Patti Smith... nurå

Man kan inte påstå att jag skulle vara en person som hänfaller till idoldyrkan ständigt och jämt... eller ens någonsin...

Med Patti Smith var det så, ändå... en slags dyrkan.

En motsägelsefull helhet... inte lätt att beskriva... nej.

Men en idol

Så där androgyn och sträv, i manskläder, grova kängor och svartögon fyllda med rå auktoritet, en integritet... som bara riktiga människor har.

Så där poetisk, djup och kultiverad... samtidigt... så oslipad, spottande, fysisk...

Så där NewYork-chict sotig och humanright-politisk.

Så där barfotadansande peacelove&understanding-sensuell.

Litterär...

Punkig...

Så ville man ju vara... ville jag vara... Se ut... i alla fall.

Så det var stora svarta kavajer och herrskjortor eller boxarlinnen och "gubbyxor" som gällde och man läste, eller försökte läsa... poesin också... och inspirationskällorna Rimbaud och Blake bl a... men mitt rapakivi-intellekt fattade rätt så exakt noll av det då...

Musiken däremot; de monotona balladerna, de poetiska texterna, de spottande punkiga... de kravlade rätt in i den svårmodiga, rastlösa urbergs-själen som var min...

Ghost dance, Aint it strange, Free Money och Gloria... kravlar fortfarande omkring i min granitskalle... Klicka och lyssna... de är klassiker... faktiskt.

Dancing barefoot var nog favvolåten all time men det var INTE DEN Patti-låt vi valde att spela i vårt tremanna-punk-band... Papadopoulus Kex.
Vi klarade nog inte mer än två låtar typ. Jag, som var den enda med nån ackordkunskap fick guran på mitt samvete... syster Å och tredje bandmedlemmen Åsa bytte lite hit och dit mellan trummorna och basen...

Lånade instrument av lokala punkförmågorna och vi kunde fått en spelning eller ett "inhopp" på en ungdomsgård... men vi avböjde... och tur var det, för det lät verkligen illa... och även om det SKULLE göra det i punk-tider så var vi förnuftiga nog att inse att det ändå är en fördel om man är överens om när låten börjar och när den slutar i alla fall...

Rock'n roll nigger var vårt val av Patti låt... av någon outgrundlig och antagligen "väldigt få ackord"-anledning...

Patti var i Stockholm år 200?? (att hon var på Sthlm Jazzfestival förra året, det missade jag, bl a, perkele)

På Cirkus var det...och vi såg henne där; vi tre från Papadoulolus Kex (basisten Åsa influgen från Luxemburg...) och baske mig bättre ändå var hon nu... äldre... skönare... ännu mer poetisk.

Och kanske att många av de nya Patti-sångerna aldrig kommer att fastna som "klassikerna" men hon är helt klart värd att se live för hon kan trolla hon med, som alla de stora... med humanism och paaaathos... och mass-suggestion och helt klart ÄR det ju, att jag gärna ser henne nån gång till... även om det inte blir på Capri (perkele)... så nånstans...

För liksom Cohen så LEEEER hon mycket mer nu på äldre dar...

******* ******* ********

Bästaste Patti med kändaste låten (från LP'n Easter 1978) nu med snyggaste gitarristen... hmmm