Hästhärj i hagen

Japp; kameran var laddad, alla var samlade för dagens begivenhet - ihopsläpp, vädret var fint (sorry Blipp), hästarna vackra, humöret i peak, dotra hos boyfriend (= access till dator hela dan)... ja t o m sladden på plats... så; det blev visst några bilder.

Calle, fuxen hade ju hälsat på Matcho förut så han fick lämna plats för Ville som jag tyvärr missade att ta några bilder på. Inga problem dock, sociala skillsen; check.

Nuförtiden brukar vi låta alla få tid att bekanta sig med den nya, en o en, innan vi släpper ihop hela gänget eftersom Mano styr så mycket o inte tillåter lågrangarna att komma fram o hälsa förrns han tycker de är redo... och det tar lite för lång tid. Han har flocken i järnhand, Man.

Efter Ville som ju är vd i flocken, var det dags för the big boss, Schaman.

Det smakas...

Det luktas....

Och Matcho fattar nästan direkt att han har bossen framför sig.

Lite real NH... små signaler och Matcho flyttar undan så fint.

Så dags för mellanrangarna, skimmeln Bonzaij och Lukas som försöker verka oberörda...

Till sist hela gänget... då måste man inspektera o omvärdera.

Då kan det bli lite rufsigt... men Mano styr upp.

Så ska det stilas...

... och visas upp hur starka o smidiga o snabba o uthålliga man är.

Vackra är dom, kungarna...

... och kloka på sitt vis...

... och sååå snälla så...

-Men, nu står ni still här och betar som ordentliga hästar! Manos order!

Åskådarna; idel damer, tanter, ladies, tjejer, evor, kvinnor, flickor, brudar, chicks...
... ja utom hunden då.

Så! Lugn o ro, alla på plats, nykomlingen en bit utanför... Mano är nöjd.

Tid över för lite fikapaus innan vi sen släppte långhalsarna i Stooora sommarhagen... grön som... jaa, vadå... grön som försommargräs antar jag... finns nog inget grönare!

Och sen...

Morsdagsfika!

Sonen fixade helrättfärgad java och toast och jordgubbar som intogs ute i solskenet på gården.
Tor mullrade i fjärran nånstans över havet och himlen var djupt dunkelblå österut.
En bra söndagssöndag blev det ju, en söndagssöndag att ha i bakfickan...

Slö lördagslördag

Har varit nästan brottsligt inaktiv i dag. Men vi red en fin runda, det gjorde vi och så har jag brottats lite med räkningarna.
Nu blire Morpheus sköna rus!
Får hoppas att jag inte drömmer att jag tuggar på och sen spottar ut ormar... på nånslags föreläsning... om rymden...
Gjorde nämligen det en natt för ett tag sen... och även om jag skämdes - och försökte dölja för de andra där i hörsalen hur det bara fortsatte komma halvtuggade ormar ur käften (gömde ormarna bakom en gardin... några slingrade iväg...) - så var det ingen mardröm alls egentligen.
(kan dock fortfarande förnimma drömd, icke angenäm smak o konsistens på ormarna).
Inte var det väl nån ljuv blomsterdröm heller men helt ok faktiskt och ganska intressant att fundera kring.
Men vad mitt undermedvetna menar och vill säga, det har jag inte kommit underfund med riktigt än.

Penna är ett måste...

Minns inte alls när eller ens om jag "anmält" mig till den HÄR sajten... Kanske inget man anmäler sig till heller, nej... stötte på den nu iaf, av en slump bara.

Lite lustigt att se sina tyckanden, åsikter och skumma konstateranden så där lösryckta ur sitt sammanhang:
...kvinnofälla är det... bibliotek är bra... vrede är nog min favorit... hästar är också helt ok... freud är medskapare av vår kultur... haha
Och tänka sig... jag kanske inte är en sån buttermutta iaf; bara en negativ grej kategoriserad...
a

Nyinflyttad

2-åriga Calle (fuxen) och "nya" Matcho bekantar sig med varandra i vinterhagen.
27 juni 2010

De äldre gubbarna får ge sig till tåls några dagar ännu innan de får hälsa på nykomlingen i stallet; conemaraponnyn Matcho, 11 år.

Sedan några dagar tillbaks går de andra dygnet runt nu i skogsdelen av sommarhagen och äter sig feta och tror att de är vildhästar, slåss lite med myggen och smyger omkring så där magiskt och vidunderligt som bara långhalsar kan göra... som bara stäppens stolta kungar kan göra.
a

Skall icke då vår tunga...

Vårmorgnar i Roslagens famn är svidande vackra!

Sarons blomster;
liljorna, örterna, fåglarna.
Lundens gröna träd och den blida solen.

En skönhet så väldig, så rik och så stor att man blir andfådd, rentav andlös.
Ja, fägringen, den livliga värman, den kan man inte förneka.

Storleken på lusten samt huruvida man är kapabel nog att besinna nåden...
Huruvida man kan stämma upp i glädjesång eller fröjdas på en gång...

Huruvida sinnets köld uppvärmes och all sorg och smärta bortvändes;
huruvida allt blir återfött och huruvida själen värdes kröna med alla dygders tal...
DET är en helt annan femma.


Att den ljuva sommar nalkas.
Det kan vi konstatera.
Att solens strålar sig närma.
Jupp.
Att det är vackert, att det är breathtaking...
Tvivelsutan.

Men all denna prakt strör inte enbart sötma och durtoner över själen.
Att fuktas av nådens dagg stänker även ner tillvaron med skarpa saltstråk
och bitterljuva mollklanger;
så nordiskt, så nordiskt,
så nordiskt...
a

I maj när göken gol

Maj är en förskräcklig månad.
I och för sig var det kallt så pass länge i år att det värsta nippertipperiet kom av sig eller inte riktigt kom i gång kanske. Men nu är det fullt ös äckelgös på stan, fan.
Vågar inte gå ut nästan för allt vitt och sladdrigt och äckelblommigt fladdrigt.

Man vill ju tycka om maj efter allt det mörka... man ska ju tycka om. Åtminstone ljuset och miraklet i naturen. Åtminstone fåglarna.
Och jag försöker, jag försöker och jag försöker men vad hjälper det när jag tyngs av all den här skirheten och av all den här skörheten... av allt det här spröda, svindlande sköna som är utan fel och utan brister och som vänder sitt ansikte till oss; oskuldsfullt och fulländat.
Jag tyngs av lättheten och mörknar av ljuset.
Jag önskar jag kunde älska det älskvärda men hur skulle det se ut?
Nej, "våren är den svages höst" -eller hur det nu var- och våren delar in och delar upp; i svaga och starka... i värdiga och ovärdiga, i lätthet och tyngd.
Hänsynslöst och brutalt delar våren in och dömer oss alla med sin fullkomlighet och prakt.

