manotantens strategier

torsdag 29 juli 2010

Kort inhopp...

...på jobbet ett par dagar nu innan jag har ännu en veckas semester.
Men sen är det fasiken slut... på ledighet... på sommarn... på sova-äta-njuta-vara-bara.
Skit också. Men å andra sidan går vi ju mot min favoritårstid här nu så klaga behöver jag inte.
Bara konstatera.

Slut med Pattiläsning också. Buhuu, det är värre...
Jag måste nog ut och biblioteka eller antikvariera nu, i jakt på hennes tidiga poesi, som jag inte (trots min Pattidyrkan) läst nåt alls nästan.
Inte mer iaf än ett försök med en bok (minns ej vilken) som jag lånade på bibblan i alldeles för unga och alldeles, alldeles för oförstående år...


En stor grön gräshoppa, en vårtbitare kanske de heter, han hoppade rätt upp på mitt ögonlock när jag satt i julikvällsmörkret utanför stallet i går. Han eller hon såg väldigt förvånad och omtöcknad ut sen efter den krocken och jag tyckte nog att det var ett ganska onödigt tilltag faktiskt av den långbenta, sprötiga rackarn.

Men annars bara älskar jag dem och ljudet de gör nu när kvällarna blir svartsammet igen.



söndag 25 juli 2010

Poets don't finish poems...

... they abandon them.
(Mallarmé; inte Smith... men ändå... vilken "grej", vilken vacker grej att säga...)





"Where does it all lead? What will become of us?
These were our young questions, and young answers were revealed.

It leads to each other. We become ourselves."


"Remember, we are mortal, but poetry is not."


På samma sätt som man alltid hör Astrids röst när man läser Emil eller Bullerbybarnen... eller så som Slas' säregna stämma ljuder inne i huvudet om man läser någon av hans böcker... på samma sätt hör jag fortfarande alldeles, alldeles tydligt Patti talsjunga fram sina ungdomsår i New York, vänskapen med Mapplethorpe och kärleken till poesin.

För jo, i går läste jag, med stor saknad, ut Pattis Smiths's självbiografiska "Just Kids".
När jag beställde hem den, i början av sommaren, råkade jag av misstag få ett ex på originalspråket men tur var väl det. För även om det tog lite längre tid att läsa hennes poetiska prosa på engelska så tror jag inte en svensk översättning på samma sätt hade fyllts med mrs Smits's röst och ton och frasering... inte på samma tydliga sätt.

Skön bok...

Mycket sånt där insiktsfullt och vackert, om konsten och konstnärers strävanden var det;

"The artist seeks contact with his intuitive sense of the gods, but in order to create his work, he cannot stay in his seductive and incorporeal realm. He must return to the material world in order to do his work. It's the artist's responsibility to balance mystical communication and the labour of creation."


Men humoristiskt också, slagkraftigt, på pricken.
Och en hel del namedropping, förstås; Ginsberg, Joplin, Hendrix, Morrison, Dali, Warhol, Reed, Cale, Wagstaf, Dylan, Verlaine m fl... m många, många fl... Kända, okända och ökända figurer från det yttersta yttre till det innersta inre av balla kretsen kring Chelsea Hotel i slutet av 60 och början på 70.

Framför allt kärleken... den djupa, ständigt föränderliga men alltid närvarande vänskapen med Robert Mapplethorpe.

"We needed time to figure out what all of this meant, how we were going to come to terms and redefine what our love was called.
I learned from him that often contradiction is the clearest way to truth."


Ja, sånt. Och ganska så mycket mer...
Från min ungdoms stora idol och fortfarande förebildernas förebild.
Från en som överlevde, en som ännu i dag viftar med magiska spöet och trollbinder sin publik med humanism o pathos och en som -liksom så många andra 60+artister- numera LER så mycket mer...


fredag 23 juli 2010

Fritid

Ok; semestern svirlar på och det händer en hel del.

Jag är brun som f... för trots att jag avskyr för mkt sol o värme så sveps även jag med i strandlivets loja rytm ibland.

Jag har cyklat omkull (pinsamt nog beruskad), jag har träffat själar från de mest skilda eror o tider och jag tror jag har blivit lactosintolerant på gamla dar.

Jag har lyssnat på så mkt bra musik... och dansat.

Jag njutningsläser Pattis "Just Kids" på engelska och är nästan salig.

Jag har glatt mig åt sommarblicken i hästars ögon...

