Advent

Börjar skönja grinchfläckarna nu, de brer ut sig mer o mer och snart täcker det gröna hela kroppen. Vid lucia brukar morrhåren sticka ut, ögonen gulnar och tänderna med.
Men i år ska jag försöka ignorera denna metamorfos.
Jag ska bara flyta med... kanske t o m känna en viss tillfredsställelse över att jag kommit så långt i livet att jag verkligen inte bryr mig om måsten o borden.
Det är indeedindeed någonting att känna tillfredsställelse över kan jag lova!
Och statoils lussebulle är fortfarande bäst...

There must be some kind of way out of here

...said the joker to the thief.
There is too much confusion,
I can't get no relief.

Inte många i denna världenvärlden som kan smida texter med sån spänst och smoothness utan att falla platt, utan att förlora skrovligheten, det knotiga...det självfallna.


No reason to get exited,
the thief, he kindly spoke.
There are many here among us
who feel that life is but a joke.

... so let us not talk falsely now, the hour is getting late.

DylanDylan kunde han. Jo, så ini bängen kunde han...


Outside in the cold distance 
a wild cat did growl.
Two riders were approaching
and the wind began to howl


Sonen påstod att någon sagt om "All along..." att Dylan created an angel... Hendrix gave it wings.

Men egentligen vet jag ju inte riktigt varförvarför de här orden tilltalar mig så... inte vet jag heller hur de är menade att tolkas ursprungligen och inte vet jag vad som är upp eller ner jag, men ändå... för mig har de antagligen -som alltid- något att göra med den här ödsligheten, den här svartheten och den här evigteviga ensamheten vi stackars människor dras med... utan ände.
De här rollerna vi tvingas spela utan ände, utan ände

Businessmen they drink my wine, plowmen dig my earth.
None of them along the line know what any of it is worth.

Och...

... så Dylan dårå förstås...

Jimi Hendrix - All Along The Watchtower

Dagar...

dagar, dagar
jämna tunga
vart tar mina lätta nätter vägen

Dave Matthews Band - All Along The Watchtower (Woodstock 99)

Raska på får man

Då jag ju fortfarande inte har någon egenegen datordator jag utan får hålla mig till mobilsurf oftast så får man fasiken raska på när man får tillfälle

Raska på över isen som räven, hukandes i månskenet, i vinternatten, i snön, dragandes med svansen som en kvast.
Raskandes över isen, över dagar och nätter och mörker och ljus, raskandes, dragandes, rappandes på.

Jo, man får raska på om man vill ha nåt sagt...
Och en kyrka är det, nätet, etern. En religion och en kyrka som tillhandahåller bikt och predikan, kommunion, sakrament, mässor och bön.
En gemenskap och en ensamhet så lik våra religioners.

Men man får rappa på om man vill ha något sagt.
Och varför vill man ha något sagt? Egentligen?
Det kan man undra över länge och ångra med men ha något sagt vill man.

Och går man längs en gata i snöslasket och hör ett skratt man minns så svider det till, ett blixtsnabbt hugg i lungan.
Vill man ha något sagt?

Och sitter man på ett fik; omgiven av kaffedoft och den slags värme som kommer ur feta bakelser och söta belöningar då kan man tänka att ens nordiska tungsinne kanske är kärvare än snöglopp på E4:an, stretigare, strävare och beskare än malört men hur ljuvligt, ljuvligt det förenar sig med novembermörkrets magi. Gifter sig med motighet och tristess, saktmodighet och blixtsnabba hugg...

Och om man sen gråter i hissen eller skrattar för sig själv kan banaliteten i det skingras i samma stund man inser det universella i att skratta och gråta och falla.
Det universella i att varje vinst har en förlust och att varje nederlag äger en seger.

Och har man ingen egenegen datordator och vill ha något sagt, får man fasiken rappa på med orden, får man verkligen.

Och pathosintolerans får man ignorera ibland när man har tillgång, access och tillfälle... får man verkligen?
(luktar tonårsliv dikten här nedanför men vaf, man får ignorera sånt, man får raska på bara...)

Lite pathospathos i novembergröten

Minns nacken
och skrattet
den uppfällda kragen
och skrattet
minns rösten
fingrarna
gråregnet
revan
i luften

minns orden
orden
ovanifrån föll
orden
nådde läpparna som flingor
ovanifrån utifrån och oundvikliga
ordflagor
oundvikliga
och salta

nacken orden
fingrarna saltet
den uppfällda kragen
gråregnet
skrattet

minns fallandet
svartnandet
den magnetiska svedan
i armar axlar mellangärde
i lungor i luftrör
svedan
lungorna
luftrören
andades vi någonsin
revan
i luften
rösten orden
saltet svedan

fingrarna
nacken
orden skrattet kragen
orden skrattet kragen

andades vi någonsin
orden
ovanifrån

andades vi någonsin
någonsin
någonsin

orden kragen revan rösten
andades vi

nacken fingrarna saltet svedan
andades vi
skrattet andades vi

ett enda andetag var det
ett enda och samma
andetag


(ur samma minnesvrå som dennahära...kosmisk bror o allt)

