Heli Rekula

För några veckor sedan var jag in på Norrtelje konsthall; såg finska Heli Rekulas iscensatta foton. Tekninskt ûbervälgjorda och inte så lite irriterande. Som det ska vara!

Så mycket mer än så, tänkte jag, var det väl inte. Ändå har de etsat sig fast i minnet och på näthinnan på ett enerverande sätt.

Nu är jag ju ingen konstanalytiker men det verkar handla om nånslags instängdhet. En skyddande,kletig hinna som stänger in... eller ut... omvärlden.

Där var ett videoinstallation också...otroligt enerverande! En glasskiva nerkletat med vit färg. Långsamt, men inte särskilt omsorgsfullt, försöker en kvinna på andra sidan torka bort den där färgen med hushållspapper. Men det funkar liksom inte, det smetas ut mer o mer... och det är särdeles påfrestande att se för man vill ju torka bort det där kladdet SJÄLV... hade varit så mycket mer effektivt! Nu kunde man ju bara stå och se på!!!

Varför jag tänker på och ser Rekulas bilder för min inre syn så här i efterhand, vet jag inte... Antagligen är det nåt undermedvetet...och troligtvis handlar det av nån anledning om just den där instängdheten, som jag tenderar att återkomma till nuförtiden...

Som jag inte medvetet "lider" av på nåt sätt, inte alls... men... nåt lär det ju vara...