manotantens strategier

tisdag 13 juli 2010

Mer barndomstjafs... en gräns

Det är lätt att man romantiserar kring en barndom.
Att man vinklar och överdriver. Att man ser saker från ett håll endast.
Övervärderar med den slags ensidighet som tidens förlopp tenderar att frambringa i minnet.

Har man haft en idyllisk kungarikestid varur mestadels styrka och kraft kan hämtas är det nog just det man erinrar sig mest. Det man minns och omfamnar.

Har man å andra sidan upplevt den slags tyngd och svårigheter som lämnar ärr, kanske t o m öppna sår, står sällan några fönster öppna mot sommardagarna.

Men även de allra flesta av dem som knappt kom hela ur det där med barndom... även de har nästan alltid några få, omhuldade, goda minnen också.
Minnen från dagar, perioder eller kanske bara småstunder av helhet och tillfredsställelse. Stunder som räddat liv, som förändrat i grunden och som slagit in stängda dörrar. Öppnat fönster.

På samma sätt har jag som uppenbarligen nästan enbart ser min barndom som en tid av liv och kompetens, en tid av sammanhang och mening... på samma sätt minns jag stunder då allt var förlorat... då världen var orättvisornas hemviste.
Stunder då känslodjup av ensamhet, utanförskap och sorg öppnade sina ginnungagap i mitt pubertala och hormonstinna välde.

För i grunden blyg, ja nästan timid, kände jag tämligen ofta att jag inte hade tillåtelse att vara med på samma villkor som "de andra".

I grunden ändå uppfostrad med ButterLuther i ryggen, med jantelagens skamkänslor kring egenkärlek och självkänsla, kunde jag närmast förgå i ett hav av skuld och ruelse.

Och det är väl det som format mitt djupa självförakt.
Det som jag delar med så många andra och allra mest, tyvärr, med den kvinnliga delen av mänskligheten.

För jag minns, om än ganska blury, hur pojkarna förändrades från att vara kamrater och kompetenta "sanning o konfamästare" med mjuka tungor till högeligen vasstungade och elaka översittare; alltid med en rå gliring eller en grym pik... som ur... intet.
Jag minns hur jag utestängdes från deras värld.

Jag minns också och hur det (redan tidigare) alltid svårare samspelet med tjejkompisarna nu blev än grumligare av intriger och spel.
Hur kulturella och samhälleliga och sociala aspekter trängde in och la vänskap och spirande människokärlek i rykande ruiner.

För, nä, något tjejgäng har jag aldrig tillhört.
Min oförmåga att förstå mig på deras invecklade spel med känslorna och deras plötsligen överdrivna intresse för utseende och kläders betydelse stängde mig ute även från deras värld.
Kunde inte lösa den utvecklingsuppgiften riktigt, jag.

Jag minns att jag i perioder haft väldigt svårt att somna så där kvällstid. Av rädsla. Men för vad kan jag inte erinra mig. Eller förtränger kanske.
Jag minns att jag i tonåren grät varenda kväll. Men vad jag grät för kan jag för mitt liv inte erinra mig.
Jag minns att jag alltid bad aftonbön. Bad Gud att bevara och skydda alla omkring mig.
"Oh, gode Gud..."
Intill manisk gräns måste jag nämna dem alla och fick inte glömma en enda men det var inte för deras skull jag bad utan för min alldeles egna, egoistiska och själviska sak. Skuldkänslorna för det åt mig levande.

Nej, jag erinrar mig inte orsak och grund till denna själens svaj men gissar på den slags solipsistiska ensamhetskänsla och allienation man övermannas av när allt förändras och fasta punkter rubbas.
Pubertet. Kallas det. Tonår.

Ensam, ensam, ensam i världen.
Denna omilda grymma tid.

Den tid då den magiska, mytiska eran går mot sitt slut.
Den tid då svallande lössläppt kommunikation inte längre flyter fritt.
Den kommunikation som är fri från de tunga, förvillande orden...
Den tid då självklar kompetens går mot sitt tragiska, förvånande slut.

Ja den tid då dörren till den riktiga lekens stora och förunderliga värld stängs så bryskt för att sedan aldrig mer helt kunna öppnas med samma lätthet och briljans...

En förlust som lämnar efter sig den sortens djupa saknad och enorma sorg som poeter omhuldar.

Ja, det här var tiden för könsmognad.
Tiden då könen allienerar sig och utmärker sig.
Tiden då lek förvandlas till allvar och den självsäkra briljansen plötsligt är som bortblåst av en visselpipas skarpa läte.
Spelet kan börja, boys!

Kanske överdriver jag nu och "romantiserar" i det här med... ja, i hur den där gränsen var så skarp och definierad men när jag vid den här tiden plötsligt insåg att det inte längre var okej att vara både flicka och pojke, inte heller varken eller, utan att jag måste välja... och därtill att naturen redan så grymt valt ut den "sämre" sorten för mig, då vaknade en sorg och en vrede i mig. Tillika ett underdog-perspektiv som jag nog aldrig kommit ur trots att jag självklart inte längre anser mig tillhöra den "sämre sorten"...

Men som jag minns det var den gränsen så skarp och uddig att den tog andan ur mig och la ett känslolock på den syltburk vi kallar själ. Vaccum bildas då, så innehållet inte ska förgås o ruttna... Hela livet får man kämpa för att öppna den burken!

Vilken tur då att jag hade hästarna.
(Som förtjänar en egen berättelsesvit)
Vilken tur att Långhalsarna, de som räddar och healar så många självföraktande tonårstjejer, fanns där i mitt liv.
Stäppens kungar i vars ögon man finner naturens självklara;
det är ok att...
bara...
vara...
nu...
a

Och vilken tur att mina första riktiga pojkvänner ngt år senare; mina erotiska mentorer och lärare var lite äldre och lite visare... lite starkare.
Vilken tur att på min väg stod den sortens förförare och älskare som äger det djup, det vemod och den sensualism som sinnlig kärlek när sig på.
Som erotik äter och festar på.

2 kommentarer:

Irene sa...

Intressant att läsa allt du skriver.

manotanten sa...

=)

 
web statistics