Zarah Leander - Ack Värmeland du sköna

Chansoner

Duschcremen som skulle göra mig Happyful är slut sen länge nu och det var faktiskt ett bra tag sen jag torterade mina environger med "Ack Värmeland" och de andra chansonerna i min mollrepertoir.
Varför jag brutit denna min gamla, trogna vana att sjunga i duschen, det vet jag inte riktigt, men det är ju rätt synd, för med eller utan aromterapi så blir man faktiskt lite happy av att ha en badrumssession vemodskulande för sig själv. 
Märkte det nu i kväll iaf. När jag tog ton.
Får väl ta upp den traditionen igen dårå kanske.
Endorfiner och dopaminer lär det ju vara ja... som frigörs och fixar dagen.
Grannskapet upplever knappast samma eufori men lite får de tåla, faktiskt.

Mumin

Hittade bilder nu på mumintrollet jag virkade på fritids. Lite sned och stormaskig och konstig men söt vart han ju ändå...

Så mycket bättre...

Pennalismfri TV... inte dumt alls, inte dumt alls faktiskt

Så e de... o har ju alltid vart

Sturska och ihärdiga nödgas vi vandra i verkligheten,
i strama världen.
I dagar av rakhet och stret.
Men varats mystik nalkas endast i det vi böjer oss, 
i det spaka.
I det vi lossnar från fästet
och finner oss i famlandet.

Scary värre in the stable

Tagelhäxa, alienheppa och lysande orber som svävar över ridstigen... scaaary.
Till det (men utan bildbevis) kommer de allestädes närvarande zombiesarna, spökpapegojan vid torpet, huvudlösa haren, de två älgarna utan ögon, de ruskiga lomorrandena vid trevägskorsningen samt en och annan varulvsskugga mellan fur o gran... huhuhu!
Gamla bilder och All Hallows Eve för en vecka sen men ändårå.

Oktooober

Min absoluta favoritmånad gick för fort.
Alldeles, alldeles, alldeles för fort gick käraste oktober och som vanligt känns det som jag inte hinner, inte hinner, inte hinner...

Men vad är det jag ska hinna?
Eftersom jag numera är nykter och avgiftad listoman, dvs jag skriver inga to do listor längre, så kan jag inte påstå att jag vet vad det är jag skulle hunnit.
Och det är ju skönt.

I stället för alla göra-listor jag så maniskt plitade ner förr var ju tanken att jag någonstans skulle notera allt jag verkligen GJORT. En have done lista.

Det är inte lika lätt det.
Att komma på vad man ska/måste/borde göra går som en dans. Som om det fanns i generna.
Att skriva ner vad man gjort, helst genast när man gjort det, är något man måste träna på. Lära sig.
Tydligen.

Försöker komma på nu all nytta jag gjort i oktober...
Hmmm... svårt.
Men:
Stortvätt härom veckan t ex.
Jag har städat och skurat en hel del i stallet.
Jag har smort sadeln och tränsen och tvättat täcken.
Ridning i stort sett varje dag på väldigt pigg och busig Schaman.
Jag har snart fixat tandproblemen.
Har varit på lokal och dansat, det är nyttigt.
Jag har faktiskt köpt en vinterjacka. Opraktiskt icke-svart är den; dimmigt naturvit men varm och snygg och skön och bekväm och... ja, väldigt opraktisk, men ändå.
Jag har städat hemma också, tro det den som vill.
Och på jobbet...
Ja, när jag tänker nu på allt jag gjort på jobbet... det är ju så mycket att jag borde ha medalj egentligen.

Finns mer, ojoj, det finns mer men nu känner jag hur det suger i måstegöralistnerverna på ett väldigt obehagligt sätt.
Det är tydligt att som den forna list addict jag är kan jag tydligen inte skriva några listor alls längre innan to do, to do, to do recepterorerna kickar igång och jag är snubblande nära ett rejält återfall.

Och det vill vi inte, det vill vi verkligen inte.

(Jag får fuska lite på jobbet... jag måste erkänna att jag brukar det ibland... skriva härliga, förfärliga och nedbrytande to do listor på jobbet...)
Ajajaj.

Happytaggat

Tog in hästarna tidigare i dag så de skulle slippa regnet.
Mockade och fixade medan de stod och mumsade hösilage och mysfrustade lite då och då.
Jag vet att jag sagt det förut men åh, vilket trevligt ljud det är; hästar som tuggar på hö.
Får nog gå under happytaggen det. Sssjoo.

Sunk

Hade glömt hur sunkigt det är ute om nätterna på danshaken, nattklubbarna.
Hur man klibbar fast i golvet, hur t o m plastpalmerna slokar i hörnen.
Och jag menar, jag är ingen kräsen sort, jag... står ut med det mesta men det luktar fööör bisarrt, det gör det.
Stinker parfymöverdrift, råsvett, dålig andedräkt och gamla spyor, gör det.
Och värst av allt är att det verkar vara helt comme il faut nuförtiden att passa på och smygfisa där på dansgolvet... ideligen, ideligen. Iieeeuuw!
Kan inte minnas att det var riktigt SÅ illa förr men kanske var man fullare då, kanske var det tobaksröken som kamouflerade skitlukten eller så var man bara mindre kräsen...då, på den gamla goda tiden.