Och mitt möte med min kosmiska syster i Åbo var en upplevelse av ofantliga mått.
Har inte till fullo smält allting än... men vi pratade och skrattade och avhandlade ungdomssynder och vuxendygder (o vice versa) i tre o ett halvt dygn. Vi hade knappt tid att gå på toa.

Jag har varit på två bra konstmuseer.

Jag vill också dansa tango.

Ja, och i dag har jag fixat till o skrivit klart ännu en (tidigare påbörjad) del i min "barndoms-minnen-tjafs-serie" här på bloggen...

Osv...


En lactosintolerant, latinolatent, pathosprisande, hippiehyllande, långhalsdyrkande, nostalginosande, nattsuddande kultuuurtant...

Är det jag det?

Ok;

det är högsta sommar nu
och

det här förstås...

tisdag 20 juli 2010

måndag 19 juli 2010

Ssss...


Testar mobilblogga m min gamla sony e...o utan läsglas...ser ju ingenting.

Peace



En mobilbild till... från finlandsbåten i går, på väg hem från cosmic (long) weekend i Turku...
Jag jobbade ju som croupiere/dealer jag -nån gång under medeltiden- på vikinglines H:fors-Sthlm och är ingen fan direkt av kryssningar o så... inte gillar jag ju att shoppa heller men; I say, det var heelt okey... och (!) jag handlade ju t o m; shoppade (nästan) Lennon-specs...

Så; P, L and U på er folks!

tisdag 13 juli 2010

Ännu en reunion


Mer nostalgi.

I morgon åker jag till Åbo för att träffa min "kosmiska syster" för första gången på över 20 bast.
Det är inte lika läskigt som med studenterna men ganska så ordentligt nervöst ändå som jag inte är ett kompetent latensbarn längre -inte ens en ung, mystisk adolescenskvinna, som då- utan mer en ganska självkritisk tantalona med ett illa dolt förakt inför mitt sartreanska förfall...

Kanske har vi inget att prata om, kanske är det tomt och tyst och mörkt bland stjärnorna...
Kanske blir det som det sägs att det kan vara; så där att samtalet bara tar vid där det slutade för dekader sen, bara fortsätter sin astrala dans som om ingen tid hade gått...

Det vet jag inget om.
Det är det faktiskt ingen som vet något om ännu.
a

Mer barndomstjafs... en gräns

Det är lätt att man romantiserar kring en barndom.
Att man vinklar och överdriver. Att man ser saker från ett håll endast.
Övervärderar med den slags ensidighet som tidens förlopp tenderar att frambringa i minnet.

Har man haft en idyllisk kungarikestid varur mestadels styrka och kraft kan hämtas är det nog just det man erinrar sig mest. Det man minns och omfamnar.

Har man å andra sidan upplevt den slags tyngd och svårigheter som lämnar ärr, kanske t o m öppna sår, står sällan några fönster öppna mot sommardagarna.

Men även de allra flesta av dem som knappt kom hela ur det där med barndom... även de har nästan alltid några få, omhuldade, goda minnen också.
Minnen från dagar, perioder eller kanske bara småstunder av helhet och tillfredsställelse. Stunder som räddat liv, som förändrat i grunden och som slagit in stängda dörrar. Öppnat fönster.

På samma sätt har jag som uppenbarligen nästan enbart ser min barndom som en tid av liv och kompetens, en tid av sammanhang och mening... på samma sätt minns jag stunder då allt var förlorat... då världen var orättvisornas hemviste.
Stunder då känslodjup av ensamhet, utanförskap och sorg öppnade sina ginnungagap i mitt pubertala och hormonstinna välde.

För i grunden blyg, ja nästan timid, kände jag tämligen ofta att jag inte hade tillåtelse att vara med på samma villkor som "de andra".

I grunden ändå uppfostrad med ButterLuther i ryggen, med jantelagens skamkänslor kring egenkärlek och självkänsla, kunde jag närmast förgå i ett hav av skuld och ruelse.

Och det är väl det som format mitt djupa självförakt.
Det som jag delar med så många andra och allra mest, tyvärr, med den kvinnliga delen av mänskligheten.

För jag minns, om än ganska blury, hur pojkarna förändrades från att vara kamrater och kompetenta "sanning o konfamästare" med mjuka tungor till högeligen vasstungade och elaka översittare; alltid med en rå gliring eller en grym pik... som ur... intet.
Jag minns hur jag utestängdes från deras värld.

