manotantens strategier

lördag 10 juli 2010

Början

Vid den här tiden, för 48 år sen, då i juli 1962 hade jag nog precis lärt mig komma upp på alla fyra och arbetade förmodligen hårt med att bemästra den svåra konsten att koordinera instinktiva, medfödda reflexer med viljemässig motorik. Den koordination som måste till för att få korsrörelser att fungera. För att få krypning på alla 4 att fungera.
Jag var nog redan då lite trött efter dagens dont.

Jag antar att jag under den föregående våren mest legat nerbäddad i en vagn på balkongen och sovit. I friska luften där i Jakobstad, Österbotten.
Jag hade självklart ätit också och tillfredsställt sugbehov och orala reflexer.
Kanske hade jag också interagerat med mina föräldrar o jollrat och lyssnat och intagit språkets schwung och gung. Det tunggungstugg som skulle bli mitt modersmål. Svenskan.

Vid 6 månaders ålder hade jag nog redan upplevt värme och kyla och vått och torrt och snabbt och långsamt och moderns röst och bröst. Jag hade väntat och väntat men också upplevt tillfredsställelse och kick.
Jag hade nog redan då, 1962, lärt mig att allt som är värt någonting här i livet måste man vänta på och arbeta för men också att om man gör det är belöningen fulländad njutning och tillfredsställelse.

Jorå, kölden sägs ha varit bisterbister den januarinatt jag kom till världen och Volvo Pv'n svårstartad av karburatorkondens men min mor hann tydligen röka ett bloss innan förlossningen ändå, där på BB's balkong.

Våren var antagligen lång och kall och ganska sen så där långt norrut men något år senare, när min mellansyster (den syster jag avundsjukt kastade en stol på så hennes finger sprack) hade kommit till världen flyttade vi från min faders hemtrakter, söderut, till min moders dito.
Till Åland, de tusen öarnas land. (6757 för att vara någorlunda exakt)

Och hur min barndom och uppväxt i grund och botten varit i sanning idyllisk!
Med mitt kungarike där på Åland; på mormors gård. I granitens allvarsamma famn.

Vi barn, mestadels jag och mina systrar (den yngsta lite på sladden sen och den ordentligaste...) var lämnade ganska mycket i fred, av rätt karga matriarker att utforska ängar och skogar, stränder och berg på eget bevåg.
Jag kan fortfarande se mig själv som den härförare, den kung och den kejsare jag var... över det "portugallien" som var mitt, mitt, mitt...

Ängsvidderna som sträckte sig oändliga men som kunde tillryggaläggas till fots utan större ansträngning ändå.
Skogarna, som höjde sig oändligen mot den ljusrosa skyn; de som dolde varggropar, skyttegravar, oknytt och troll... de besegrades med lätthet ändå med matriarkala förmaningar som vapen och skydd.
Urbergen, de som stelnat för miljarder år sen till skav... härdat till granit... de som raspade, skrapade både uppsåt och knän... de smälte solvarma om somrarna ändå de mest förhärdade skarn.
Djuren, korna, de varma och livgivande -de livsnödvändiga monstren som lystrade till kuuuukuddona kom, de mildögda (blåsta till max men med uråldrig visdom och fasthet i själen)- de råmade där så ödesmättat (mjölkningssugna) och betryggande i kvällningen.
Havet; det som bemästrades med simkunnighet redan i 5 års ålder eller tidigare men som ändå var det mest förmanade och fruktade...

Och mormors trygga kök där gårdsfolk och byfolk och drängar och pigor och ryssar och finnar och svenskar och folk av oändliga slag ätit pannkaka, svartbröd och hemvete med hemkärnat smör... i oändliga tider och ändliga med.

På kvällarna läste mamma ur Astrid Lindgrens böcker och vi, mina systrar och jag (fast min yngsta knappt påtänkt än) hade våra favoriter i Saltkråkan och Bullerbybarnen. I Kajsa Kavat, Emil och Pippi förstås.
Alltid pojken ville jag vara eller den "pojkigaste" av flickorna; de som ofta är långt "pojkigare" än pojkarna själva i Astrids värld.

Vi kunde dem självklart utantill sen, berättelserna, och underlät aldrig att på barns vis rätta felen när mamma någon gång ville förkorta nattningsritualen genom att hoppa över lite här och där, i ett försök förstås att komma igenom boken, bli klar... När hon trodde att vi nästan sov; att det bara var ljudet av hennes röst som fanns kvar i våra medvetanden och som betydde nånting för vår insomningsritual.

Men ingalunda är det ljudet allena -även om ljudet av ens moders röst må vara det grundläggande av all trygghet och tröst- men nej, ingalunda är det blott och enbart det ljudet och den rösten som har betydelse och som verkar som rit och rus för barnens morpheus. Nänä.

Det är igenkänningen och upprepningen som höjer förutsättningarna för inlärning och bemästrande.
Det är den där statiskheten i språket och sammasamma oföränderlighet i orden som ingjuter trygghet hos en liten efter en dag av ständig förändring och utveckling och fart.

MEN det är fram för allt Astrids fantastiska språk! Hennes rytm och spel med konsonant och vokal, hennes jazziga ton och nordiska form...
Utan tvekan och inte minst hennes geniala förmåga att belägga varje enskild stavelse, varje bokstav och varje mening med innehåll av det mest väsentliga slag...

Det är hennes tunggung... i språket; det som får rötter att vrida sig kring sig själva, det som får bergen att smälta till lava och ängsvidder att vidgas till äventyrsfält och sedan krympa, bli förståeligt överblickbara... det är det som avgör... det är det som får barn att somna in med timmarna från dagen klistrade vid kinden... vid ljudet av moderns betryggande röst.

Det är barndomens kungarike hon beskriver, Astrid, och det vill man inte missa en endaste bokstav av om man ligger i en "hög&låg-säng" i Geta på Åland och alldeles precis ska äntra den skuta som snart ger sig ut på sömnens och "dödens" hav.

Det är då fa-aa-an att jag har haft en sån idyllisk barndomsbarndom att jag blir alldeles pathosnostalgisk och kanske döljer såren.
Det är då f att jag givit mig in i den här jakten på erinringar, så här halvsekelgammal... och dan... men det får så vara nuuu.
Kanske ett sätt ändå att bli grounded tooo...

2 kommentarer:

L8 sa...

Vet du jag tror det är livsnödvändigt att gå den vägen om inte förr så nu.
Fast kanske finns det en vinst med att vänta till "döhalvan" är i sikte-kanske har vi mer försonande ögon nu mot förr.
Och vet du jag tror att just försoning är ngt av det viktigaste vi ska få ut av det här ältandet.
Sedan ska vi kliva ut "på andra sidan" hela och blida för att framleva återstoden med djupaste blodröda passion.

manotanten sa...

Ja försoning låter bra.
Att bli lite mer vän sina själv... det låter rätt bra.
Blodröd passion... det låter riktigt bra!

 
web statistics