Uppnypt

  

stulet här

Lite datortid nu. Underlig tidpunkt, halvåtta på morgonen. 

Känns uppnypt.

Att jag har full access till sängsängen fram till tio eftersom jag inte börjar jobba förrns elva... att jag ännu inte rasat samman över att det faktiskt kom en mordormorgon i dag med och genast dragit mig tillbaka under bolster och dun... att jag nu minsann sitter här i stället, förvisso glosögd och panikslagen med intellektet på drönarnivå men artificiellt upplivad på koffein och åtminstone kroppsligen i upprätt ställning... ja, DET är än mer egendomligt. 

De andra redan utsprungna ur huset, utsprungna i nysnön med lågskor på fötterna. 

Upp- och ut- och ivägsprungna är de. 

Ryckta ur morpheus rike; ilskna och nyduschade och ivägsprungna till de stora maskinerna är de.

Och snart jag med. Till pedagogmaskinen. Okallad.

Tragglandes.

Tog en titt på sånt jag skrivit nu... både skickat och sparat och ratat. 

Och det var då ett evinnerligt tragglande och knotande här med. 

Ett tjat och ett gnat och ett evigt klankande på verklighetens råa, uddiga väsen. 

Det slags sträva jämmer som jag ju egentligen har någon slags föresats att undvika. 

Egentligen. 

I alla fall här. 

Mer sällan jag lyckas med det.

Verkar det som...

Beklagligt... men vad gör man när debaclen kommer slag i slag och det är allmän baisse på livsbörsen?

Nä, det må vara femtiårskris eller nåt klimakterianskt förstadium, bara vanlig existentiell ångest, sömnbrist eller någon allvarligare nedbrytningsprocess som drabbat mig men det verkar som det är dags, så ini helsikke dags, att bryta upp någonting.

Bryta upp, riva ner, stanna till, gå ur, hoppa av. Någonting.

Men det är fult.

I ett samhällsmaskineri som förespråkar tillväxt och utveckling och ökad vinst är det mycket fult.

Att stanna till och hindra framfarten.

Och jag vet ju; jag kommer inte, kommer inte, kommer inte att göra det.

Kommer inte att hoppa av eller stanna till.

Det är jag alldeles för good girl för.

Ändå, ändå, ändå. När mitt mummelmantra blivit; "det går inte, det går inte, det går inte, det här går inte längre..." då är det nog så ini helsikkes dags, ändå, ändå.

Men till vad?

Till vad?

Tänkte på inlägg jag taggat med etiketten "happy" här på egna bloggen. Kanske kunde de ge en liten fingervisning om vad det är som brukar göra mig lite mer så där glättig och sorglös som man väl trots allt är ibland... 

Kanske kunde happytaggen ge en fingervisning till vad det är man vill hoppa av, var det är man vill stanna till, när och hur och varför man vill hindra framfart.

45 inlägg (av inalles 538) finns det bakom "happy" och inventeringen visar på fyra starka trender. 

Fyra fenomen...

I varje happyetiketterat inlägg dyker minst en men ofta två och inte sällan alla fyra upp.

Det är förstås Hästen, Hösten, Konsten och Kaffet (den numera, av laktosskäl ratade statoillatten bl a).

Ja, det är förstås Hästen.

Det är utan tvivel Hösten.

Det är självklart Konsten och 

det är utan tvekan Kaffet. Fikat.

Men kan man hoppa av till det? Till konsten?

Kan man stanna upp och bara fika?

Hindra höstens framfart mot vinter och vår?

Gå ur maskinerit och rida iväg mot solnedgången sådär bara som en annan lonesome cowboy?

Kanske.

Men inventeringen fortsätter...

Needs

Thus my needs;
Dammsugare, dator och vinterjacka, tandläkare, restskattsmedel och avgassystem till gammalvolvon.

And the outcomes if denied;
Kvalsterattacker, uppdateringsångest, frysskador, kindtandsvånda, fogdelifogden och transportmedel som låter förfärande likt en Penta utombordare.

Men de blir te å välja... å te å ta lite pö om pö.
Det är sånt som gör livet så där glatt som en platt hatt ungefär. 

Annars så är det bara bra... iaf nu när neutrofilerna gjort sitt.
För det är ju höst!
Långt ifrån sommarfusket men ännu inte närmare jul än att man kan ledas i ljuv förhoppning att bigotteribalunsernas baluns inte riktigt är for real...

Postat en del blarr idag också som jag trots allt har jag hunnit med att skriva eller iaf påbörjat och sparat ibland här.
På lånad Mac.
Och på lånad tid. Lånad från Hypnos, sömnens vackra bevingade gud.

Postat några jo men jag gillar icke att blogger gjort om så att inläggen dateras efter publiceringsdag och inte den dag då de skapades/skrevs.
Bäst vore eg om man kunde välja själv... och det kanske man kan förresten men i så fall har det gått mig förbi hur man gör.

Ssssch!

Kunde tänka mig en timmes lugn och ro emellanåt.
Absolut tystnad.
Absolut största möjliga tystnad.

