Makt

En gång (hittills) i mitt liv har jag känt mig så maktlös och tyckt mig behöva en psykolog så pass mycket att jag gjorde slag i saken och besökte en...
Kommunen betalade så snällt eftersom det här var efter en djävulsk arbetsperiod och det finns lagar om hur nära bristningsgränsen man får utnyttja sina arbetarbin utan att betala för konsekvenserna...

Tre möten betalades. Rätt vanligt antal, antar jag...iaf om kommunen ska stå för notan...

En trilogi liksom; första=gnälla, andra=analysera, tredje=ackommodera...

Hon lyssnade tålmodigt, "shrinken" och humhummade väl en del och frågade t o m vid något tillfälle vad jag själv trodde... men annars var hon mest rätt så pushig, diskussions-ivrig och "witty" på det mest spirituella och osentimentala sätt man kan tänka sig och mycket långt ifrån mina fördomar och förutfattade tankar om psykologers beteende och arbetsmetoder...

Vi diskuterade (bland mycket annat); rötter o ursprung, den finska själen vs den svenska, kvinnors envishet (oavsett ursprung) att släta över och stryka medhårs, anpassa sig...
Vår moderna livsstil och vårt samhälle, så amerikaniserat att vi sällan kallar saker vid sitt rätta namn utan hellre ler tandblekta leenden o stöter ut nötta fraser om att ha en bra dag o pussar o kramar o thumbs up...
Om vår kultur där ilska anses farlig o där sorgsenhet passar bäst framför såporna... vår tids altare... biktbås... och OM man ska prata med varandra får det lov det handla om vädret eller möjligtvis matsmältningen... och om hur ofta mag-pratet och vindriktningen räddar oss från TYSTNADEN... det man skyr mest, mest, mest... ja mer än kaoset i våra hjärtan... eller att det kanske är så att tystnaden ter sig så farlig då den obönhörligt LEDER oss till våra hjärtan... denna muskel som kanske skrämmer oss mest ändå.

Efter tre sessioner kom vi fram till att jag egentligen var "en åländsk konstnärsjäl med det där finska vemodet sjungande i ådrorna... som en grundton... Ja, och att jag därför hade det lite träligt nu i det svenska, mer lättsamma samhället där man säger "ströbröd" och inte "skorpsmulor"... som man gör på Åland... att jag stod mitt emellan två kulturer (snarlika men ändå) och kanske "mes-anpassat" mig så att jag inte längre kände mig hemma i nån... men trodde att jag behövde det...

... och här påstod hon med bestämdhet, på ett sätt som enligt mina fördomar inte alls var psykolog-likt... snarare coach-likt då... att min stora, om än nerstuvade, integritet och inre åländska skärgårdsstyrka aldrig skulle komma att acceptera något annat sätt att leva än mitt EGET!


Nej, så det var bara för min inre "anpassnings-mes" att gilla läget; att acceptera bohemen, den finsk-åländska strävheten, vemodet som "theme song"... och inte streta emot det där, för sitt ursprung mekar man inte med ostraffat... "orevolterat"... det var inte tal om annat, det fanns inga andra val.

Inget "lalleri".
Bara; gnäll av dig en gång för alla... diskutera, fundera, analysera ett tag, om du är intresserad, annars bara LÄMNA det sen; move forward, acceptera, släpp repeat-knappen och tryck på play.

Helt utan moraliska pekpinnar och inte framlagt som ett förslag utan mer ett KONSTATERANDE och en TILLTRO till en inre styrka eller det där urjaget som obönhörligt tränger fram hur mycket man än försöker förminska och anpassa sig själv...

Den tilltron tog fäste nånstans inuti och ger mig fortfarande en känsla av makt faktiskt... nej, maktlös känner jag mig sällan inför mina inre psykologiska mekanismer längre... inte sen dess...

Det var också vid den här tiden jag slutade att städa rutinmässigt; på fredagar eller söndagar eller ens varannan vecka utan började acceptera och ha tilltro att bara gå på "rycken"...