Och självklart ligger det hos mig själv. Det är ju nu som allt det skröpliga, skavankiga och skrabbiga syns och märks som mest. Det är ju nu, i maj, som alla fel och alla brister genomlyses så obarmhärtigt.
Så självklart är det nu man väljer om man är värdig något så oantastligt som maj månads svidande vackra fägring.
a

Skrubbförbud

Jag har krattat och sopat och faktiskt skrubbat sönder min handled... den högra. Och det är ju himla skönt.
Att ha nåt att skylla på, menar jag, ifall man skulle råka regrediera till någon olöst analrelaterad fas i barndomen och få... städryck hemma.
Det är sannerligen just såna där lite hysteriskt gnidiga skrubbrörelser som gör mest ont. Bra ,va!

Jonä...

...man får väl ta och försöka gaska upp sig lite nu, kanske.

Tystnad

TYSTNAD

hur vansklig, hur ovanlig
hur vådligt felbedömd
och underskattad
hur förfärande
vi värjer oss
inför
det
stilla

hur vi
stumnar
framför
ljudlöshet
fredar oss
mot stiltje
väntar
och
väntar
på det perfekta hyckleriet

Står jag rak

står jag rak
är det endast om natten
mest bugar jag

likt vitsipporna
skrumpet

kryper samman
skrabbig

står jag rak
är det endast

om natten
i skuggans eldar
i det redan böjda

Ja furstar ja

... det finns det gott om, hörrni och frodas gör de.

Slingkvantgravitation

Om jag hittar sladden kan jag kanske lägga ut någon bild från i torsdags i stället; på Mano och tårtan men nu ska jag först ta en ordentlig bloggtur till er andra.

Har inte blivit av tidigare eftersom denna vecka har varit lika lång o tung som... kinesiska muren, typ.

Känns inte som jag hunnit med någonting ändå... fullt upp men inget gjort; förstår inte riktigt hur det går ihop. Men så är det.

Och fy, vad tråkigt att hela tiden behöva säga det; att man inte har tiiid... booooring.

För inte kan väl tid krympa... eller komma bort, sådär som strumpor gör. Och kamerasladdar... Misstänker skarpt något slags sabotage med rumtiden... med loopkvantgravitationen kanske.

Tio bast

Tvåsiffrigt för Schaman i morgon, 29 april.

Födelsedag som firas med knäckebrödstårta fylld med betfor och garnerad med äpplen och morötter. Något han fått varje år sedan han var liten fölis.

Hipp, hopp, hurra, heppan!!!

Sista söndagen i april

Ålands flaggas dag

Plong

Satt på fiket, ute i solen, för ett tag sen och blev glad då jag fick förmånen to overhear tre killar i 25 års åldern (med hjärna!) diskutera både väsentligheter och oväsentligheter.

T ex avhandlades vänskap på ett sant fascinerande och överraskande sätt men det var inte det som gjorde mig så glad.

Det var den ena killens SKRATT!

Halvt galet, helt hysteriskt och lika smittsamt som en gång digerdöden men så fritt... så klingande, så stormande, obevekligt och alldeles, alldeles... underbart!

Sånt blir man kär i, sånt böjer verkligheter.

Så.

Hur viktigt är skratt?

Ganska så superdupertruper viktigt, skulle jag gissa.

Förlänger livet och är bästa medicinen...

Masserar kroppen och relaxar intellektet.

Stärker själen. Så inåt!

Vad spelar det för roll om hundra år sägs det ofta lite uppgivet men alldeles, alldeles rättmätigt om mycket av livets fascistoida tendenser... men att skratta (och gärna hysteriskt) det tror jag faktiskt spelar en roll även om hundra... ja, tusen och tusende år...

Att skratta tror jag healar; inte bara individen... nej, hela generationer föds ur skratt, hela civilisationer byggs och hela världar skapas... kosmos... ja, sorry alla pathosintoleranta, men hela den universella planen restaureras och repareras och underhålls... av skrattet!

Heligt är det, gudomligt och fullkomligt.

Den här veckan har jag skrattat alldeles för lite!

Då får man leta bland bebisarna på youtube.

Det finns en uppsjö.

Minns nu att dotra skrattade precis så i den åldern varje gång jag högtidligt reciterade:

Barracuda!

Korridorer!

Torreadorer!!!

Skriva

... för hand är terapi för mig. Men en bra penna är ett måste.

Shuffle and cut

Heja Eyjafjallajökull!
Håller på dig.

Hur härligt som helst att jorden tar några stick i kampen vs människan.
En Royal Straight Flush till Tellus - fyrtal i Löjliga familjen.

Tänk, tänk, tänk om det blev flygstiltje flera år.
DET vore nåt för miljön det!

Min man, Herr Slutkörd (japp, gift med mig; Fru Dito) han skulle väl bli arbetslös när ingen längre stod i check-in kön på Arlanda men det vore han nog nöjd med, i grund och botten, för det är ett riktigt skitgöra det där.

Herr och fru Turist skulle få bada i sötare, svalare vatten men det vore väl något för svenska bruttonationalprodukten det!

Unge herrn och unga fröken Trend skulle få stajla utan asiatiska snittblommor och exotiska kryddor o frukter men det vore väl... hilarious.

Mr and Mrs Business skulle väl få fnatt totalt men det vore de väl verkligen värda efter åratal av terminalstress och flygnarkomani.
(Att äntligen slippa alla face to face möten utomsocknes... jag menar det finns ju skype... en webcam är inte dyr inte. Kostymbrallorna/kjolarna kan de ju lämna in på kemtvätten då och aldrig hämta ut dem mer. Och tänk, all parfym och rakvatten de tjänar in när ingen känner adrenalinsvetten de behövt dölja.
Kanske finns redan någon Photoshop App för webcamen också, det är klart att det finns... Jamen då kan de ju sitta hemma i morgonrocken, hur bakfulla som helst efter representationsmiddagen och göra important business med polarna i Berlin o Köln i Brüssel o Madrid... Undersköna, avatarliknande blå allihop. Det kanske de gör redan Mr and Mrs, vad vet jag.)

Och ja, internet visar framfötterna. Cyberetern störs inte av askan så på Fb o Twitter o andra sociala nätverk sammanförs strandsatta i europa... husrum fixas, carpooler bildas...så stackarna kommer hem i tid till fredagsmyset.

Well, fossilbilarna och bussarna är inte snälla mot miljön de heller (löjliga familjens Svarte Pettrar indeed) men förhoppningsvis är de verkligen på utdöende nu.
Kanske, kanske, kanske måste Herr och Fru Bekväm tänka till.
Kanske, kanske, kanske tar Mr and Mrs Oljemagnat sitt ansvar.

Näääe, föga troligt, men man kan ju alltid hoppas... och tills dess:

Heja, heja Eyjafjallajökull... väck Tekla också!

