Det där eviga vemodet

När Sverige flyter fram som en flod utanför volvofönstren känns folksjälen plötsligt verkligare än annars på nåt underligt sätt och vis. Närmre, mindre ointaglig...

Den skymtar fram bakom kyrktornen på slätterna och den hukar i snåren kring villornas släta, gröna mattor. Tassar storögt i djupskogarna.

Svävar över sjöarnas höstsvarta speglar, dväljs i kyrkogårdarnas glimmande alla helgona hav av ljus och lyktor.

I småstädernas gäspiga morgondis och ytterkanternas rader av bilverkstäder, hos de milögda korna; biffdjuren vid sin hörulle.

Runt vägkanternas överkörda rävar, i parkerna och i ladorna, i städernas ljus... Den susar i granarna, granarna, granarna.

Folksjälen; vemodet vemodet vemodet.

Vemodet om vårarna och höstarna... sommarens milda och trolska. Vintrarnas sträva och stretiga djupa.

I nord och i syd, i väster och i öster... i naturen och i människornas röster. I möten och avsked.

Från hav till hav och vid åarnas alrika stränder. I skogarna, på åsarna och bergen, i förort och efteråt.

T o m vid statoils kaffemaskin; pysande vemod och i ögonen på den unga tjejen i kassan sen. I rullandet, rullandet, på väg till och ifrån...

Det finns i landskapet
Det finns i människorna
Det finns antagligen framför allt i mig

Tänker att det är ju inifrån och ut. Att det är jag, ju, som limmar de där bilderna på utanpåverket. Jag som skapar och triggar detta nordiska mörker.

Men jag tänker att jag skiljer på vemod och vemod. Det är där jag anar att det finns utanför, inte bara i mig.

Det finska vemodet känner jag väl... det tungsinnet har en djupare klang, mer befäst i berggrund och hav och i svarta sjöar. Sen barnsben. Min grundton i livet; i karga, bottenlösa själen.

Det svenska har jag lärt mig... det som svävar o trallar o gångar... lättare, ljusare mer drömskt och en aning naivt. Det svenska; det som svajar och dårar som en gång fäbodjäntornas klagande, lockande kuling...
a

Vidsträckt är det, det svenska vemodet, vidsträckt och villande.

I götet skanderades sånger av annan karaktär allaredan vid tolv-tiden på söndags-stan men kring fötter och en boll vilar också ett vemod och ett tungsinne... Men Ordnung hade det väl varit iaf sen och gnag vann över änglar vad jag förstått.

127 mil orkade "volvodarlingen" på dryga 1 och en halv tank vilket gör honom mycket törstigare nu än i somras... antagligen vinterdäckens förtjänst. Och en liter olja med, ville han ha när vi kom hem. Dyr men pålitlig o någorlunda bekväm... sin traktorlika framtoning och höga ålder till trots.

Och lite, lite av allt det där vemodiga, mörka får jag nog allt skylla på Winnerbäck ändå. Han som fick ta över i örona mina när jag tröttnade på söndagstramset i P3 och köpte albumen "Daugava" och "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" på nån mack och hans tungsinne och vemod och längtan och slammer och många, många, många ord vällde ut och in och vände sig om inuti...

Men; I wouldn't have it any other way!!!

Vemod är en trogen kompanjon och en vacker med.

a

a