20 frågor

Eller 24 var det visst. Utmanades av ms Pink Pitchfork på listelilista.
Okidoki:

1. Ta närmaste bok o slå upp sid 18, rad 4. Vad står där?
Skär bort huvudet på sillen. Lägg sillen i marinaden

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Citronmeliss i kruka. (Ni fattar att jag sitter i köket, va)

3. Vad är det senaste du såg på tv?
Cold case i onsdags.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
Gissar tio över sex... (den var två minuter över).

5. Bortsett från datorn vad hör du nu?
Köksfläkten, en klocka och min mans monolog...

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick genom stan till bolaget nyss... och var ju rastvakt på jobbet tidigare. I går red vi annars lilla rundan i snöblandade stormbyar, det var nice.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här utmaningen?
Vinpavor och cognacsflarror.

8. Vad har du på dig?
Ombytt och klar för stallet om en stund så det är bruna ridbrallor, varm ylletröja och randig halsduk. Tyvärr märker jag nu att höger strumpa har ett hål vid stortån, så dem kommer jag att byta då jag inte står ut med sånt.

9. Drömde du något i natt och i så fall vad?
Det gjorde jag. Och det var säkert Freudianskt så det räcker men minns bara att jag hade lockigt hår.

10. När skrattade du senast?
På jobbet när fredagstramsigt barn jämförde mitt virkade Mumintrolls huvud med en av fritidspersonalens "pille" som han sett när de var i badhuset... Åh, vad jag, vid tillfälle, ska tracka "pilleägaren"!
Tråkigt bara att Mumin efter detta aldrig kommer att vara densamma...

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Oj, bl a en tavla med en fiolspelare; en litografi är det, av Bo Nilsson, en klocka, en anslagstavla med tretti papper, en griffeltavla där det bl a står "I'm a sucker for bekräftelse", en massa vykort instoppade under dörrkarmen, en tavla till som min svärfars farfar gjort, ett diplom från ridskolan, sju ax av korn eller råg, är inte riktigt hundra men jo, jag tror det är korn.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Massor men att Pmaken redde upp i kökskaoset nyss var bra konstigt att se faktiskt.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jorå, jag är en riktig sucker för såna här listor egentligen jag.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Alltså i lördags fastnade jag framför en 80 tals film som slutade vid halvtretiden. Vet ej vad den hette (kan kolla) men den var riktigt urusel!
På bio har jag inte varit på evigheter, tyvärr.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En hästgård, en Merca med fyrhjulsdrift, en riktigt dyr vinterjacka från Peak, eller två... en lägenhet till min dotter som tröttnat ordentligt på att bo hemma, en dito till min son och körkort till dem båda... en jorden runt seglare till min man så han kunde förverkliga sina drömmar och jag mina, i lugn och ro hemma på gården, när han är ute till sjöss... en dammsugare, en dator, en alldeles eeegen... och så skulle jag betala tandläkaren i förskott.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har spelat av Thåström en hundring el kanske två vid roulettbordet när jag jobbade som croupiere.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik eller skuldkänslor, vad skulle det vara?
Skulle typ stänga ner hela äckel USA och hand it back to the native americans.

18. Tycker du om att dansa?
Mycket men jag vet inte om de andra på dansgolvet tycker om mitt sätt att ta så stor plats.

19. George Bush?
Creepy

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp flicka?
Frej resp Fanny.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Ja... och i så fall i Köpenhamn, Berlin eller -trots äcklet- i New York.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Brukar väl va Pelle som hänger där vid pärleporten men however;
om han sa "A ja, du gjorde så gott du kunde" skulle det vara helt ok. Mer än så kan man liksom inte göra och "good enough" är mitt mottomantra ju.

24. Vilka fyra personer vill du att ska svara på de här frågorna?
Obama, Gandhi, Moder Theresa och Jimmie Åkesson eller vem som helst som känner sig manad...

B människa

Nej, jag har aldrig tvivlat på att jag är en B individ.
In i märgen.
Utpräglad.
Inga procentsatser åt nåt A håll över huvudtaget.

Har en kroppsklocka som kräver att dygnet består av minst 27 timmar för att sov- och vakentider inte ska krocka med varandra eller med A samhällets normer och antika värderingar.

Som det är nu räcker tiden inte till alla de kvällar och nätter när jag, B människan, är som mest aktiv, kreativ och uppåt.

Räcker inte till sen heller förstås, dygnets futtiga 24 när det kommer till den sömn man så väl behöver. För så snart man lagt sig måste man upp... mitt i den kroppsliga natten... mitt i ljuvaste REM sömnen.
Upp bara för att nån slags brödföda ska tjänas in. Upp bara till en värld som förhärskas av 1800 tals uppmetuppenordning, solenstårmittpåhimlenfascism och morgonstundharguldimunddiktatur.

Och då blir det så där trögt igen förstås.
Med mödosamma steg och drönarintellekt släpar jag mig dystert genom förmiddag och tidig eftermiddag. Inget hopp och ingen tro. Lugubert och träligt så in i bängen kan jag lova.