Minisemester

Har tagit ledigt i konvalescens- och rekreationssyfte.
För att bygga och restaurera.
Riva också
och för att kratta mark.
För att kanske gå en spiraltrappa upp.
För att läsa lapparna och kasta dem.
För att somna om och för att inte gå och lägga mig i tid.
Ledigt några dagar bara;
garanterat frustrerande några.
Men de svävar just nu, de här dagarna.
Hoovrar över verkligheten som astrala humlor.

DET "dyger"

Färgat håret. Lyckades -denna gång- undvika att resultatet blev: "bedagad lettiska, tillika utövare av det tvivelaktiga yrke som sägs vara världens äldsta".

Nu blev det mer... tja, allmänt bedagad åländska liksom.

DET är bra! DET "dyyyger"!

Och så bubblar det lite begynnande vrede någonstans inuti... så där utan större anledning, utan orsak... ilska bara.

DET är bra! DET är tecken på att jag verkligen börjar bli frisk!

Friskare...

... men inte fullt återställd, jobbar jag ändå. Det är dock väldigt lugnt så här på påsklovet så jag behöver inte förta mig.

Men det blir ingen tiiiid över någonstans eftersom jag behöver sova så mycket mer än vanligt nu, konvalescent som jag är.

Har räknat ut någon gång att efter heltidsjobb, nödvändiga ontet födointag inkl anskaffning o tillagning på minsta möjliga tid... dessutom en (inte mycket men ändå) viss skötsel av hem o boning, minimal klädvård, stalltjänst dagligen och en relativt liten men ändå nödvändig nedlagd tid på kroppsvård och hygien... Efter allt det har jag -beroende på om jag sover 6 eller 8 timmar- 2,5 resp 0,5 timmar kvar av dygnet att lägga på tv, böcker och datorbaserade flummerier...

Det är när jag sover mindre jag kan förlusta mig här. Sover jag mer, som nu när jag egentligen behöver 9-10 timmar nästan... ja, då blir det kort om tid, det blir det.

Gnälligt vart det i dag igen, ser jag. Det finns ju helger också men de dygnen verkar inte ha 24 timmar, högst 7, möjligtvis...

Just nu...

vill jag mest vila

stå still bara

och inte komma någonvart alls

trampa vatten en stund

eller växa fast

stanna

bli stående

likt en höna som "trillat av pinn"

gloende mest

och alldeles tyst

alldeles tom

alldeles blank

Ljug

Eftersom jag ljuger till vardags jag... ja, jämt liksom, från det att solen går upp tills det att den går ner i väster... ljuger som egyptierna, tills örona ramlar av, som Pippi påstod att de gör...

Ja, eftersom jag ljuger för mig själv och dessutom så bra att jag ofta tror på det själv så spelar det egentligen ingen roll att det är första april och lögnarhögtid i dag men jag fick faktiskt lust att fara lite extra med osanning nu; att skarva, fabulera, valsa, dikta och båga mer än vanligt, bära falskt vittnesbörd liksom.

Sålunda haver min dag förlupit;

Vaknade före väckarklockan vid halv sex av att solstrålarna letade sig in genom den skira, vita gardinen som böljade lätt i morgonbrisen. Sträckte på mig som en katt... och kände hur hela mitt väsen fylldes av förväntan inför dagen.

Joggade mina stadiga 8 km och tog sen ett långt bad i jacuzzin innan jag ägnade en halvtimme till meditation och yoga. Min frukost bestod av smoothie med färska bär och Le Monde.

La en fräsch make up med naturliga färger och matt finish.

Med tio minuter till godo designerstövlade jag in på jobbet och var ett under, ja ett mirakel av strålande pedagogik hela dagen.

På kafferasten var jag spirituell, witty och en förebild för mina kolleger, för hela mänskligheten måste jag faktiskt tillstå.

Innan jag ordnade så att veganmiddagen för hela familjen stod på bordet 18.00 sharp hann jag med en latte-o-shoppingrunda på stan med väninnorna, my bf's. Dagens fynd var högklackade stövletter; soo right till min fantastiska chaneldräkt som jag så pk-trendigt fyndade på retroshopen för någon vecka sedan.

Efter middagen bytte jag om till KyraK och tog Land Rovern till stallet där Schaman stod färdig; sadlad, slank och nytrimmad. I dag passade vi på att träna lite extra på piaffen inför grand prix'n i helgen... Passagen och piruetterna sitter redan perfekt. Tror vi har vinstchans faktiskt... något annat skulle i ärlighetens namn förvåna mig.

Väl hemkommen tog jag en cognac tillsammans med min man... vi samtalade om Gauguins tidiga impressionistiska stil. Diskuterade huruvida studien "Naken kvinna som lappar sitt linne" redan då 1880 visar på den syntetism och primitivism han senare kom att utveckla.

Brasan i öppna spisen falnade så småningom och jag kröp ner mellan nymanglade lakan bland bolster och dun.

Dvs;

Jag snoozade tills det var panik fem i sju7 och slängde på mig samma kläder som i går. Åt frukost, det gjorde jag i alla fall... på jobbet, tillsammans med barnen som var högljudda och lite extra kverulanta i dag verkade det som.

Den klass jag brukar ha på torsdagar var på utflykt till Skansen faktiskt så jag höll mig undan både barn och kolleger så gott det gick med administrativt dravel och misslyckade försök att planera terminens resterande bildlektioner fram till en kvart i tolv12 när jag hade rastvaktstjänst. Kan inte påstå att jag gjorde några pedagogiska bravurer, här nej... inte heller på em när fritidsbarnen svirlade in... men jag var ju snäll, det var jag ju och vi fikade saft o barnbakta bullar, det gjorde vi. Ljugardagen och skärtorsdagen till ära.

Stapplade (fortfarande sjukosvag) hem vid fyratiden sen och la mig på soffan verkligen och såg That 70's show samt horribla Grey's Anatomy (lipar varje gång; går på såna lätta jag. Hu) innan det bar av till stallet för skitmockning, pälssanering och hästnattning.

En liten tur med Manotjockis längs grusvägen blev det också och den var inte dum alls den, det var den inte men piaffen var helt ur balans. Blir nog ingen Grand Prix i helgen.

Hemkommen inmundigades macka med ost, plain och slösurfades eftersom sonen var väck och datorn ledig och några nymanglade lakan har mina bolster inte sett på åratal nu men den är inte dum i alla fall sängen min, det är den inte... och Di Levas totalkritikersågade Lovestar kom med posten... så dagen får väl godkänt ändå. Åtminstone senare hälften men nu har jag ljugit färdigt for now, godnatt.

Ruggugg

Ättestupan har framstått som ett fullkomligt rimligt alternativ de senaste dagarna, ja veckorna kanske.

Har väl aldrig varit så rugguggig o rufstufsig o lomhörd o sjuuuuuk som nu.