Jag minns också och hur det (redan tidigare) alltid svårare samspelet med tjejkompisarna nu blev än grumligare av intriger och spel.
Hur kulturella och samhälleliga och sociala aspekter trängde in och la vänskap och spirande människokärlek i rykande ruiner.

För, nä, något tjejgäng har jag aldrig tillhört.
Min oförmåga att förstå mig på deras invecklade spel med känslorna och deras plötsligen överdrivna intresse för utseende och kläders betydelse stängde mig ute även från deras värld.
Kunde inte lösa den utvecklingsuppgiften riktigt, jag.

Jag minns att jag i perioder haft väldigt svårt att somna så där kvällstid. Av rädsla. Men för vad kan jag inte erinra mig. Eller förtränger kanske.
Jag minns att jag i tonåren grät varenda kväll. Men vad jag grät för kan jag för mitt liv inte erinra mig.
Jag minns att jag alltid bad aftonbön. Bad Gud att bevara och skydda alla omkring mig.
"Oh, gode Gud..."
Intill manisk gräns måste jag nämna dem alla och fick inte glömma en enda men det var inte för deras skull jag bad utan för min alldeles egna, egoistiska och själviska sak. Skuldkänslorna för det åt mig levande.

Nej, jag erinrar mig inte orsak och grund till denna själens svaj men gissar på den slags solipsistiska ensamhetskänsla och allienation man övermannas av när allt förändras och fasta punkter rubbas.
Pubertet. Kallas det. Tonår.

Ensam, ensam, ensam i världen.
Denna omilda grymma tid.

Den tid då den magiska, mytiska eran går mot sitt slut.
Den tid då svallande lössläppt kommunikation inte längre flyter fritt.
Den kommunikation som är fri från de tunga, förvillande orden...
Den tid då självklar kompetens går mot sitt tragiska, förvånande slut.

Ja den tid då dörren till den riktiga lekens stora och förunderliga värld stängs så bryskt för att sedan aldrig mer helt kunna öppnas med samma lätthet och briljans...

En förlust som lämnar efter sig den sortens djupa saknad och enorma sorg som poeter omhuldar.

Ja, det här var tiden för könsmognad.
Tiden då könen allienerar sig och utmärker sig.
Tiden då lek förvandlas till allvar och den självsäkra briljansen plötsligt är som bortblåst av en visselpipas skarpa läte.
Spelet kan börja, boys!

Kanske överdriver jag nu och "romantiserar" i det här med... ja, i hur den där gränsen var så skarp och definierad men när jag vid den här tiden plötsligt insåg att det inte längre var okej att vara både flicka och pojke, inte heller varken eller, utan att jag måste välja... och därtill att naturen redan så grymt valt ut den "sämre" sorten för mig, då vaknade en sorg och en vrede i mig. Tillika ett underdog-perspektiv som jag nog aldrig kommit ur trots att jag självklart inte längre anser mig tillhöra den "sämre sorten"...

Men som jag minns det var den gränsen så skarp och uddig att den tog andan ur mig och la ett känslolock på den syltburk vi kallar själ. Vaccum bildas då, så innehållet inte ska förgås o ruttna... Hela livet får man kämpa för att öppna den burken!

Vilken tur då att jag hade hästarna.
(Som förtjänar en egen berättelsesvit)
Vilken tur att Långhalsarna, de som räddar och healar så många självföraktande tonårstjejer, fanns där i mitt liv.
Stäppens kungar i vars ögon man finner naturens självklara;
det är ok att...
bara...
vara...
nu...
a

Och vilken tur att mina första riktiga pojkvänner ngt år senare; mina erotiska mentorer och lärare var lite äldre och lite visare... lite starkare.
Vilken tur att på min väg stod den sortens förförare och älskare som äger det djup, det vemod och den sensualism som sinnlig kärlek när sig på.
Som erotik äter och festar på.

måndag 12 juli 2010

Gegga

Man kan konstatera att det är varmt.

Hästarna får stå inne hela dagarna för de klarar inte längre av varken värme eller den oerhörda mängd bromsar vi har här i år.
När vi rider förföljer de oss t o m ganska sent på kvällarna. Det blir snabba, korta skogsritter i mestadels trav o galopp för att fly undan alla insekterna.

Själv vill jag bara krypa ur skinnet.
Ur, den av värmen (och andra förvånande orsaker), överhettade kroppen. Ur fysiska lagar.

Gör så lite det bara är möjligt men läser Pattis "Just kids" och dricker vatten, kaffe och vin.