Först framåt åttatiden på kvällen är det som om andarna kommer till liv och sen vid tjugotvå har tungsinnet lättat helt och plötsligt syns ett helt hav av möjligheter och aktiviteter..brister nästan ut i lovsång jag då... av pionjäranda och nybyggarmentalitet.

Men är man en så pass utpräglad B typ, då hjälper inte fascistoida tillrop om att gå och lägga sig i tid eller äta ordentlig frukost vid nollsjunollnoll.
Nattning vid tiotiden är för en B människa som för en A typ att borsta tänderna vid fjortontiden och försöka djupslafa 8 timmar.
Det känns in i märgen fel och även om man gör det, verkligen tvingar in sig själv i en annan dygnsuppfattning, så hjälper inte det mot drönarkänslan man får av att alltid stiga upp mitt i kroppsnatten.
Nä.
Så nu har de fått en medlem till här.

Tro

Men, alltså.
Den som väljer att inte tro på solidaritet. Inte tro på gemenskap.
Den som väljer att inte tro på ödmjukhet, förståelse eller tolerans.

Den väljer att kastas ut i livet utan samband.
Utan tema, utan innehåll och utan uppkoppling mot det kosmiska nätet.
Den väljer att vara i intet.
Den väljer att leva utan tro...
Och utan tro blir "vår färd blott ett meningslöst irrande mot den vissa döden".
För att citera Dagerman.
Alltså.

Han vill men kan inte sova...

Var väl Lovis som sjöng så om vargen som ylade i nattens skog.

Vargparet i Rialaskogarna, bara några mil härifrån, fick ju historisk tillökning i våras.
Inte på över 150 år har det fötts vildvarg här. Fyra valpar blev det; tre hannar och en tik.

Och nu sjunger de om nätterna. För att stärka sammanhållningen i flocken, hålla kontakten och markera revir.
Man kan åka på safari där nu tydligen för att höra dem gny och yla i mörka skogen.
Lyssna annars här på ulvtjut... Ödesdigert och ensamt låter det onekligen.

Ett rådjur om dagen smaskar de i sig men eftersom reviret är det minsta i Sverige och mycket nära bebyggelse och tamboskap har de även rivit får och nån kalv, vad jag förstår.
En hund blev visst attackerad och dödad också. Vargar ser hundar som rivaliserande inkräktare och försvarar sitt revir.

Innan dess var de ganska väl sedda ändå, ulvarna, men nu har de ju fått sina belackare.
Beklagligt men förståeligt.
Jag debatterar varken för eller emot, jag egentligen... varken för eller emot vargskydd eller skyddsjakt.
Ett klassiskt dilemma förstås det här; människan vs naturen.
Reviren är för små, det är vi människor skyldiga till men att bönderna vill ha sin tamboskap i fred fattar man ju och att hundägare vill kunna gå på prommis utan att bli av med älsklingen, det tror jag det.

Vargarna är hursomhelst fascinerande vackra djur och min absoluta grundinställning är nog ändå att vi humans inte har större eller mer självklar rätt till mark och livsutrymme än dem.
Inte mindre heller kanske, men i kampen om reviren är vi människor så exceptionellt mycket mer rovgiriga och snikna, och kör med så mycket mer fulspel än vargarna, att man vill hålla på dem bara för det.

MEN, säger jag bara. Trots min PK:iga inställning och stoora sinne; när det kommer till kritan...
 När det kommer till den kvällen...

Den kvällen jag hör vargen gnyla när jag rider i pannlampans sken i skogsmörkret...
Den kvällen jag ser skuggor vid sidan av stigen eller reflekterande ulvaögon vaksamt följa oss från dunklet uppe på kullen...
Den kvällen Schaman stannar till och drakblåser inför rovdjursvittringen, den kvällen jag känner hans hjärtslag genom sadeln; flyktberedd med öronen spetsade mot ljudet av vargatassar i vitmossan...
Den kvällen...

Ja, SOM jag skulle fega ur den kvällen och ropa på polis och jägare och morsan med!
Ja, som jag skulle tappa all politisk korrekthet och upplysthet, all kristenhet och all västerländsk humanism nästan.
Den sitter djupt i mina hedniska, nordiska hjärnvindlingar trots allt; ulvaskräcken.

Rhinovirusen har paaarteey

Får väl hoppas att mitt immunförsvar orkar mobilisera sig och bekämpa min rediga, bonniga höstförkylning nu då.
Att de vita blodkropparna; min inre arme av mördarceller och makrofager och lymfocyter och allt vad de heter de där tappra minisoldaterna... att de har fighting spirit nog... att deras ledare har strategin klar och lyckats ingjuta moral och mod i barm och blod... att de tar striden.
För snoret är grinchen-grönt nu och slemmet smakar unkna, halvtuggade ormar.
Till det ögon som tåras, bihålor som molar och febersvett som rinner för att i nästa stund stelna till isrännor på huden när frysfrossan kickar in.
Det är precis så trevligt och snyggt som det låter.
Riktigt Floridanaajs är det!
Solbränne- o kritvittleende- fräscht är det.
"Have a nice day" och sånt hurtigruttigt och sandstrandsreklamestetiskt är det.
I alla fall om man jämför lite.
Både pest och kolera är etter värre, det vågar jag slå vad om.