Även om den senaste rugguggigheten alltid lär vara den som känns värst förstås så är det ju liksom det att jag inte är van att vara så här sjuk och definitivt inte så ofta, som i år.

Det stör mig riktigt ordentligt.

Borde ta tag i en helrenovering!

Rasrisken är överhängande; hela bygget står på sumpmark, rappningen har släppt i stora sjok, fönstren är lappade med pappskivor, takpannorna spruckna, läcker in, dörren glipar och går inte att stänga, vindstrappan knarrar oroväckande, köksluckorna hänger snett, öppna spisen ryker in och nere i källaren är det översvämning...

Trädgården ser inte mycket bättre ut den. Verkligen icke!

Det handlar om ytan som är skamfilad och dann förstås men det handlar om inre grejer också... fysiska och psykiska, själsliga.

Hela klabbet liksom.

Senaste fb statusen bestod av en lång lista med specialister jag borde uppsöka för att få någon ordning på mitt bygge. Allt; hår, tänder, öron, bihålor, ögon, hals, mage, rygg, höfter, knän, fötter, självkänsla, självförtroende, själavingar, förtroende för mänskligheten... allt har skavanker, allt behöver rustas.

Var börjar man?

Med finishen eller med fundamentet?

Utanpå eller innanför?

De flesta på fb, de som kommenterade, föreslog frisören som första anhalt. Känner man sig fin i håret är det mesta lugnt liksom. Ligger lite sanning i det... men tror ändå att förändringen måste komma lite som innifrån och då finns det metoooder; hypnotisören sa någon... Bacchus var ett annat alternativ som verkar lockande faktiskt men som är rätt kortvarigt ändå.

Bödeln tänkte jag men jag tror inte det finns några på eniro...

Eller jag vet att det inte finns några... se här...

(kan inte skärmdumpa jag ju)

Nåväl, går väl över det här med, som det mesta...

Schaman hjälper... kvällsgalopper på sviktig grusväg hjälper!

Och Thåströms gamla "fanfanfan" på volym 20 i Volvostackarn... Det hjälper!!!

Robson Green

Mest känd för sin roll som Tony Hill kanske; han med plastkassen, ni vet, i "Mord i sinnet".

Har såna där ögon som stannar världen...

Another day in paradise

Inget att förtälja egentligen...

eller mest min gamla stötesten tiden som återigen inte varit på min sida denna sjuka, galna, tröttsamma, knapplösa, booooring vecka

MEN

... måste ändå säga att det jag hört av Di Levas version av Phil Collins gamla "Another Day in Paradise" låter heeelt fantastisk!

Brukar inte lida av ha-begär men nu vill jag ha hans nya album Lovestar.

(31 mars)

Villhavillhavillha...

Ame...ellehur

Inputs

Här har det varits o konferensats i dagarna två. Minsann.

Riktig lyx det... inget som händer varje dag... inte varje vecka eller månad eller ens halvår heller.

Fullmatad nu av all input. På flera sätt.

Mentalt och intellektuellt förstås... och ja, även om mångt o mycket inte är några överväldigande överraskningar eller svindlande nyheter precis så rullar ju tanketågen in på lite andra spår än den vanliga turlistan... Och det i sin tur sätter fart på rallarna! De inre spårbyggarna, de som slumrar så tryggt där inne i tron att här har vi byggt tillräckligt med räls, här behövs inga nya sträckor inte...

Men joorå, lite nya spår vill vi ha där inne bland synapserna och kanske t o m en annan vidd än normala 1435 mm...

Men fullmatad rent fysiskt också... av all mat o kaffemackakaffekakakaffemackakaffekaka. Personligen älskar jag ju det... att bli matad, serverad, någon annan som fixar... så att ryska kocken "sljiper svuäära såu mjyket framfor borsjtjen"...

Tyvärr håller min kropp inte alltid med. Att sitta still så mycket och samtidigt proppa i sig något, mer eller mindre varannan timme... Nä, min kropp är inte byggd för sånt, min kropp är verkligen inte byggd för sån lyx.

Är man av bondesläkt, hälften martallssegt österbottnisk o hälften granitfast åländsk, då är man verkligen inte byggd för sånt...

Kråkor

Tror i o f s att birdie på bilden är en kaja egentligen men de hör väl till kråkfågelfamiljen de också och man ser blänket där i ögat på den här med.

Det där som glimmar till när de kollar in oss... blicken som skvallrar om deras intelligens... eller deras adaptiva masterskills i alla fall.

a

Beundrat corvusfåglar länge, rejält sköna typer, tycker jag.

Så checkitout för sjutton... vad Joshua Klein har kommit fram till!

(Kråkan som böjer metallpinnen, 3 min in i föreläsningen är ju bara bäst)

(Och TED.com är en enorm guldgruva btw)

Wives

Hade heeelt andra planer med detta inlägg.. inget feministtjat alls... men kunde inte låta bli att posta de här ändå.

Det är ju inte sååå länge sen och man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta...

Det ÄR ju skrattretande och att man kan se på det med humor idag tyder väl på att vi faktiskt kommit en bit på vägen ändå förstås...

Men jag vet inte... kvinnofällor finns det gott om och en av backlasheffekterna är ju att det inte är ovanligt alls nuförtiden att unga kvinnor återigen väljer bort både utbildning o arbetsliv för att "stanna hemma med barnen så länge som möjligt"... för att "han tjänar så mycket bättre än jag" osv osv.

Att det resonemanget kommit tillbaks på bred front är skrämmande.

Jag kan ju förstå dem för det är fortfarande kvinnor som har huvudansvaret för hemmet och hamnar i dubbeljobb (trippel?) om de utbildar sig och/eller förvärvsarbetar... också... usch, en riktig kvinnofälla är det... går inte att klara sig helskinnad ur...

Känns verkligen 60 tal men är rena rama nutiden!

Ja, det är så man vill gråta lite faktiskt...

You tell me

Ja, kvinnodagens inlägg fick jag då ingen ordning på överhuvudtaget.

Näe.

Komplicerade grejer...

Från början handlade det mest om skeva skönhetsideal och de roller vi tar o får samt om den våg av backlasher som sköljt över både kvinnokamp o klasskamp de senaste decennierna men det blev längre och längre och började svaja kring politik i allmänhet och dualism o motpoler o funderingar kring kamp o krig o strävan och sen gick det mest bara runt o bet sig själv i svansen. Jag typ sa emot mig själv i samma invecklade mening...

Så jag cuttade bort långt över hälften... men då fanns det ju inte en chans i världen att förstå vad jag menade med något över huvud taget... så då tog jag mig för att i stället copy-pastea in en massa statistik kring våld o genusbaserade orättvisor inom sjukvård och arbetsliv mm... men statistik är så oerhört bedrägligt och kan tolkas lite hur fan som helst, beroende på hur man läser bibeln för dagen, så det rykte det med och kvar var nu ett sammelsurium av lösryckta tankar kring något så komplext som jämställdhet, genusforskning (som jag vet väldigt lite om verkligen) kvinnokampens historia (rykte all världens väg) och kvinnors eviga, eviga slit... och lite svammel till...

