Öde (substantiv el adjektiv)

Varför det känns så öde nu verkar inte tarotkorten kunna visa mig.

Och varför det känns som om jag glömt något väsentligt det kan inte ens min vision förklara... fast den dök upp igen.

Visionen där vi föds ur månen... för evigt och silversträngat ihopnavlade; min kosmiske bror och jag!
Föds med ett förunderligt, metalliskt skratt och svävar ut i den tysta, mjuka etern... astralt ihopkopplade med kosmiskt argentum...

Det kan bara vara självklart...

Och alldeles säkert på gränsen... eller för den delen, redan passerat den gränsen som människosjälar utan ögonstirr i benen anser sig kunna se och tydligt urskilja...

En gräns mellan gott o ont, mellan rätt o fel... en gräns mellan normalt o onormalt...

En gräns som inte är mer fysiskt synlig än den där silversträngen eller det klister som håller vår ocean samman... men ändock en gräns vars kulturellt dogmatiska regler slår fast för ostirriga själar vad som "går an"...

Men en vision och inget mindre än en v-i-s-i-o-n

Och även om den förklarar inget, inget, inget... så vill den berätta om ett öde jag kände till men glömt, utan förklaring...

Och hur flummigt var det då på en... skala?

Och om Ni undrar över bildval så var det första träffen när man bildgooglar "flummigt".
You fail me...
På nåt sätt passande ändå...
men inte min kaffekopp den där musiken bakom...