Och så skriver jag överjävligt långlånga inlägg här i nostalgigeggans rus.
Och här och där

söndag 11 juli 2010

Lekar

Astrids berättelser var förstås inkörsporten till den litterära sfären.
Längtan efter att själv kunna dechiffrera de där små krumelurerna på rad fick mig att med mammas hjälp först lära mig hur bokstäverna lät och sedan att ljuda dem tillsammans.
Och plötsligt uppstod ord.
Det var lika magiskt som alltid och jag är nästan säker på att jag hörde ett knäppande, krasande ljud i nån hjärnans vrå när jag knäckte läskoden.

Ja, ganska snart hade vi lärt oss läsa båda två, jag och min mellansyster, där vid köksbordet medan mamma förberedde middagen.
Syrran som alltid satt mittemot mig och liksom hängde över bordsskivan för att kunna se vad jag höll på med lärde sig kvickare än jag trots att hon var 1,5 år yngre.
Ganska länge föredrog hon att läsa upp och ner har jag hört berättas. På det sätt hon lärt sig.

Hösten 1968, då min yngsta syster var ganska precis ett år, började jag skolan.
I förtid var det, eftersom jag då bara var 6,5 år gammal och egentligen hade ett år till av väntan men efter att ha genomgått ett mognadstest tilläts jag börja i där i Geta skola. Läsa kunde jag ju och räkna och skriva med.

En del av det mognadstestet minns jag underligt väl.
Ser det klart framför mig än idag hur jag sitter bakom skärmen som skulle hindra mig och pojken -som också testades för skolmognad men av den motsatta orsaken- från att se varandras svar; från att bli påverkade av varandra eller försöka "fuska".
Testet bestod av varierande utmaningar, mest ifyllnadsövningar med betoning på kognitiv förmåga som logik, språk och perception skulle jag tro så här i efterhand.

Den uppgift jag minns så väl var den med bilden av ett stiliserat hus, ett träd och en flaggstång. Vi ombads färdigställa bilden genom att kanske rita en dörr, ett fönster och en skorsten på huset. Blommor på marken också; mellan trädet och huset eller framför dörren, under fönstret osv.
Sista uppmaningen var att rita en flagga på stången med premissen att vinden kom från vänster.
Jag minns att jag tyckte uppgiften var löjligt simpel. Något så självklart, var det en kuggfråga eller?
Jag ritade flaggan med det dubbla åländska korset, inte på barns vis som en fyrkant rätt ut utan lite böljande eftersom jag ansåg att vinden inte kunde vara särskilt kraftig en sådan sommardag som det ju ändå var med så många blommor på marken...

Jag måste ha varit ett olidligt barn... så tvärsäker på mina kunskaper, så karsk och smått förmäten... som jag ser det nu.

Nåja, den självsäkerheten har ju avtagit med åren. Ersatts av självföraktet... bristfälligt kuvat och hållet på eller under mattan med ironi, galghumor och hästars läkande kraft.
Men då, 6 år gammal på denna jorden var jag kompetent och självbelåten minsann.

I byskolans första klass var vi bara tre barn den hösten. Ungefär lika många i andra respektive tredje klass och tillsammans utgjorde vi (kanske 10-11 barn) den skara som lärarinnan Ellen Jansson hade att sörja för.

Vi stod på led innan vi tågade in i klassrummet och satte oss i träbänkarna.
Jag hade inte mycket till övers för de två pojkarna i min egen ålder.
Den ena luktade enligt min mening kiss och den andra hade ett ständigt, ganska elakt flin på sina läppar.
Han knuffades också, helt utan någon synbar anledning och det förvånade mig storligen. Inte så mycket själva knuffandet -syskonkärlek inbegriper mycket av den varan- men att attackerna kom utan förvarning och så utan orsak var någonting jag aldrig stött på tidigare.

Inte kunde de läsa heller.
Det var som om en myrstack flyttat in i benen när vi skulle lästräna och kisspojkens "mmmmmmoooooooorrrr... rrrrrrrrooooooooooorrrr" aldrig, aldrig ville ta slut.
Vid det laget hade jag läst ut hela boken. Vid det laget hade jag insett att skolan inte var något för mig egentligen.

Nåja, Ellen var ju pedagog och jag fick så småningom läsa tillsammans med de lite äldre barnen i tvåan men vid det laget hade jag redan förstått att den verkliga utmaningen fanns på rasterna.
I leken.

