...på jobbet ett par dagar nu innan jag har ännu en veckas semester. Men sen är det fasiken slut... på ledighet... på sommarn... på sova-äta-njuta-vara-bara. Skit också. Men å andra sidan går vi ju mot min favoritårstid här nu så klaga behöver jag inte. Bara konstatera.
Slut med Pattiläsning också. Buhuu, det är värre... Jag måste nog ut och biblioteka eller antikvariera nu, i jakt på hennes tidiga poesi, som jag inte (trots min Pattidyrkan) läst nåt alls nästan. Inte mer iaf än ett försök med en bok (minns ej vilken) som jag lånade på bibblan i alldeles för unga och alldeles, alldeles för oförstående år...
En stor grön gräshoppa, en vårtbitare kanske de heter, han hoppade rätt upp på mitt ögonlock när jag satt i julikvällsmörkret utanför stallet i går. Han eller hon såg väldigt förvånad och omtöcknad ut sen efter den krocken och jag tyckte nog att det var ett ganska onödigt tilltag faktiskt av den långbenta, sprötiga rackarn.
Men annars bara älskar jag dem och ljudet de gör nu när kvällarna blir svartsammet igen.
(Mallarmé; inte Smith... men ändå... vilken "grej", vilken vacker grej att säga...)
"Where does it all lead? What will become of us? These were our young questions, and young answers were revealed. It leads to each other. We become ourselves."
"Remember, we are mortal, but poetry is not."
På samma sätt som man alltid hör Astrids röst när man läser Emil eller Bullerbybarnen... eller så som Slas' säregna stämma ljuder inne i huvudet om man läser någon av hans böcker... på samma sätt hör jag fortfarande alldeles, alldeles tydligt Patti talsjunga fram sina ungdomsår i New York, vänskapen med Mapplethorpe och kärleken till poesin.
För jo, i går läste jag, med stor saknad, ut Pattis Smiths's självbiografiska "Just Kids". När jag beställde hem den, i början av sommaren, råkade jag av misstag få ett ex på originalspråket men tur var väl det. För även om det tog lite längre tid att läsa hennes poetiska prosa på engelska så tror jag inte en svensk översättning på samma sätt hade fyllts med mrs Smits's röst och ton och frasering... inte på samma tydliga sätt.
Skön bok...
Mycket sånt där insiktsfullt och vackert, om konsten och konstnärers strävanden var det;
"The artist seeks contact with his intuitive sense of the gods, but in order to create his work, he cannot stay in his seductive and incorporeal realm. He must return to the material world in order to do his work. It's the artist's responsibility to balance mystical communication and the labour of creation."
Men humoristiskt också, slagkraftigt, på pricken. Och en hel del namedropping, förstås; Ginsberg, Joplin, Hendrix, Morrison, Dali, Warhol, Reed, Cale, Wagstaf, Dylan, Verlaine m fl... m många, många fl... Kända, okända och ökända figurer från det yttersta yttre till det innersta inre av balla kretsen kring Chelsea Hotel i slutet av 60 och början på 70.
Framför allt kärleken... den djupa, ständigt föränderliga men alltid närvarande vänskapen med Robert Mapplethorpe.
"We needed time to figure out what all of this meant, how we were going to come to terms and redefine what our love was called.
I learned from him that often contradiction is the clearest way to truth."
Ja, sånt. Och ganska så mycket mer... Från min ungdoms stora idol och fortfarande förebildernas förebild. Från en som överlevde, en som ännu i dag viftar med magiska spöet och trollbinder sin publik med humanism o pathos och en som -liksom så många andra 60+artister- numera LER så mycket mer...
Ville man se en ikon eller ville man se 30 års förfall? Ville man suga in ovanlig integritet eller ville man stapla svaga reminiscenser på hög? Ville man vara här o nu eller ville man vara där o då? Ville man stå i en gryta av folk och höra Patti fräsa Gloria och human power eller ville man stå med obarmhärtlig kvällssol i ögonen och studera kråksparkar och rynk? (Och lika självklart bli studerad...)
Vad man än ville så valde man ändå att ta tjuren i nosringen och baxa in'an i båse'. Man valde att gå på 30 års studentjubileum.
Och man tänker att alla som någonsin kommit i ens väg har haft påverkan... på ens väg och stig och vandring och att påverkan kan vara minimal eller betydande men att det största ofta är litet och att det minsta inte sällan visar sig vara mycket stort. Med tiden. Ingen ursäkt för det triviala i det...
Man tänker att ens minne nog inte kan vara så mycket sämre än det är och att det är ett beklagligt handikapp i jakten -den som man nu halvsekelgammal försöker delta i- jakten på erinringar... men, tänker man, då förändring ändå och trots allt inte verkar vara tidens väsen har det eg mycket liten betydelse hur det är ställt med erinringförmågan.