Framgick verkligen inte vad jag ville säga... visste inte ens om jag ville säga nåt heller... framför allt verkade det inte som att jag kunde det.

Så väck med skiten och kvar blev återigen förvirrade och lösryckta grejer som jag trots allt nu, precis nu, försökt sammafoga till nån... ja inte helhet kanske men nån grundtanke om hur lurade vi verkligen är... i dag... i samhället... eller nåt sånt...

Vad ÄR det egentligen jag vill säga???

???

You tell me...

.................................

här är en som vet o kan lite mer dårå...

Kvinnokamp, könskrig, kirurgikåthet?

Belle

Ja, alltså, hade jag tid och råd skulle jag knappast tveka utan låta skalpell nr 10 skära o kapa o cutta lite varstans... det skulle få lyftas o slitas o dras o nippas o stoppas in o tas ut...

Men det smärtar mig... en sorg och en bastant vrede vrider sig i maggropen när jag inser hur jag indoktrinerats, ja hjärnskrubbats så till den grad av detta vårt kommersialiserade tjyvsamhälle.

Att jag förfallit intellektuellt, fördummats till gränsen för det imbecilla... Av clownerier på bästa sändningstid, av kapitalistiska trix och internationella lögner...

Det smärtar mig mer än vad jag tror att en ögonlocksoperation skulle göra.

För inte skulle väl;

-måndagsmorgnarna kännas lättare bara för att skinnet var stramare?

-onsdagstristessen försvinna om kråkorna inte sparkade i ögonvrårna?

-torsdagströttheten gå upp i rök bara för att brösten stod rätt ut?

-söndagskvällarna vara ångestfria om anletsdragen ständigt hade ett förvånat uttryck?

Och med största säkerhet skulle vi inte få fred i mellanöstern, ingen svält eller fattigdom skulle upphöra... inte heller arbetslöshet, sjukdomar, naturkatastrofer...

Skulle människor komma närmare varandra?

Nä, inte det förstås heller.

Nähä. Men vad äääär det då?

Är det som jag misstänker?

Att vi kvinnor och jag då inkluderad, faktiskt fortfarande tror att vi blir lyckligare av en viss sorts bekräftelse; dvs uppskattning, uppmärksamhet och kåtblickar av MÄN???

Eller?

Nämen Herregud!!! Om jag blivit så lurad smärtar det mig mer än vad en fettsugning helt utan narkos skulle göra!

Så där svart på vitt ser det ju inte klokt ut... Det kan väl omöjligtvis vara det som gör att kvinnor lägger sig på gröna duken... tänker jag. Men... Herreguuuud. Är det det? ÄR det verkligen det???

AAAArgh, vad det smärtar mig när jag tänker på kvinnorna och på männen och på kampen o makten o våldet o förtrycket... på förljugna prinsessdrömmar o infantila pojkäventyr som slutar i folkmord och förnedring...

Ja, förfäras, förfäras, förfäras gör jag över vår kulturs stora, stora svek mot oss alla.

Hur vi matas med falskskyltad frukt; indoktrineras av reklamjippon, av de förvridna ideal som förhärskar i media och som backlashat sig till svindlande, aldrig tidigare skådade höjder av ytlighet och infantilitet...

Ja, så här på den 100:e internationella kvinnodagen förfasar jag mig över mitt egna förfall... det intellektuella... och över det allmänna förfallet... den våg av backlasher som fortsätter att skölja över oss alla och som får både kvinnor o män att leka dadahinkospade i den sexistiska sandlådan.

Må vara att det låter bitterfittigt men man blir lite less faktiskt om man har man minsta insikt i tex sjukvårdens dolda agenda...där forskning kring manliga sjukdomar har högre status i akademikerkorridorerna... där det både söks och beviljas långt mer forskningsmedel för studierkring typiskt manliga åkommor... fortfarande.

Ja, det är också mer acceptabelt; socialt och ekonomiskt att en man blir sjuk... ja fortfarande finns en tendens att skicka hem "svider-värker-bränner-kärringarna" med en klapp på huvet o lite alvedon.

Eller sånt här:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

Å andra sidan läste jag ju någonstans att de flesta kvinnor som skiljer sig upplever en ökad livskvalitet efter skiljsmässan medan det var precis tvärtom för de allra flesta männen.

Men:

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Ett faktum lika nedslående som den könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

För att inte tala om hur snedvridet det fortfarande är inom arbetsmarknad, rättsväsende, utbildning, forskning... etc etc

Lite less blir man...

Kvinnokampen är ju av hävd ordentligt vänster och den är fortfarande blodröd... ja faktiskt tror jag det. I mångt o mycket liknar den självklart klasskampen som ju också den förlöjligas i dag av högerspöken... vindar som sveper in oss kyla o mörker... eller förresten (!)... numera mest i en romantisk, förljugen och förbannat amerikaniserad sommarbris... ljum.

Ljuva drömmen om att alla kan nå framgång, bli a success... famous, göra ett klipp... Man har bara sig själv att skylla om man inte lyckas...

"there's room at the top they are telling you still

but first you must learn how to smile as you kill

if you want to be like the folks on the hill

a workingclass hero is something to be..."

Lennon var inget dumhuve han, nej...

"they hate if you're clever and they despise a fool"

Men det verkar nog ändå som vi i stället för att diskutera jämlikhet o solidaritet mest sandlåde-dividerar om vem det är mest synd om...kvinnorna i sin offerroll, underlägsna sen urminnes tider eller männen som den senaste halvseklet fått lite på näsan från alla de militanta ragator som enligt belackarna inte fått tillräckligt mycket... ja ni vet.

Och huga för den här förhärskande, allmänna meningen om att en KAMP, köns- eller klass- eller vad det nu vara månde, alltid måste leda till ett KRIG där den ena eller den andra parten VINNER... Det, om något, är väl ett gammaldags, dualistiskt och ett särdeles typiskt patriarkaliskt synsätt.

Varför skulle all kamp handla om att segra, stå över, trycka ner... vara en STRID om MAKTEN och pengarna o härligheten... ett krig där den vinner som mest effektivt drar undan mattan för sin opponent... eller kanske slår spaden i huvet tillräckligt hårt... så hårt att den andra springer till mamma med tårarna i ögonen o sedan aldrig mer vågar sig till sandlådan... inte utan storebrorsans assistans iaf.

Näe, vi behöver strida o kämpa mot fördumningen... montera ner idiotismen som brer ut sig med romantiken som förtecken... lögnerna om happyendings och rosendanser... kändiskåtheten och skönhetsdyrkan...

För nog finns det orsaker till raseri alltid men här knappast någon att skylla på (så där generellt) förutom sig själv... faktiskt.

