Knyttet växer

16 år var vi väl, när vi låg under det där tunga täcket på övervåningen i den stora prästgården och läste högt för varandra ur Tove Janssons "Vem ska trösta Knyttet".

En vinter och halva våren med gjorde vi det, yngste prästsonen och jag och det satte outplånliga spår av klockren estetik och sotsvarta kolstråk på all framtida erotik.

Tove Janssons rim gungar fram med mjuk finlandssvensk rytm men språket så spräckt med hårda konsonanter att man anar en mårra bakom varje glädjelampa.

Att Knyttet övervinner sin feghet när han en gång för alla blir mera arg än rädd är ett genialt och revolterande grepp som man inte kan annat än bli förälskad i.

Att han tröttnar på de viskande röster och stora nattögon som följer hans väg genom mörkret, de som skrämmer honom ner i första bästa grop.

Ja, att han tröttnar på att vara lilla offret och i stället hoppar upp, stampar ilsket med foten, sparkar av sig skorna, tömmer sin kappsäck och sen beger sig ut över mulna havet i densamma... med brinnande vreden i bröstet; det är rebelliskt och vackert och klassiskt och evigt...

Med en sådan vrede i själen vågar man bita Mårran i svansen.

Med en sådan ilska blir saker äntligen gjorda, saker som är oundvikliga och outplånliga.

En sådan vrede övervinner litenhet.

Ja, den ilskan är vår närmsta vän och den bästa av synderna. 16 åringars själar äter sånt.

Och Tove Janssons bilder på Knytttets växande och väg är heller inget annat än små grafiska under. Suggestiva, 60-tals strama och svidande vackra; en estetik så klockren att den blir utan tvivel förstås. Varenda färgprick behövs och sitter på rätt ställe. Former som inte tvekar en sekund utan tar sin plats i bilden på det mest häpnadsväckande självklara sätt. Och Knyttets allt större självförtroende syns... ja lyser, i landskapsskildringarna, de förändrade perspektiven och de allt starkare färgerna. Skönhet!

De andra bilderböckerna har också de en alldeles egen ton i text och bild men alltid med Janssons absoluta och självklara formspråk.

Självklar 50-tals estetik i "Vad hände sen?"

Too-ticki på snöiga bron den vintern när Mumin inte kunde sova...

Knyttets överdimensionerade farhågor kring skymningen...

"Den farliga resan" från -77 känns som den kanske mest expressionistiska av bilderböckerna. Samtidigt är bildspråket uppmjukat och betydligt mer "romantiskt"... nåt jag inte riktigt kan ta till mig på samma sätt. Bilden från "resan" föll också bort här av oförklarliga skäl... bara försvann, gjorde nåt knas jag... (Fixar sen)

Nä, "Vem ska trösta..." är och förblir den största!

Man kommer inte undan att det man präntar in under täcken med likasinnade själar i tonåren det etsar sig fast, outplånligt...

Etsas på nät- och trum-hinnor, på hudceller, fingertoppar, tungor, porer, halsar... Fastnar i maggropar och kranskärl, i venerna, i solar plexus nervcentra... Ja, i lever och njurar finns det inkapslat och bevarat och kan när som helst skjutsa upp känslor från ögonblicken...

De som var stora och blev större, de som är klassiska och eviga... De ögonblicken.