Förälskelse

Jag är kär. Banne mig.
Jag har en passionerad romans och han är vacker som en dag.
Ljuv är hans omfamning.

Om vi gifter oss blir Nyx min svärmor och vi kommer ju väldigt, väldigt bra överens sen länge så det skulle inte bli några problem.
Lite värre kanske med svärfarsan Erebos. Han är lite skum han, lite svår faktiskt... men vem vet han kanske är sjyst ändå bara man lär känna honom.

Jag skulle få tre bonus barn; Morfeus, Fobetor och Fantasos. Vackra o starka allihop även om Fobetor som är något av familjens svarta får kan vara rätt så besvärlig ibland. Brås på sin farfar, tror jag.

Men det blir nog inget bröllop. Han har så många andra, är inte monogam ett dugg den där. Dejtar hej vilt och har älskare och älskarinnor i varje hörn och i varje vrå.
Och inte gör det mig nåt. Ett äktenskap med honom skulle leda i fördärvet.
En fritt kärleksförhållande är definitivt att föredra...

Firat demokrati

Första gången alla familjemedlemmar med uppnådd rösträttsålder kunde kliva in bakom skärmen och andaktsfullt trycka ner sedlar i tre kuvert (utom jag då som bara har rätt till två; fortfarande finsk medborgare).

Firade denna vår grundlagsskyddade rättighet med mer mat sen än på självaste julafton, nästan. För det är ju större egentligen... mer att fira; demokratin.

Men ett allvarsfyllt val i år. Tungt.

Och resultaten ännu tyngre:
Alla är bleka om nosen nu...
Likbleka oavsett politisk färg.
Massmedia får skämmas lite.
Siffrorna s-k-r-ä-m-m-a-n-d-e!
Kväljande...
Sandlådans leksaker har fått vassa spetsar...

Spykänslan är den enda vinnaren i årets val!

Virkvirk-värkvärk

Började för några dar sen och nu vill ALLA sticka och virka på fritids.
Jag måste beställa fler virknålar och mer garn.
Men det är fixigt och trixigt och själv har jag som sig bör blivit helt besatt och virkar själv även hemma. Virkar så handlederna svider. I timmar. Nätter.
Hur någon med normalt skapta handleder och fingrar över huvudtaget klarar av detta plågsamma hantverk mer än några dagar är för övrigt en total gåta.
Men det finns back on track handledsskydd...
Och kul är det!
Efter en blå boll och några frivirkningsprover gav jag mig på ett äpple och sen direkt på Mumin-amigurumin. Snart klar. Ska bara stoppas. Och monteras.
Nu virkar jag en frihands-Mårran! Helt utan mönster. Hon blir lite skev och verkligen 60talistisk så det räcker men vad gör väl det? Det är ju Mårran!
Kan bara inte sluta. Virkade till halv sju i morse... galet. Sjukt, ja.

Annars har vi kanske nåt att se fram emot nu, vi i 50-års åldern. Bara så ni vet.

Green day...

Ett tag sen

Nåt att se fram emot på ålderns höst?

På fritids får man lära sig ett o annat. Mest annat.

Som härom dagen då en ganska kaxig 9-årig kille kommer in i rummet där några andra barn sitter och ritar. Han har en Green Day T-shirt på sig; den med tryck från 21st Century Breakdown, ni vet. Den där ett ungt par kysser varandra.

En tjej från samma klass utbrister:
-Åååeh, va äckligt!!!
Jag o min kollega förstår först inte men fattar ju sen och tramsar med; grimaserar av avsky och larvar oss.
-Åh neeej! Fyyy... Alltså, Green Day e ju bra ju men... Yyyyh, fye va eeecklit! Kyssas! Åeh, fyyyäh, uuäääh. Sånt kan man ju inte hålla på me! Kan man de? Eller? Neee?
-Iieh, neeee! säger alla i kör.
Tjejen som började det hela har nu dessutom en teori om hur hela äckligheten går till.
-De tungrullar säkert!
Vi andra ba':
-Yyyyääh!!!
Då sticker en annan kille in med sin kunskap om fenomenet:
-Neej, tungrulla! DET börjar man ju inte med förrns i 50-årsåldern!

Min kollega som fyller 50 om fyra månader och jag, som inte heller har långt kvar "at all" till halvseklet, vi förfärades å det grövsta!
Att börja tungrulla?
Åeeeh, nej fyyyäh. Va eeecklit!
Eller?
Hur äckligt på en skala?
Kan nån svara på det; nån som redan fyllt 50? Å liksom börjat???

