Astrids berättelser var förstås inkörsporten till den litterära sfären.
Längtan efter att själv kunna dechiffrera de där små krumelurerna på rad fick mig att med mammas hjälp först lära mig hur bokstäverna lät och sedan att ljuda dem tillsammans.
Och plötsligt uppstod ord.
Det var lika magiskt som alltid och jag är nästan säker på att jag hörde ett knäppande, krasande ljud i nån hjärnans vrå när jag knäckte läskoden.
Ja, ganska snart hade vi lärt oss läsa båda två, jag och min mellansyster, där vid köksbordet medan mamma förberedde middagen.
Syrran som alltid satt mittemot mig och liksom hängde över bordsskivan för att kunna se vad jag höll på med lärde sig kvickare än jag trots att hon var 1,5 år yngre.
Ganska länge föredrog hon att läsa upp och ner har jag hört berättas. På det sätt hon lärt sig.
Hösten 1968, då min yngsta syster var ganska precis ett år, började jag skolan.
I förtid var det, eftersom jag då bara var 6,5 år gammal och egentligen hade ett år till av väntan men efter att ha genomgått ett mognadstest tilläts jag börja i där i Geta skola. Läsa kunde jag ju och räkna och skriva med.
En del av det mognadstestet minns jag underligt väl.
Ser det klart framför mig än idag hur jag sitter bakom skärmen som skulle hindra mig och pojken -som också testades för skolmognad men av den motsatta orsaken- från att se varandras svar; från att bli påverkade av varandra eller försöka "fuska".
Testet bestod av varierande utmaningar, mest ifyllnadsövningar med betoning på kognitiv förmåga som logik, språk och perception skulle jag tro så här i efterhand.
Den uppgift jag minns så väl var den med bilden av ett stiliserat hus, ett träd och en flaggstång. Vi ombads färdigställa bilden genom att kanske rita en dörr, ett fönster och en skorsten på huset. Blommor på marken också; mellan trädet och huset eller framför dörren, under fönstret osv.
Sista uppmaningen var att rita en flagga på stången med premissen att vinden kom från vänster.
Jag minns att jag tyckte uppgiften var löjligt simpel. Något så självklart, var det en kuggfråga eller?
Jag ritade flaggan med det dubbla åländska korset, inte på barns vis som en fyrkant rätt ut utan lite böljande eftersom jag ansåg att vinden inte kunde vara särskilt kraftig en sådan sommardag som det ju ändå var med så många blommor på marken...
Jag måste ha varit ett olidligt barn... så tvärsäker på mina kunskaper, så karsk och smått förmäten... som jag ser det nu.
Nåja, den självsäkerheten har ju avtagit med åren. Ersatts av självföraktet... bristfälligt kuvat och hållet på eller under mattan med ironi, galghumor och hästars läkande kraft.
Men då, 6 år gammal på denna jorden var jag kompetent och självbelåten minsann.
I byskolans första klass var vi bara tre barn den hösten. Ungefär lika många i andra respektive tredje klass och tillsammans utgjorde vi (kanske 10-11 barn) den skara som lärarinnan Ellen Jansson hade att sörja för.
Vi stod på led innan vi tågade in i klassrummet och satte oss i träbänkarna.
Jag hade inte mycket till övers för de två pojkarna i min egen ålder.
Den ena luktade enligt min mening kiss och den andra hade ett ständigt, ganska elakt flin på sina läppar.
Han knuffades också, helt utan någon synbar anledning och det förvånade mig storligen. Inte så mycket själva knuffandet -syskonkärlek inbegriper mycket av den varan- men att attackerna kom utan förvarning och så utan orsak var någonting jag aldrig stött på tidigare.
Inte kunde de läsa heller.
Det var som om en myrstack flyttat in i benen när vi skulle lästräna och kisspojkens "mmmmmmoooooooorrrr... rrrrrrrrooooooooooorrrr" aldrig, aldrig ville ta slut.
Vid det laget hade jag läst ut hela boken. Vid det laget hade jag insett att skolan inte var något för mig egentligen.
Nåja, Ellen var ju pedagog och jag fick så småningom läsa tillsammans med de lite äldre barnen i tvåan men vid det laget hade jag redan förstått att den verkliga utmaningen fanns på rasterna.
I leken.
Helt "korrekt" och i enlighet med psykodynamiska utvecklingsteorier och pedagogiska studier var jag nu i latensfasen.
Latensbarn prövar sina kompetenser och kunskaper mot och med varandra, mot och med kamraterna som nu blir viktigare än något annat.
Nuförtiden finns indikationer på att många barn äntrar förpuberteten mycket tidigare än förr och att latensperioden nästan krymper till intet men på 60 talet blomstrade denna kavata fas iaf fortfarande och kunde sträcka sig långt upp i mellanstadiet.
Och hur tacklar latensbarn sina utvecklingsuppgifter då?
Jo, genom att leka, leka, LEKA.
