Minnet.

Minnet är inte som andra mentala funktioner. Beter sig dumt, fungerar inte alls som övriga kognitiva processer. Jag menar; t ex inlärning, beslutsfattande, språk, problemlösning osv, de har alla någon slags inbyggd logik, någon slags kronologisk ordning och någon slags konsekvens. De håller sig till lagar och regler och styr upp den kaosartade verkligheten med pedantisk nit och raka linjer.
Minnet däremot, det fungerar på något sätt alldeles omvänt.
Lägger till och drar ifrån helt skamlöst. Krusidullar och gullegullar. Stakar sig och skyller ifrån. Det finns ingen anledning alls att lita på minnet, det verkar vara litet av jokern i leken och kan stå för vad som helst. Precis vad du vill och önskar kan det frammana eller helt tvärtom. Vad du minst av allt ville. Vad du allra helst ville slippa. Kanske. Trodde du ja...
Kanske vad du mest av allt behövde.

Jag minns tydligt hur det lät om Zorros hovar på den våta grusvägen. Jag minns utan anstängning hur det luktade på väg hem från skolan i femman, i oktober.
Jag minns tyngden i en åra, motståndet vattnet gav. Jag minns rysningen längs överarmar och lår som det iskalla norrhavsvattnet framkallade.
Jag minns värmen från mormors bakugn i lillstugan och färgen på hennes förkläde. Jag minns svärtan i bastun och hur kallt det var på golvet. Hur isande kallt det var på golvet och hur svidande, svedande hett det var när man lutade ryggen mot väggen och hörde mamma säga att farfar var död.
Jag minns kvällar. Jag minns skavande skor.
Jag minns te och rostat bröd.
Jag minns inte personerna; inga namn. Jag minns blickar, händer, tungor. Jag minns hår och jag minns röster. Jag minns andedräkt mot mitt öra jag minns lösryckta ord.
Jag minns inte adresser men jag minns vägar. Jag minns trappuppgångar, dörrar, rum... och fönster. Jag minns fönster mot ett torg som var öde alltsomoftast. Jag minns fönster mot en bedårande havsvik och fönster mot en regnvåt gata.
Jag minns många regnvåta gator. Tunga ibland men förvånansvärt överstigliga, förvånansvärt genomskinligt överstigliga och trotsiga.
Jag minns så väl hur det lät när man drog igen Amazonens lite tröga framdörr och stack den skrangliga nyckeln i låset. Jag minns hur det luktade i den bilen. Det minns jag.
Jag minns med lätthet mellanstadiets klassrum. Var jag satt, vad jag såg, hur det lät och varför jag fann rullgardinens tofsar skrattretande.
Jag minns inte de andra barnen. Bara deras blickar, dofter, röster och rörelser. Jag minns våra skratt. Våra eviga skratt som tryckte sig ut ur våra kroppar. På eget bevåg.
Jag minns förstås doften av nyfött barn och mjukheten kring den tiden. Jag minns att jag andades och inte trodde mina sinnen. Hur luften var som inoljad av kvav lycksalighet. Tung trots ruset.
Jag minns fallandet i förälskelsen. Fallandet och hisnandet.
Jag minns inga datum men jag minns dagarna.
Och framför allt minns jag nätterna.
Förstås.

Johan Scott

utan titel

Trots motstånd

Dagar har en obeveklig vilja.
Trots motstånd i sekunder och minuter tar de sig fram genom dig. Pressar och trycker och banar sin väg. Banar sin väg genom veckorna, genom åren, genom stunderna genom dig. Flyttar din tid från nu till sedan. Lyfter ditt ansikte och sänker din blick.
Dagar har en obeveklig vilja.
Trots motstånd i timmar håller de upp din hand till en hälsning, en segergest.

Men-ups

helt underbara

Pipsy

Överseende

P knaprar vitkål i köket. Spelar schack och lyssnar till Miles Davis. Birdland skulle jag tro. Jag virkar mössa till Matilda Sofia. Sheldon träffar Amy för första gången. Vinet är rött och gör att jag inte riktigt ser eller förstår vilka maskhål jag ska sticka nålen i. Tiden stannar upp för en utomordentligt kort sekund och man kan anta att det är nu och nu och nu man kan fånga den. Ett annat begär, en annan hunger än det tidigare har dock formats. Ett som danats ur åren, ur den levnadsström som biter och klöser och krafsar innanför huden. Jag har kammat ur kattens alla tovor, jag har lett så milt och varit vän på rösten, jag har diskat ur min lilla mugg. Hungern är städes men i det svarta som lurar, lockar, attraherar... som alltid lurat lockat attraherat... i det svarta nu finns stråk av violett och mintgrönt även. I det svarta nu finns dagar av mättnad, finns dagar av lättnad.
I det svarta nu... finns slingor av Zetterlundsk rökighet och milt överseende. Milt, milt överseende.