Tillgång

Tänka sig!
I dagens dag har jag temporär (men ändå) access till okrashad äppeldator; trådlöst och oblockerat bredbandsuppkopplad mot den här nya grejen som kallas internäääät.
Blir en runda då kanske; i etern.
Mobilsurf tär på ögonen och smygsurf via kommunens blockade servrar tär på det mesta faktiskt så nu gäller det att passa på...
Annars är det ju sant som Ni sa i kommentarerna att det är lite skönt att vara nedkopplad ett tag. Avkopplad, urkopplad, bortkopplad, frånkopplad... tids nog är man upp, på, i, fram och tillkopplad igen.
Susar iväg jag nu då... ut/in/till Er alla.

tämligen tövliga tilltag

någonting är det

som om ingenting någonstans hade förändrats... som om allting för alltid stått still... som om någonting någonsin funnits att förstå... som om ingenstans någongång blir en plats att bebo...

Mano i skogen

DATORER HAR CRASHAT, FLYTTAT, BLOCKERATS... KAN INTE KOMMENTERA PÅ NGN AV ERA SIDOR OCH MED NYA NOKIAN FUNKAR D JU INGE BRA SOM SYNES... TRIST

"Every little thing gonna be all right" (Bob Marley)

Vinklar

Computertrassel här... både hemma och på jobbet... och på flera plan.

Annat småtrassligt och roddigt också men en del otrassligt och rätlinjigt och redigt också, faktiskt.

Man får liksom vänja sig vid att det är så det är, alltid; rakt och krokigt i en mix så salig. Jo.

Tid'n

Löshoppade lite med hepporna.

Schaman gillar det och tycker nog själv att han är gudabenådat talangfull för han ser rejält stolt ut när han hoppat över det fantastiskt höga (hmm, 60-70 cm) hindret.

Själv har jag ännu en envis nackspärr och en fortsatt stor förvåning över att tiden verkligen är så ofattbart relativ...

Hur timmar och minuter och dagar kan vara så väsenskilt olika. I längd-upplevelse.

Så föränderliga och asymmetriska. Så omöjliga att bedöma. Så opålitliga...

Jag menar, sånt visste man väl redan på lågstadiet; att det inte finns någon objektiv tid och att tiden inte flyter fram som någon flod med avstånd möjliga att beräkna.

Så det var länge sen jag förundrades över hur svajig hela den grejen verkligen är men nu tycks den vilja spela spratt med mig igen, den evinnerliga tiden... ideligen.

Aldrig håller den sig still, låter sig inte mätas eller ens uppskattas, passar inte in i någon ram eller förutfattad mening... aldrig att jag får fatt på den.

Och ja, då förvånas jag igen...

Lite trög är jag nog, jag är fullt medveten om det.

Chock

Är i chocktillstånd efter att ha jobbat en vecka.

Efter att återigen ha förlorat tiden.

Ja, tiden; min sommarvän, min trogna vapendragare och ljuva partner har nesligen övergivit mig och står inte längre vid min sida.

I chocktillstånd.

Kallduschad i förvåning.

Förvåning över att man kan få så ofattbart lite gjort på så oändligt lång tid; arbetstid.

Och över att det finns så mycket som plötsligen måste göras. På så kort tid.

Och framför allt över att nu måste man p-l-a-n-e-r-a! Igen.

Allt som ska hinnas med måste schemaläggas.

Passas in. Mellan eller före eller möjligtvis efter... allt annat.

Hade glömt hur man måste organisera och förbereda och skriva listor och hålla tider och hinna med och iordningställa och avlägga rapport...

I chocktillstånd, så in i bängen i chocktillstånd.

Johnny Cash; Hurt

Neil Young - Helpless (The Last Waltz).

Augustijazz

Som det regnar i dag; så regnar det bara förstklassiga dagar.

Då kan man sitta under tak på fikets uteservering där vaniljhjärtat spelar klarinett och regnet kontrabas.

Med kaffet vid trummorna och vemodet på piano jammar augustiensemblen fram nordisk jazz "from heaven" i mina vener.

Röken från cigaretten (den fördärvliga) kurvar sig Zetterlundskt hest ovanför mina axlar.

Min favoritsyssla

Att sopa ett stallgolv fritt från hö och strörester ger mig mycket mer än enbart den sköna tillfredsställelsen av ett snyggt och prydligt hästhem...

Det är en blodcirkulationshöjande, kontrollbehovsdämpande, muskelstärkande... faktiskt estetisk, tankeförlösande och i sanning meditativ syssla.

En alldeles vardaglig syssla som trots, eller just pga, sin monotona enkelhet är så "very ZEN", ja sannerligen en övning i "hängiven närvaro i vardagen"...

En syssla som skänker mig lugn och nutida förståelse för Yunmen's ord från 900 talet:

"Bara gå när du går, bara sitt när du sitter. Framför allt, tveka inte."

Jag bara sopar när jag sopar och jag tvekar sällan.

Kort inhopp...

...på jobbet ett par dagar nu innan jag har ännu en veckas semester.
Men sen är det fasiken slut... på ledighet... på sommarn... på sova-äta-njuta-vara-bara.
Skit också. Men å andra sidan går vi ju mot min favoritårstid här nu så klaga behöver jag inte.
Bara konstatera.

Slut med Pattiläsning också. Buhuu, det är värre...
Jag måste nog ut och biblioteka eller antikvariera nu, i jakt på hennes tidiga poesi, som jag inte (trots min Pattidyrkan) läst nåt alls nästan.
Inte mer iaf än ett försök med en bok (minns ej vilken) som jag lånade på bibblan i alldeles för unga och alldeles, alldeles för oförstående år...