Helt "korrekt" och i enlighet med psykodynamiska utvecklingsteorier och pedagogiska studier var jag nu i latensfasen.
Latensbarn prövar sina kompetenser och kunskaper mot och med varandra, mot och med kamraterna som nu blir viktigare än något annat.
Nuförtiden finns indikationer på att många barn äntrar förpuberteten mycket tidigare än förr och att latensperioden nästan krymper till intet men på 60 talet blomstrade denna kavata fas iaf fortfarande och kunde sträcka sig långt upp i mellanstadiet.

Och hur tacklar latensbarn sina utvecklingsuppgifter då?
Jo, genom att leka, leka, LEKA.

Sport, idrott, samlarmani, bokslukning, inhämtande av specialkunskaper inom smala ämnesområden är också typiskt för den här åldern, också de en slags lek, men nu menar jag den riktiga, riktiga LEKEN.

Leken med versaler, den nästan heliga leken, den som inbegriper och utvecklar alla sinnen, alla förmågor och intelligenser. Kognitiv, social, emotionell, motorisk, kreativ, logisk, perceptiv, abstrakt, associativ... You name it.
Hela ens personlighet sätts samman i leken. Livsviktig!

Och som vi lekte!
I skogsbrynet intill skolgården byggde vi så klassiskt hela världar av naturens material.
Favorit var de rollekar som fortsatte i dagar och flyttade hem och tillbaks till skogsbrynet igen.
Vilka mästare vi var på att gå in och ut -och in igen- i den speciella sfär man befinner sig i när man leker.
Det "tredje rummet" kallar Winnicot detta mentala område; den plats där man leker som inte är en inre fantasivärld enbart... inte heller förstås bara den yttre verkligheten, utan just ett tredje rum; ett mellanrum, en sfär mellan dessa världar som också inbegriper båda.
En sfär där världarna möts... där kamrater möts.

Och vi lekte prinsessor (Snövit var min favorit) och mamma, pappa, barn (inget emot att vara pappan jag). Vi lekte tonåringar och troll och djur. Spöken och historiska personer. Litterära med.
Krig och fred och kärlek och hat.
Och vi byggde kojor och världar och kungariken.
Vi var kändisar, artister och framstående idrottare.
Och med vilken enastående teknik vi lekte.
(Det finns en studie jag läste om för ett tag sen där man upptäckte hur pojkarna i 8-9 års åldern som i väntan på att ishockeyträningen skulle komma igång åkte omkring på rinken och lekte "bara". De lekte hockeyproffs, de stora namnen och observatören kunde verkligen se med vilken brilliant teknik de åkte, dribblade och sköt. När tränaren blåste i visselpipan och "allvaret" började var den briljansen som... ja, bortblåst.)

Ja, med vilken enastående teknik och frenesi vi åtog oss utmaningen och utvecklingsuppgiften att skapa en personlighet och en plats i kamratkretsen, att lära oss sociala spelregler samt den stora "konsten" empati och altruism.

Under mitt andra skolår flyttade vår familj in i den nybyggda villan i ett lite större samhälle på Åland och i nya skolan fick jag något fler och något livligare klasskamrater. Kanske var vi en 17-18 stycken lekkompetenta vildingar där, under överinseende av lärarinnan som jag inte minns namnet på nu.

Lekarna fortsatte; världen är full av av kompetenta kamrater.

Som vi snart började mellanstadiet och förpuberteten tog över hos fler o fler av oss förändrades lekarna och ett springande och ett jagande och ett smygande och ett evigt fasttagande och brottande tog vid.

De där förpubertala kullekarna som handlar om att testa gränser för fysisk styrka men också för vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Hur hårt man får och kan hålla kvar, när och i vilket skede tjusningen förloras och fängslandet blir förnedring.
Vem som är kung och vem som är drottning. Vem som är tjänare, slav, vem som är härförare.
Att hålla hårt, springa fri, bli fasttagen och kvarhållen; att fly och jaga.
Att bemästra och förlora.
Att förundras över kroppens reaktioner och förändring.
Att övervinna och nedslås.

Fysiskt stark och längre än de flesta var jag en mästare på det här med (självbelåten minsann)!
Ja, nästan för skicklig och armstark var jag och fick ganska snart lära mig att även om pojkarna inte var mina övermän i muskelstyrka så fanns där kulturella tabun och regler som påbjöd att flickor inte fick övermanna och förnedra pojkar hur som helst.

Jag fick lära mig att ge efter, att lida spelat nederlag och att älska det.
Att vara den som är jagad och den som ger precis rätt motstånd i den här halverotiska leken.

