Mina häst-memoarer del 1

Inte morfars häst här på bilden (som jag snott från ridsport24.se )

men en Finnhäst är det minsann.

Första gången jag satt på en häst var jag kanske 4-5 år och det var morfars stora, ganska tvära märr av rasen finskt kallblod el "finnhäst" som jag fick sitta på i spiltan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Finskt_kallblod

Stoet som hette Börja var som sagt ganska tjurig och jag tror att hon bara accepterade morfar egentligen, som varit hästkarl sen barnsben och arbetat med kallbloden i skogen och på åkrarna.

Börja var nu sista hästen på gården och gick med korna i hagen mest då traktorn förståss hade kommit till Åland med... för det är 60-tal och skördetröskan var ny och vi gallrade betor för hand...

Morfar har berättat lite om sina hästar och speciellt då en hingst som skickades till vinterkriget i Finland på 40-talet. Alla större gårdar var tvungna att göra det och hästarna fick dra persedelvagnar och kanoner eller vad det nu var. Inte var det nån sommaräng precis; de slet hårt hästarna och var ofta ganska tärda och förstörda när de kom tillbaks. Men inte alltid för den finska hästen är en tålig ras.

I alla fall, när min morfar cyklade de två-tre milen till färjeläget för att äntligen hämta hem sin hingst efter åratal i krigstjänst ville hästen inte hålla nån cykel-takt utan efter nån kilometer var han tvungen, morfar att släppa hingsten som galopperade iväg... och raka vägen hem for han, krigshingsten... när morfar hann i kapp hemma på gården stod han med mulen mot stalldörren och väntade... 

Nåja, tillbaks till Börja som var så snäll ändå (när morfar var med) att min syster o jag fick sitta på henne i spiltan och som drog oss i släde till julottan en vinter med julesnö... 

Det var mormor och morfar som tyckte att deras barnbarn skulle få den upplevelsen... så mormor grävde fram gamla vargskinnsfällen (antagligen maläten o dann, men ska det vara så ska det vara) och morfar ordnade så släden och lokselen och bjällerkransen var i skick och Börja ryktades och sen bar det av i ottan på juldagen, rent "Selma-Lagerlöfskt"...

Och jag minns det faktiskt... hur det luktade om fällen och hur bjällrorna klingade så taktfast. 

Ja, och trots att jag inte var gammal det allra minsta då och min syster ännu yngre och Börja var alldeles ovan vid slädturer i ottan... så tror jag att min oändliga fascination och beundran för hästen och allt vad de gör för oss människor började någonstans precis där.