Man tänker att tid verkligen är ett relativt begrepp ur synvinklar som bara de stora tänkarna kan ta till sig. Hur vi människor (de flesta av oss vanliga dödliga iaf) fortfarande ser på tid som något som går; något som staplar skeenden i kronologisk ordning, något som tickar på, som flyter eller rusar eller stannar upp... men på en linje... och att det förstås är fullkomligt åt skogen att se det så.
Tid följer, liksom erinringar inga lagar. Åtminstone inga som vi, ja just vi; egocentrerade, staplande, vanliga, dödliga kan förstå oss på.
Så tänker man också att det är tur som fan att det flyter vatten under broar ändå... att det skulle bli torrlagt och tråkigt och helt onödigt med broar om det inte flöt nåt vatten alls.
Och utan broar vore inte livet -eller tiden- ett dugg värt... och det... det finns det ingen relativitet i.
Ålands lyceum, 2 juli 2010 Lite mindre påverkad av tidens tand än studenterna 1980... eller inte. (Har säkert genomgått fasadrenovering under åren också... byggnaden, inte studenterna... eller?)
...inte lätt att beskriva en i-d-o-l... för det var ju det hon var... är... har jag kommit på.
Hon åker runt i europa i sommar... den jäkeln!!!
På piazzan uppe i staden på underbara ön Capri (där vi var för lääänge sen nu... dyyyyrt men hänförande, hiskligt hänförande...) Ja DÄR skulle jag vilja se en Patti, 60+ och så hiskligt ännu mycket bättre nu...
Unplugged är ju häxan bara så jäkla outstanding så jag nästan måste råna en bank, för som det ser ut just nu finns det ingen risk att jag/vi skulle hitta pengar i nån byrålåda till nån italienresa...
............................!!!!! (fyll raden själv med vilken svordom du vill på vilket språk som helst!)
Man kan inte påstå att jag skulle vara en person som hänfaller till idoldyrkan ständigt och jämt... eller ens någonsin...
Med Patti Smith var det så, ändå... en slags dyrkan.
En motsägelsefull helhet... inte lätt att beskriva... nej.
Men en idol
Så där androgyn och sträv, i manskläder, grova kängor och svartögon fyllda med rå auktoritet, en integritet... som bara riktiga människor har.
Så där poetisk, djup och kultiverad... samtidigt... så oslipad, spottande, fysisk...
Så där NewYork-chict sotig och humanright-politisk.
Så där barfotadansande peacelove&understanding-sensuell.
Litterär...
Punkig...
Så ville man ju vara... ville jag vara... Se ut... i alla fall.
Så det var stora svarta kavajer och herrskjortor eller boxarlinnen och "gubbyxor" som gällde och man läste, eller försökte läsa... poesin också... och inspirationskällorna Rimbaud och Blake bl a... men mitt rapakivi-intellekt fattade rätt så exakt noll av det då...
Musiken däremot; de monotona balladerna, de poetiska texterna, de spottande punkiga... de kravlade rätt in i den svårmodiga, rastlösa urbergs-själen som var min...
Dancing barefoot var nog favvolåten all time men det var INTE DEN Patti-låt vi valde att spela i vårt tremanna-punk-band... Papadopoulus Kex. Vi klarade nog inte mer än två låtar typ. Jag, som var den enda med nån ackordkunskap fick guran på mitt samvete... syster Å och tredje bandmedlemmen Åsa bytte lite hit och dit mellan trummorna och basen...
Lånade instrument av lokala punkförmågorna och vi kunde fått en spelning eller ett "inhopp" på en ungdomsgård... men vi avböjde... och tur var det, för det lät verkligen illa... och även om det SKULLE göra det i punk-tider så var vi förnuftiga nog att inse att det ändå är en fördel om man är överens om när låten börjar och när den slutar i alla fall...
Rock'n roll nigger var vårt val av Patti låt... av någon outgrundlig och antagligen "väldigt få ackord"-anledning...
Patti var i Stockholm år 200?? (att hon var på Sthlm Jazzfestival förra året, det missade jag, bl a, perkele)
På Cirkus var det...och vi såg henne där; vi tre från Papadoulolus Kex (basisten Åsa influgen från Luxemburg...) och baske mig bättre ändå var hon nu... äldre... skönare... ännu mer poetisk.
Och kanske att många av de nya Patti-sångerna aldrig kommer att fastna som "klassikerna" men hon är helt klart värd att se live för hon kan trolla hon med, som alla de stora... med humanism och paaaathos... och mass-suggestion och helt klart ÄR det ju, att jag gärna ser henne nån gång till... även om det inte blir på Capri (perkele)... så nånstans...
För liksom Cohen så LEEEER hon mycket mer nu på äldre dar...
******* ******* ********
Bästaste Patti med kändaste låten (från LP'n Easter 1978) nu med snyggaste gitarristen... hmmm
aW.jpg)