Att man går på deeen lätta... att man faller offer, att man låter sig förslavas, att man släcker ner sitt intellekt framför dansande o/el sjungande clowner på bästa sändningstid, att man underkastar sig systemen utan att blinka eller ens försöka rynka på botoxpannan, att man suger o sväljer hela den amerikaniska bullshiten, att man förfäras men inte gör nåt, att man tillåter sig själv att passiviseras.

För att man inte orkar... för att man inte orkar... för att man fan inte orkar...

Men vi kan ju inte heller gå omkring som förvånade zombies och tro att emancipationen fortskrider av sig själv helt utan fortsatt kampiver...

Nä, Happy women's day, folks... kanske ta en kopp meskalin o gå lite bärsärkagång... så här dagen till ära!

Women's Day

Och den hundrade i ordningen vad jag förstått.

Jajamensan... en enda dag alltså... t o m på konservativ styrdans brukar de ha varannan damernas... kvoterat så.

Och den här romantiseringen av kvinnodagen som håller på att smyga sig på. Vad ÄR det???

Uppvaktning med rosor... små käcka hjärtekort, nallebjörnar o gulliguäääälll...

Nä, vrede känner jag över fördumningen och amerikaniseringen... den här idiotin överallt, överallt, överallt.

Och ett ilsket inlägg har jag skrivit men det blev inte klart alls och måste nog censureras lite... vi får se.

Nu är det definitivt sovdags iaf för ett gammalt ragefemmo...

Sista Lozano

Ja, sista om Lozano nurå, börjar väl bli tröttsamt men wave-serien (11 stora målningar; vågor i olika färger och matematiskt uträknade längder o antal vågor på duken; från 2 wave till 192 wave) är fascinerande verkligen och tröttade tydligen ut Lozano till bristningsgränsen då hon hade belagt verket med bl a den konceptuella regeln att varje målning skulle genomföras vid ett o samma arbetstillfälle. Den första två-vågiga tog henne åtta timmar, 32 wave arton timmar o med 96 wave arbetade hon tre dygn utan avbrott...

Vackra är de iaf och vibrerande av kraftfull energi... och jag tänker att äntligen fick hon väl någon ordning o reda på all den där falliska potensen, all den där kraften o energin som materialiserad, realiserad i t ex religion o sex o verktyg enart blev till förtryck, hot och dominans...

Nu sublimt eterisk och sjungande, nästan... ja, i the waves ter den sig helt annorlunda, den där Energin. En kraft och en styrka som lyfter och håller uppe... som mäktar. Sakrala nästan är de, vågorna.

Och Lozanos antifeminism, ja rentav kvinnlighetshat till trots tänker jag ju ändå att the waves är de mest feminina målningar man kan tänka sig.

Både rent formmässigt, förstås och i färgvalen men framför allt konceptuellt; de noggranna uträkningarna kring vågornas längd o antal... uthålligheten det krävdes att utföra dem, tålamodet och inte minst kontinuiteten i serien, det oändliga o sfäriska o det faktum att hon inte ville att de skulle säljas var för sig utan alltid vara en helhet... eller enhet.

Men jag vet ju också att det bara är vår kulturs överdrivna fäbless för dualiteter och vårt simpla, patrikala samhälles fortsatt generaliserande syn på kvinnligt vs manligt... att det är allt sånt som färgar o duperar mig när jag tar den ståndpunkten. Har en viss förkärlek för dualism jag med, tyvärr!

MEN

Trots det... och hur det än är med min generaliseringsiver... hur simpleminded jag än må vara... De falliska abstraktionerna här nedanför tilltalar mig allra mest av hennes verk -rent estetiskt- i alla fall.

Hotfullt stetsiga... nästan med känslan av kollision... och friktion. Ja, sannerligen påträngande maskulina är de. Och stora.

Snygga, strikta... tunga o dominanta... men ändå. Vackra.

allt fanns inte på moderna dock

Sista derå om Lee Lozano... for now.

Sanering i solsken

Hade kameran i jackfickan hela, supersoliga ridturen i dag men inga bilder blev tagna eftersom Mano tyckte att energin efter nästan en veckas vila -pga vaccinering och usel-uselt väder- samt för honom helt nya vyer i starkt ultraviolett sken på en perfekt plogad pulsningsfri väg förbi Långarns 2, 3 ja 4 miljonersidyller... ja, han tyckte det sammantaget liksom blev alldeles för mycket på en gång och skuttade därför mestadels i sidled och lite uppåt, endel bakåt o fortfort framåt... men det var isigt på många ställen så han fick lov att hålla sig i skrittskinnet.

Därav i alla fall att jag inte hann med någon öronfotografering.

Grusvägarna är smalare än vanligt nu med meterhöga snövallar på båda sidorna så när vi möter bilar tar vi oftast det säkra före det osäkra och ställer oss på nån tomtuppfart el dyl och låter bilen passera.

Och det slår inte fel... nästan varenda gång tror Mano att det är toalettbesök vi håller på med... passar på precis utanför någons köksfönster...

Bara att hoppa av o sanera så gott det går.

Gångvägar är också ett favoritställe för Manutsläpp. Såna utsläpp förargar ortsbefolkning och insändarförfattare i lokalblaskor mer än kvicksilvret i våra hav och koldioxiden i vår gemensamma luft.

Lite strange prio på det men man får ju hålla sig väl med populaaasen, vettja.

Så självklart, avhoppning o sanering igen.

Hur gick det sen?

Happily ever after?

Prince Dreamy soffat till sig?

Snövit och andra Fallen Princesses hittar du här...

Mer Lozano

Ett helt annat uttryck här men samma tanke ellee ide ändå. Samma grejer som hon jobbade med hela tiden, verkar det som.

Samhällets förtryck, kulturens påtvingade konservatism... varför vi så lätt gör oss till offer för stagnerade tankar och konvenanser, slavar under normer o korrupta maktstrukturer... hur vi många gånger inte ens ifrågasätter varför det ena anses rätt o det andra fel... att vissa saker hör till god ton och andra anses opassande... hur vi (än idag, inte bara på 60talet) menar på att ett kön passar för vissa saker o ett annat kön för andra saker... hur religion förblindar...

Hur det skapande, starka och potenta förvrängs och blir en förtryckande kraft/energi.

Och många fallosar är det... fallos som symbol för det starka, potenta, kraftfulla men ack så blinda och egocentrerade och maktlystna...

Andra kroppsdelar också... överallt; bröst, livmodertappar, hårsvall, munnar, tänder, gluggar, håligheter, öron, pungkulor upphägda i ett snöre på en spik, näsor, många näsor verkligen och händer som grabbar tag i än det ena än det andra... med samma energi griper händer tag i korset, vapnet, ljuset, kuken...

Hon funderade över pengar också, förstås, för något mer korrupt o starkare sammankopplat med makt, våld o förtryck än dollar finns väl inte...

