Långhalsar

Dagarna känns bara som tyngder, nätterna är lättare.

Jag är mest så less på allt nu av nån boring och antagligen kemisk anledning.

Men att hälsa på hästarna i hagen mitt i natten,
precis i tiden mellan sensommarsammet och grågryningdet sätter lite perspektiv i min stirriga, bortskämda hjärna.

De smyger då, hästarna;
vaksamma, vakna; majestätiska urtidssjälar.
Ögon, vippande öron och näsborrar har koll på att det kommer någon i deras hage
långt innan man själv får syn på dem.

Gräset är lite blött, frasar när de kommer ur dungen.
Så värdigt och lite frågande hälsar de,
påminner om dinosaurier med sin långa halsar.

Sträcker sig, undrar vad man gör där i natten.

Nähä, inget ätbart har hon med sig heller...
Betar lite,
alla kommer fram ändå,
turvis, så gott som i rangordning.

Står alldeles stilla,
spanar lite inåt skogen
där grävlingen bor
och vildsvinen som flyttar allt närmre o närmre...

Betesdjur, flockdjur, flyktdjur
alltid beredda, på sin vakt
men tålmodiga, fördragsamma
och nästan alltid frågande:

Är du en vän, vad vill du, ska vi hitta på något?