastnar i kopiatorn o kaffet är slut eller toapappret och frågorna är för många och besvikelser o självförakt står på kö till hypotalamus...
Och allt som oftast somnar man ju på soffan innan Criminal Minds... innan Matthew Gray Gublers vackra, frågande ordsnubbleri; innan den där stigande intonationen i slutet av varje analyserande mening... like, you know, right?
Ja, och allt som really, verkligen oftast känner man sig som en utmattad och raggig Catwoman med slöa klor och det där väsande, giftiga MIAUUU:et som en tupp i halsen mest.

Balsam

a

Teckningen på bilden är jätteliten, pytte nästan. Föreställer moi... nerplitad i våras av en av mina hemkunskaps-sexor.

a

Av en av de där killarna man haft duster med genom åren.

Slitit sitt hår och grubblat sig sönder nästan.

Försökt skapa relation.

Försökt SE...

a

Tänker att om han ritar ett så alldeles underbart porträtt av mig...

Om han ser mig som den där "peace, love and understanding-tanten" som ju faktiskt träder fram på den teckningen...

a

Jag menar:

a

Då kanske man gjort nånting rätt...

Kanske nådde fram ändå

nånstans

på nåt sätt...

a

En tanke, som balsam.

a

Harang

Även alldeles, alldeles genomgråa dagar kan vara upplysta inifrån,

det är inte, inte, inte den yttre, verkliga världen som verkar inuti

utan alltid, alltid, alltid en inre verklighet som strömmar ut och smittar av sig;

limmar bilder på dem man möter, dem man ser och dem man ännu inte följt med blicken;

de som återstår att synas inifrån.

(Nä men nu vart det spooky ju!

Skulle skriva nåt halvhjärtat här om en ganska grå men friskare dag... men då kom harangen du ser här ovanför i stället... Kom från ingenstans och helt utan att jag hade planerat eller tänkt nåt i den riktningen. Bara dök upp i fingrarna!

Ett alldeles felaktigt o orytmiskt "versmått" märker jag ju också nu när jag försöker läsa det högt för mig själv... irriterande orytmiskt!

Men jag vågar liksom inte ändra på nåt nu heller... eller ens ta bort det... för upplevelsen av att skriva nåt utan tankar var helt enkelt tillräckligt kuslig för att få skrockfulla mig att tro att det måste finnas en bakomliggande anledning eller orsak till att den dök upp... harangen.

Oklart vilken... men det kanske visar sig.

Huuuu...)

Slow Bull "själv"

Fotografen Edward S Curtis är kritiserad, läste jag nyss, bl a för att ha manipulerat vissa bilder. Men ändå... vilka ovärderliga fotografier!!! Vilken skatt..!!!

Good Enough

Den engelske psykoanalytikern Winnicot; han med den spännande teorin kring mellanområdet; den psykologiska "plats" mellan inre subjektiv fantasi och yttre objektiv verklighet där all vår lek, kultur och kreativitet äger rum...

Ja, det var ju han som myntade begreppet good enough parenting och jag antar att det är därifrån den ursprungligen kommer... den numera populära klyschan: den att man inte behöver vara perfekt, att det räcker med att vara good enough...

Det har sen länge varit en av mina räddningsplankor... och mitt motto nästan... för att skyla över att jag verkligen inte är perfekt på något sätt kanske.

På bilden en av konsthantverkaren Maria Öqvist Öhmans fina fågeltavlor. Fler av hennes härliga grejer finns ju på bloggen och hennes hemsida

Kanske att jag beställer en sån tavla jag... att ha i köket... eller i hallen, som en påminnelse precis innan man går ut

Avvikelse

En tjej i huvudrollen!!!

Trots 2000 tal

inte ens

en generell avvikelse

Louise Bourgeoise

Den där jättespindeln; Maman ni vet... den är ju känd.

Att konstnären Louise Bourgeoise är 98 år gammal nu och fortfarande arbetar sju dagar i veckan med sitt skapande... sina funderingar o känslor kring urmodern... det läste jag i SvD på fiket i dag.

Hade ingen aning om det... vilken kvinna!!!

Vilken kraft!

Utställning på galleri Andersson/Sandström i Stockholm 27 aug-27 sept.

Man borde ju åka in då ju... det borde man ju.

Bad day

Snor denna helt fräckt från RosaGrep... för den är hur rolig som helst och man känner sig ganska sansad i jämförelse även om man själv kan få lite psykbryt nån gång nu o då när vardagen blir så där fascistoid... men arbetar man med människor, som jag kan man ju inte göra så här på jobbet... det får bli hemma man går lös på inredningen...

De e så snyggt!!!

Antar att Ni sett den allihop... den florerar överallt här på nätet.

Men OM Ni har missat den står Ni nu inför en upplevelse faktiskt...

En flash-mob som är riktigt, riktigt snygg!!!

MJ Tribute i Sthlm, Sergels torg o Centralstationen

a

Taylor Mali

Konstateranden

man är inte sämre än att man umgås med:

tänkare, filosofer, innovatörer och konstnärer om morgnarna...

Frukostdags på morgonfritids betyder omkullvälta juiceglas och filosofiska diskussioner.
Den lilla kvartett av tänkare som satt med mig i morse dryftade dock denna gång mer världsliga ting (inte sällan inspirerade av lokalblaskan).
De eviga frågorna fick alltså idag ge plats åt konstateranden som:

"senil är man när man är så gammal att man glömmer hur gammal man är", känner att det är visa och ganska trösterika ord från några som är så långt ifrån förfall och förgängelse att senilitet inte ens är en skugga vid horisonten

"debatt; det är när man battlar... som på guitarr-hero... fast med ord i stället"
Så sant som det är sagt...

och; angående några av australiens aboriginstammar som inte firar (inte alls bryr sig om) ålder och födelsedagar, men de ställer till med jättekalas för hela byn varje gång de blivit bra på något speciellt eller lärt sig något nytt; ja LEVLAT!!! (då tar de sig också ett nytt namn...):

"då skulle man ju kunna ha kalas varje dag... för vi lär oss något nytt hela tiden!"
Ett konstaterande som värmer ett pedagoghjärta... den medvetenheten om utveckling och lärandeprocesser är ju vad vi arbetar med varje dag... Att det sen kanske mer var en önskan om kalas och sockerkickar varje dag, det ser vi bortom och skrockar lite förnöjt i stället.

Mitt jobb har sina fördelar... dessa små filosofer får mig att se ljust på framtiden nästan varje morgon!

När sedan frukosten är avklarad vill ett barn spela schack med mig och ett annat Twister... men där går gränsen för vad hjärna och kropp hos en som redan skymtar seniliteten bakom nästa udde klarar av, i alla fall innan 12.00 AM!