Experimenterade med sina vänner, läste jag... creme de la creme av konstnärsgräddan i NY... registrerade samtal, anteckningar... som hon sparade... konceptuell konst...

T ex

Lozano hade sålt en tavla och fått ganska bra betalt... när hon fick besök i sin atelje brukade hon bjuda på något att äta eller dricka... dukade upp som en buffe och i en av skålarna lade hon mynt o dollarsedlar... bara att ta för sig lika väl som av maten...

Förde anteckningar då hur folk reagerade, hur mycket om alls något de "vågade" ta och noterade hur gästerna blev generade, många ordentligt förnärmade och/eller upprörda... att bjuda på pengar... förnedrande...

Tog avstånd från den tidens feminism, gjorde hon... säger i intervjuer att förtrycket gäller alla... att båda könen är slavar under det inskränkt dominanta och maktfullkomligt patriarkala.

Lee Lozano

Vass och radikal... en i innegänget i 60-talets New York... hotfull, aggressiv... kroppar, makt, pengar, våld, ilska, förtryck... frenesi och en massa humor... lite frightening att alltihop känns lika aktuellt idag.

Bilderna från en abstrakt "period" och från verktygsserien, nederst... och mycket, mycket mer fanns det ju att förundras över... där i modernas stora sal... perfekt upplägg, kronologiskt och snyggt...

Men nu blev det toksängdags för mig som alltid sover för lite... utom de dygn då jag sover för mycket...

Fazer

Ah, min barndoms favorit. Da Capo.

Länge, länge sen jag var i Helsingfors nu o gick på dyra Fazer's konditori på Glogatan 3.

Sedan 1891 har det funnits på samma ställe och det är nästan alltid fullt vad jag minns från den tiden då jag jobbade som croupiere på Finlandsbåtarna o var i Hesa varannan dag.

Wienernougat har man gjort sen 1904, läste jag. Och största, största upplevelsen; Mignonägg, sen 1896. Handgjorda fortfarande... äkta äggskal fyllda med alldeles underbart ljuvlig nougatchoklad.

Karl Fazers motto var att inte bara uppfylla kundens önskningar utan även överträffa dem och det har han ju gjort. Fazer har hjälpt mig genom livets alla faser. Verkligen.

Just nu vill jag ha Kinapuffar... baske mig om jag inte får åka iväg i snömodden o införskaffa...

Ssssjooo

snö

slask

segt

som

s***n

ska

sova

snart

såvida

sängen

står

stadigt

Nyanser av brunt

I går rasade vinterns samlade snö från stalltaket. Allt på en o samma gång.

(någon som såg thåströmreferensen där?)

Täckte nästan hela stallplanen med stora sjok, det raset och våra torvbalar hade slungats iväg 3-4 meter av kraften. Allihop... de nio som var kvar på pallen. Var ju tur att ingen stod där just då; döden direkt.

Vi hackade och vi spettade och vi skottade och T plogade med traktorn så det blev framkomligt o fint igen och nu droppar det från allting. 0-gradigt och grått och brunt och blött.

Men det gillas, det gillas.

Mina ögon är snöblinda nu, ser inte skönheten längre i det platta, vita, gnistrande Narnialika... Nu vill jag se så många nyanser av brunt som det bara går att få fram.

Sett många redan i dag.

När jag gick över ån för att fika var trä't på Societetsbron (den som blir så hal när den är våt) framme i dagen och ståtade med en blötmörk nyans och även åns vatten som andra mulna dagar antar alldeles vanvettigt vackra stålgrå skiftningar tog i dag helhjärtat upp det bruna i omgivningen.

På Tösses konditori fick jag till alldeles rätt brun nyans på kaffet, dvs hade i alldeles rätt mängd mjölk. Vaniljhjärtat var en gyllenbeige dröm och modden innaför dörren antog alldeles underbara toner.

Andhonorna i sina... tja... andhonebruna fjäderdräkter skrattde lite ödesdigert när jag passerade dem på väg hem igen. Hanarna glodde mest, gröna o granna.

I stallet tror jag allting var brunt utom min stickelhåriga svarta magiker till häst.

Tog bara en liten promenad och lite NH arbete i modden och det var som om t o m lukter och ljud var bruna.

Asfalt; brunsvart under volvon gör att man vill öppna fönstren o lyssna när vinterdäcken sjunger... miljövidrigt men ändock sjunger de något om att freedom's just another word for nothing left to loose...

Ja, och fåglarna sjunger de med och hästarna fäller.... och skitbrunt tilltalar mig mer nu än Disneygnistrande Hollywoodförljugen Narniaskog...

Känns helt enkelt ärligare och mer kompatibelt med livet i övrigt på nåt sätt.

Alien igen

Främmande färger

och lite skrämmande faktiskt för ögon som vant sig vid vitt nu...

State Radio

Sonen, han med strategin att göra så lite tråksaker här i livet som det bara överhuvudtaget är möjligt utan att förlora på det... han som därför hinner med att sova o drömma o läsa o spela guitarr o teckna o ett ha ett helt liv på nätet o att äta o festa o träna o sv o sv...

Han, sonen, han med den spikraka musiksmaken; han tipsade om State Radio!!!

Hade inte hört om dem förut, inte nåt, någonstans...

Ja, iaf; klassisk rocksättning= gitarr och bas, trummor (och hat)... för det är politiska texter... som blir så där vidunderligt poetiska när orden är mjuka o vackert komponerade samtidigt som budskapet är obändligt och hårt hårt...

Musikstilen går dock inte att facka nånstans... verkar det som.

Vemodiga gitarrslingor och änglalik "simon and garfunkel stämsång" blandas med 70 talsråa rockriff som påminner om... Steppenwolf o Led Zeppelin kanske...

Indieskramlet smyger in... Nirvana... och Red Hots tunga, funkiga bas...

Ibland finns där slingor med irländsk folk... och mycket reggaerootiga rytmer och skarufs och renodlad rock och... ja t o m RATM grejer kan man höra... och säkert en massa annat som jag inte har en aning om men det låter bra, det gör det.

Tilltalar min fäbless och svaghet för vemod...

Snackade med sonen om det: det kan få va precis hur vemodigt o molligt som helst bara det finns nåt hårt och äkta ruffigt i botten... sliriga, sunkiga hårdrocksballader funkar ofta inte alls... platt mest... grunt.

Men det här; det funkar!

Och jag vet ju att det är tradigt med musikklipp på bloggar... man orkar sällan lyssna på dem faktiskt, så är det ju men jag kan inte låta bli för har Du inte hört dem så BÖR Du göra det och haar Du hört dem så VILL Du göra det igen!!!

Och hur mycket mer som helst finns det ju!

State Radio MySpace sidan funkar bra (och Spotify och Youtube förstås...)

