manotantens strategier

fredag 24 april 2009

Scott o Stendahls syndrom...


Nu blir det antagligen så där känslosvallande igen... jag tänker nämligen försöka beskriva en konstupplevelse...

Så, om Du är lactos... nej, jag menar pathos-intolerant så är det bara att klicka ner nu, så Du inte förstör tarmluddet, för här finns en risk för att det blir patetiskt t o m.
De färgade orden är "förklarande" och numera fungerande länkar!


Johan Scott är numera professor på konsthögskolan i Stockholm och en virtuos målare av abstrakt modern konst sen debuten i början av 80-talet. Han är född på Åland och jag såg hans utställning -82 i Mariehamn.

Jag var mitt uppe i sen-adolesensens känsloström då... ett riktigt "emo" var jag... även om begreppet inte fanns på den tiden.

Det var troligen också då som mitt intresse vaknade, för den slags konst som jag kallar för "på riktigt"... ett högst personligt konst"begrepp"...

Konst som är "på riktigt", är för mig, verk som bygger pathos... är full av symbolik... alltid expressiv och subliminal... Något som konstnären är väl medveten om...

De verk jag fastnar för är, (inte alltid men) oftast abstrakta... sällan figurativa, även om den föreställande konsten kan vara nog så symbolisk och subliminal förstås!!!

Kanske det viktigaste med den där "på riktigt-konsten" är hur den bygger upp en undermedveten känlsa... något odefinierbart inom betraktaren... på samma sätt som drömmar sänder den ett budskap "from behind"... som för att upplysa det medvetna jaget... visa på det som är bortom verkligheten men som har betydelse för hur man medvetet förstår sig själv och omvärlden...

Ameh Herrreguuud, igen... nu blev det flummigt, men jag tror inte att jag, som ju inte är någon konstvetare kan beskriva det på något tydligare sätt.



Nåväl, när jag såg Johan Scotts enorma tavlor med tjock färg, lager på lager, första gången där hemma på Åland för över 25 år sen, var de som som stora dörrar till det subliminala... Ljussatta så att de återspeglade sig i golvet... som bottenlösa brunnar eller öppna källarluckor till ett undermedvetet man kunde stiga ned i, drunkna i... simma i om man vågade...

En installation med vad som vid första anblick helt enkelt var fem små "hyllor" i halvgenomskinligt glas uppsatta på rad, var vid närmare betraktelse ljussatta så att skuggor och strimmor av ljus möttes och bildade ett helt landskap på väggen...

Nånstans här när mitt medvetna jag SER... och verkligen INSER hur estetiska former, färger, ljus och kontext kan skapa en värld utanför, bortom verkligheten... formas ett nytt universum som är subjektivt och gränslöst men som kan DELAS med andra SJÄLAR och en känsla av att ALLT hör ihop och ÄR samtidigt väller in, sväller över...

Sinnesvidgande droger kan inte tävla i den eufori som sköljer över den som UPPTÄCKER dessa inre landskap, dessa undermedvetna oceaner där man kan simma med själsfränder...

Jag lovar att jag var hög... hallucinerade... helt utan "artificiell prana" och efteråt har jag förstått att jag då balanserade på den kant som skiljer en vanlig, härlig konstupplevelse från den som framkallar Stendahls syndrom!!!


Jag har bara sporadiskt följt Johan Scotts karriär sen dess. Såg något på Moderna för ett antal år sen och läst lite på nätet och jag tycker det är underbara tavlor som är "på riktigt" men de har inte gjort mig "psykotisk" någon mer gång...


8 kommentarer:

Irene sa...

Jag förstår inte allt, men jag skulle vilja kunna. Orkar inte fördjupa mig. Man har sina begränsningar... Tycker mkt om de blå tavlorna.
Den översta gör mig deppressiv. Den gula påminner mig om en filt jag hade..

manotanten sa...

"filten" är fin... och en av de blåa heter "narcissos"... vilken de nu var... näst sista tror jag...

Johan Scott är en riktig djuping o jag fattar inte ens hälften av vad han "sagt" om sin konst... men den berörde mig så otroligt starkt den där gången att jag minns det som i går... varje skugga nästan och hela promenaden hem... alldeles yr och omtumlad... verkligen nära Stendahls syndrom!
Fast det visste jag ju inte förrän för kanske fyra, fem år sen då jag hörde talas om syndromet första gången...
Florens brukar ju annars vara orten där konstälskare "flippar ut"...

manotanten sa...

... eller ur...

manotanten sa...

Irene:nu har jag försökt att kommentera hos Dig...flera gånger, men jag vet inte vad jag gör för fel men det kommer inget meddelande om att det skickats iväg...

Hon som räddade världen sa...

Det låter så häftigt när du beskriver din upplevelse! Jag har nog aldrig varit i närheten av något sådant, men önskar jag jag skulle... Kanske det blir nångång. Handlar kanske om hur öppna sinnen man vågar ha...?

Blipp sa...

härligt! en sorts bevis på att vara en del av resten av världen, vi arbetar ju mkt på att INTE reagera starkt, te x kan man väl påstå att mkt att uppfostan handlar om detta, att bryta känslostormar, så grattis till din möjlighet att uppleva. Själv drabbades jag av ngt sorts syndrom av att läsa Stendahls Rött o Svart, en tristess som inte gick att slita sig ifrån, en sorts vakensömn, det var evigheter sedan och jag glömmer aldrig dessa böcker del 1 o 2, lite som att läsa Proust eller Joyce, en drömmande, djup tristess o upplevelsen av att dela ngns innersta på gott o ont, om du hajar..hej hej

Kajsa sa...

Hej, det där var riktigt härligt att läsa inklusive konstdefinitionen!, jag har inte vetat om Johan Scott men blev väldigt nyfiken. Vid googling finns några offentliga verk bland annat på St Görans sjukhus i STockholm vilket jag vill åka och titta på eftersom jag gillar offentlig konst, eller kanske idén om den, eller det här med mångas konversation eller hur jag ska uttrycka mig.

Sfinxen46 sa...

Oj!oj! Att få uppleva något sådant av konst verkar häftigt. Jag är ingen konstkännare men tycker om att titta på tavlor och få asocciationer. Det är något speciellt med hans tavlor som säker gör sig bättre i verkligheten. Men nr 2, 4 och 6 tilltalar mig eller suger in mig i tavlan. Dom har ett djup som känns när man tittar på den. Häftigt!

 
web statistics