En stor grön gräshoppa, en vårtbitare kanske de heter, han hoppade rätt upp på mitt ögonlock när jag satt i julikvällsmörkret utanför stallet i går. Han eller hon såg väldigt förvånad och omtöcknad ut sen efter den krocken och jag tyckte nog att det var ett ganska onödigt tilltag faktiskt av den långbenta, sprötiga rackarn.

Men annars bara älskar jag dem och ljudet de gör nu när kvällarna blir svartsammet igen.

Poets don't finish poems...

... they abandon them.

(Mallarmé; inte Smith... men ändå... vilken "grej", vilken vacker grej att säga...)

"Where does it all lead? What will become of us?
These were our young questions, and young answers were revealed.
It leads to each other. We become ourselves."

"Remember, we are mortal, but poetry is not."

På samma sätt som man alltid hör Astrids röst när man läser Emil eller Bullerbybarnen... eller så som Slas' säregna stämma ljuder inne i huvudet om man läser någon av hans böcker... på samma sätt hör jag fortfarande alldeles, alldeles tydligt Patti talsjunga fram sina ungdomsår i New York, vänskapen med Mapplethorpe och kärleken till poesin.

För jo, i går läste jag, med stor saknad, ut Pattis Smiths's självbiografiska "Just Kids".
När jag beställde hem den, i början av sommaren, råkade jag av misstag få ett ex på originalspråket men tur var väl det. För även om det tog lite längre tid att läsa hennes poetiska prosa på engelska så tror jag inte en svensk översättning på samma sätt hade fyllts med mrs Smits's röst och ton och frasering... inte på samma tydliga sätt.

Skön bok...

Mycket sånt där insiktsfullt och vackert, om konsten och konstnärers strävanden var det;

"The artist seeks contact with his intuitive sense of the gods, but in order to create his work, he cannot stay in his seductive and incorporeal realm. He must return to the material world in order to do his work. It's the artist's responsibility to balance mystical communication and the labour of creation."

Men humoristiskt också, slagkraftigt, på pricken.
Och en hel del namedropping, förstås; Ginsberg, Joplin, Hendrix, Morrison, Dali, Warhol, Reed, Cale, Wagstaf, Dylan, Verlaine m fl... m många, många fl... Kända, okända och ökända figurer från det yttersta yttre till det innersta inre av balla kretsen kring Chelsea Hotel i slutet av 60 och början på 70.

Framför allt kärleken... den djupa, ständigt föränderliga men alltid närvarande vänskapen med Robert Mapplethorpe.

"We needed time to figure out what all of this meant, how we were going to come to terms and redefine what our love was called.

I learned from him that often contradiction is the clearest way to truth."

Ja, sånt. Och ganska så mycket mer...
Från min ungdoms stora idol och fortfarande förebildernas förebild.
Från en som överlevde, en som ännu i dag viftar med magiska spöet och trollbinder sin publik med humanism o pathos och en som -liksom så många andra 60+artister- numera LER så mycket mer...

Moral-klocka

Fritid

Ok; semestern svirlar på och det händer en hel del.

Jag är brun som f... för trots att jag avskyr för mkt sol o värme så sveps även jag med i strandlivets loja rytm ibland.

Jag har cyklat omkull (pinsamt nog beruskad), jag har träffat själar från de mest skilda eror o tider och jag tror jag har blivit lactosintolerant på gamla dar.

Jag har lyssnat på så mkt bra musik... och dansat.

Jag njutningsläser Pattis "Just Kids" på engelska och är nästan salig.

Jag har glatt mig åt sommarblicken i hästars ögon...

Och mitt möte med min kosmiska syster i Åbo var en upplevelse av ofantliga mått.
Har inte till fullo smält allting än... men vi pratade och skrattade och avhandlade ungdomssynder och vuxendygder (o vice versa) i tre o ett halvt dygn. Vi hade knappt tid att gå på toa.

Jag har varit på två bra konstmuseer.

Jag vill också dansa tango.

Ja, och i dag har jag fixat till o skrivit klart ännu en (tidigare påbörjad) del i min "barndoms-minnen-tjafs-serie" här på bloggen...

Osv...


En lactosintolerant, latinolatent, pathosprisande, hippiehyllande, långhalsdyrkande, nostalginosande, nattsuddande kultuuurtant...

Är det jag det?

Ok;

det är högsta sommar nu
och
så
det här förstås...

Läggdags?

naaaaah... bara barnet ju

nattuggleklocka

Ssss...

Testar mobilblogga m min gamla sony e...o utan läsglas...ser ju ingenting.

Peace

En mobilbild till... från finlandsbåten i går, på väg hem från cosmic (long) weekend i Turku...
Jag jobbade ju som croupiere/dealer jag -nån gång under medeltiden- på vikinglines H:fors-Sthlm och är ingen fan direkt av kryssningar o så... inte gillar jag ju att shoppa heller men; I say, det var heelt okey... och (!) jag handlade ju t o m; shoppade (nästan) Lennon-specs...

Så; P, L and U på er folks!