Sport, idrott, samlarmani, bokslukning, inhämtande av specialkunskaper inom smala ämnesområden är också typiskt för den här åldern, också de en slags lek, men nu menar jag den riktiga, riktiga LEKEN.
Leken med versaler, den nästan heliga leken, den som inbegriper och utvecklar alla sinnen, alla förmågor och intelligenser. Kognitiv, social, emotionell, motorisk, kreativ, logisk, perceptiv, abstrakt, associativ... You name it.
Hela ens personlighet sätts samman i leken. Livsviktig!
Och som vi lekte!
I skogsbrynet intill skolgården byggde vi så klassiskt hela världar av naturens material.
Favorit var de rollekar som fortsatte i dagar och flyttade hem och tillbaks till skogsbrynet igen.
Vilka mästare vi var på att gå in och ut -och in igen- i den speciella sfär man befinner sig i när man leker.
Det "tredje rummet" kallar Winnicot detta mentala område; den plats där man leker som inte är en inre fantasivärld enbart... inte heller förstås bara den yttre verkligheten, utan just ett tredje rum; ett mellanrum, en sfär mellan dessa världar som också inbegriper båda.
En sfär där världarna möts... där kamrater möts.
Och vi lekte prinsessor (Snövit var min favorit) och mamma, pappa, barn (inget emot att vara pappan jag). Vi lekte tonåringar och troll och djur. Spöken och historiska personer. Litterära med.
Krig och fred och kärlek och hat.
Och vi byggde kojor och världar och kungariken.
Vi var kändisar, artister och framstående idrottare.
Och med vilken enastående teknik vi lekte.
(Det finns en studie jag läste om för ett tag sen där man upptäckte hur pojkarna i 8-9 års åldern som i väntan på att ishockeyträningen skulle komma igång åkte omkring på rinken och lekte "bara". De lekte hockeyproffs, de stora namnen och observatören kunde verkligen se med vilken brilliant teknik de åkte, dribblade och sköt. När tränaren blåste i visselpipan och "allvaret" började var den briljansen som... ja, bortblåst.)
Ja, med vilken enastående teknik och frenesi vi åtog oss utmaningen och utvecklingsuppgiften att skapa en personlighet och en plats i kamratkretsen, att lära oss sociala spelregler samt den stora "konsten" empati och altruism.
Under mitt andra skolår flyttade vår familj in i den nybyggda villan i ett lite större samhälle på Åland och i nya skolan fick jag något fler och något livligare klasskamrater. Kanske var vi en 17-18 stycken lekkompetenta vildingar där, under överinseende av lärarinnan som jag inte minns namnet på nu.
Lekarna fortsatte; världen är full av av kompetenta kamrater.
Som vi snart började mellanstadiet och förpuberteten tog över hos fler o fler av oss förändrades lekarna och ett springande och ett jagande och ett smygande och ett evigt fasttagande och brottande tog vid.
De där förpubertala kullekarna som handlar om att testa gränser för fysisk styrka men också för vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Hur hårt man får och kan hålla kvar, när och i vilket skede tjusningen förloras och fängslandet blir förnedring.
Vem som är kung och vem som är drottning. Vem som är tjänare, slav, vem som är härförare.
Att hålla hårt, springa fri, bli fasttagen och kvarhållen; att fly och jaga.
Att bemästra och förlora.
Att förundras över kroppens reaktioner och förändring.
Att övervinna och nedslås.
Fysiskt stark och längre än de flesta var jag en mästare på det här med (självbelåten minsann)!
Ja, nästan för skicklig och armstark var jag och fick ganska snart lära mig att även om pojkarna inte var mina övermän i muskelstyrka så fanns där kulturella tabun och regler som påbjöd att flickor inte fick övermanna och förnedra pojkar hur som helst.
Jag fick lära mig att ge efter, att lida spelat nederlag och att älska det.
Att vara den som är jagad och den som ger precis rätt motstånd i den här halverotiska leken.
Men vetskapen fanns där: jag är starkare än dem... de kan aldrig, aldrig riktigt vinna och ta!
En amazon var jag, en som klättrade upp på taken och aldrig, aldrig ville bli flickorna som stod nere på marken.
Jag, en mästare!
Men det förändras ju det med vad tiden lider... och lekarna förändras -åh, så många gånger de förändras!
För det är klart att med tiden och som vi alltmer äntrade pubertetens svajiga skuta förändrades lekarna.
Storfavorit blev snart och med fullkomlig självklarhet den lek som försiggår i bedårande mörker.
Den lek där sanningar kan se ut hur som helst men konsekvenser ser ut som de gjort i tusentals
år och som smakar av lust och skam och erotik och plötslig blygsel och förvåning men mest, allra mest av förtjusning och evig, berusande fascination över de många och ljuvliga sätt kroppar och själar har att mötas på.
I lekar.
Den har många namn den leken men även på Åland i början av 70 talet kallades den "Sanning eller konka".
Vi var såna fulländade mästare vi, i den leken med, men det är ett annat kapitel minsann...
aW.jpg)