Hur mycket som helst... hade aldrig hört ett endaste pip om dem förut...

Sista dårå... Camilo är politisk och patosfylld så det bara skriker om det... o gitarrerna

Faser

Har märkt att varje vecka ser ut på samma sätt nu i oxveckornas våld.

Jag går igenom samma stadier eller faser som man brukar hänvisa till när någon hamnar i en livskris... Fyra faser finns det:

Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

I mitt fall handlar det dock om ett något simplare trauma men trots det lika chockartat varje gång, varje måndag... det att: Helgen är över!

Att den korta, intensiva romansen med sovmorgnarna är slut! Att den lilla. lilla alldeles egna tid jag kom över inte finns längre! Slut, över och förbi...

Ja, chockfasen håller i sig hela måndagen. Jag är som i en dvala, bedövad... ingenting känns verkligt och jag får ingenting gjort. Jag vägrar inse att det är slut. Jag är in denial...

Nån gång sen på tisdagsförmiddagen börjar chocken avta i kraft och jag kan börja ta till mig att det faktiskt är som alla säger; att helgen tog slut och att en ny arbetsvecka utan några som helst förmildrande omständigheter har dragit igång.

Den andra fasen, den som kallas reaktionsfasen kickar då in med full styrka.

En tung nedstämdhet väller över mig.

Onsdagar känner jag bara ilska, hopplöshet och förtvivlan. En viss regression inträder och jag söker fly verkligheten med bl a överdrivet frossande i choklad. Självkänslan är som bortblåst och på torsdagsmorgonen känns livet mest som ett hål; tomt och meningslöst. Vanmakt.

På eftermiddagen samma dag känner jag en väldig trötthet men börjar faktiskt så sakteliga få viss distans till det ofattbara som skett. Bearbetningsfasen eller accepterandefasen kallar man det ja...

Undan för undan kan jag börja se nyktert på tillvaron igen. Vill ta tag i saker.

Självkänslan återvänder; skriande långsamt men ändå... en ljusglimt syns vid horisonten!

På fredagen är jag klar med krisen, lämnar den. Jag har hamnat i nyorienteringsfasen. Det finns hopp, det finns en morgondag och den kanske t o m kommer att vara bra. Jag återupptar sociala kontakter. Kanske, kanske har jag gått starkare ur det här...

Precis så är det. Man tror man ska lära sig någon gång men det är likadant varje vecka trots att jag genomgått alla faser så många gånger nu.

Meh herrigyyyd!

Kanske behöver lite semester jag...

Tllägg:

Vanskligt detta inlägg dock för jag vill ju inte på något sätt förringa någon som nyligen gått/går igenom en kris efter ett verkligt, kanske livsavgörande trauma självklart inte... men så här är det och det är väl kanske ett exempel på lite mer av den finska ironin , ni vet.

Och den är vansklig den...

Broar, eller nåt sånt

Det finns ögonblick som förstummar.

Blipp har skrivit så snyggt om ett sånt och hur det fäste. För alltid.

Och jag tänker på vad som egentligen händer i hjärnan och själen när man är med om ett sånt ögonblick.

Tänker på förändring; omvälvande, ikullkastande, raserande...

Ja, när ens tankebygge raseras och man måste börja om. Pussla ihop tegelstenarna på ett nytt sätt.

Jag tänker också på att det finns så många som värjer sig mot sådan förändring. Med näbbar och klor.

Vägrar lyssna på raset, vägrar börja om... Stagar i stället och stöttar och lappar och lagar bristfälligt tills bygget ser ut som en rivningskåk.

Eller ännu hellre putsar de sprickorna i fasaden så hela själsvillan utifrån ser fräsch och ny och fin ut.

Men där, under ytan, under fasaden finns farliga svagheter... gungande trappsteg, gömda håligheter där man måste akta sig för att gå.

Nere i källaren översvämning av svart, grumligt vatten... ruttet, dörren dit igenspikad.

Och på vinden snöar det in... ordentligt.

Men i vardagsrummet är det dammfritt och i köket finns ingen kvarglömd disk.

Det luktar av parfymstarkt tvättmedel och klorin. Inga fläckar, stanken från källaren dold.

Men inte var det mitt gamla agg mot förändringsObenägna och insnöade trygghetsnarkomaner jag ville dryfta... inte egentligen.

Nä.

Det finns ögonblick som förändrar och som man minns för alltid. Och det är kanske det där inre omvälvandet som gör att det fäster, som etsat i hjärnbarken.

Ögonblicket, stunden... skeendet, det som sades och det som hände, det man såg, hörde, kände doften av... Allt tas in som en helhet.

Kanske handlar det också om tajming...

Blipp skriver om den svages höst... våren.

Om svaghet, ja. Och styrka kanske.

Och jag tänker på att motsatser är broar till varandra.

Och på att vårar och höstar också är broar... flyktiga, obeständiga årstider. Övergångar.

Dagar, veckor, månader av väntan på att det ska bli något annat. Något mer bestående...

En passage, en gräns och en rörelse... mellan ljus och mörker, mellan kallt och varmt, mellan död och liv.

På väg mot... och samtidigt ifrån.

Lämnar bakom släpande, kvardröjande... ser framför möjligheterna, hindren.

Som Yin o Yang symbolen och den lilla cirkel där inne i sin motsats' stora böljande fält. Så är nog också sommaren fylld med höst och vintern med vår.

Ja, höstarna omfamnar vårarna och vårarna omfamnar höstarna och det som var dualistiskt blir holistiskt och innefattar allt.

Och att det är där på bron... i tvekandet och släpandet, det är där vi är öppna för såna förändringar som fäster.

I passagen... mitt i det ljus som finns i mörkret och det mörker som finns i ljuset, den död som finns i livet och det liv som finns i döden...

I övergången; i rörelsen mot och ifrån, i stillaståendet samtidigt, där mellan motsatser som innefattar varandra...

Det är där vi gräver känslogrunder, bygger tankevillor, konstruerar intellekt-trappor, rappar överjag och putsar själavingar...

Eller nåt sånt.

I alla fall; för mig är våren vrede och hösten vemod och de är ju nånslags motsatspar de med men jag är nästan säker på att de har samma grund och samma orsak och de är mina favoritsinnestillstånd och de är broar de med och innefattar varandra... och det är väl där det sker möten, på broarna... där man ser både framåt och bakåt, där man förstår att minnen och förväntningar tillsammans skapar det där hålet i tiden som kallas nu och som fångar de ögonblick som fäster för evigt. Som förändrar.

Eller nåt sånt...

Sorry sorry

Patosproppat

ja, proppat överlag

Men det får gå ändå

Ibland får det gå ändå

vinter vs vår

van vid vinter

vill vår

verkligen

Oxveckor indeed

under oket

å de någe så ini helsikke också

und

som vanligt

är det nästan uteslutande

fett

socker

o

sömn

som fixar dagen