Men vetskapen fanns där: jag är starkare än dem... de kan aldrig, aldrig riktigt vinna och ta!
En amazon var jag, en som klättrade upp på taken och aldrig, aldrig ville bli flickorna som stod nere på marken.
Jag, en mästare!

Men det förändras ju det med vad tiden lider... och lekarna förändras -åh, så många gånger de förändras!

För det är klart att med tiden och som vi alltmer äntrade pubertetens svajiga skuta förändrades lekarna.
Storfavorit blev snart och med fullkomlig självklarhet den lek som försiggår i bedårande mörker.

Den lek där sanningar kan se ut hur som helst men konsekvenser ser ut som de gjort i tusentals
år och som smakar av lust och skam och erotik och plötslig blygsel och förvåning men mest, allra mest av förtjusning och evig, berusande fascination över de många och ljuvliga sätt kroppar och själar har att mötas på.
I lekar.

Den har många namn den leken men även på Åland i början av 70 talet kallades den "Sanning eller konka".
Vi var såna fulländade mästare vi, i den leken med, men det är ett annat kapitel minsann...

lördag 10 juli 2010

Början

Vid den här tiden, för 48 år sen, då i juli 1962 hade jag nog precis lärt mig komma upp på alla fyra och arbetade förmodligen hårt med att bemästra den svåra konsten att koordinera instinktiva, medfödda reflexer med viljemässig motorik. Den koordination som måste till för att få korsrörelser att fungera. För att få krypning på alla 4 att fungera.
Jag var nog redan då lite trött efter dagens dont.

Jag antar att jag under den föregående våren mest legat nerbäddad i en vagn på balkongen och sovit. I friska luften där i Jakobstad, Österbotten.
Jag hade självklart ätit också och tillfredsställt sugbehov och orala reflexer.
Kanske hade jag också interagerat med mina föräldrar o jollrat och lyssnat och intagit språkets schwung och gung. Det tunggungstugg som skulle bli mitt modersmål. Svenskan.

Vid 6 månaders ålder hade jag nog redan upplevt värme och kyla och vått och torrt och snabbt och långsamt och moderns röst och bröst. Jag hade väntat och väntat men också upplevt tillfredsställelse och kick.
Jag hade nog redan då, 1962, lärt mig att allt som är värt någonting här i livet måste man vänta på och arbeta för men också att om man gör det är belöningen fulländad njutning och tillfredsställelse.

Jorå, kölden sägs ha varit bisterbister den januarinatt jag kom till världen och Volvo Pv'n svårstartad av karburatorkondens men min mor hann tydligen röka ett bloss innan förlossningen ändå, där på BB's balkong.

Våren var antagligen lång och kall och ganska sen så där långt norrut men något år senare, när min mellansyster (den syster jag avundsjukt kastade en stol på så hennes finger sprack) hade kommit till världen flyttade vi från min faders hemtrakter, söderut, till min moders dito.
Till Åland, de tusen öarnas land. (6757 för att vara någorlunda exakt)

Och hur min barndom och uppväxt i grund och botten varit i sanning idyllisk!
Med mitt kungarike där på Åland; på mormors gård. I granitens allvarsamma famn.

Vi barn, mestadels jag och mina systrar (den yngsta lite på sladden sen och den ordentligaste...) var lämnade ganska mycket i fred, av rätt karga matriarker att utforska ängar och skogar, stränder och berg på eget bevåg.
Jag kan fortfarande se mig själv som den härförare, den kung och den kejsare jag var... över det "portugallien" som var mitt, mitt, mitt...

Ängsvidderna som sträckte sig oändliga men som kunde tillryggaläggas till fots utan större ansträngning ändå.
Skogarna, som höjde sig oändligen mot den ljusrosa skyn; de som dolde varggropar, skyttegravar, oknytt och troll... de besegrades med lätthet ändå med matriarkala förmaningar som vapen och skydd.
Urbergen, de som stelnat för miljarder år sen till skav... härdat till granit... de som raspade, skrapade både uppsåt och knän... de smälte solvarma om somrarna ändå de mest förhärdade skarn.
Djuren, korna, de varma och livgivande -de livsnödvändiga monstren som lystrade till kuuuukuddona kom, de mildögda (blåsta till max men med uråldrig visdom och fasthet i själen)- de råmade där så ödesmättat (mjölkningssugna) och betryggande i kvällningen.
Havet; det som bemästrades med simkunnighet redan i 5 års ålder eller tidigare men som ändå var det mest förmanade och fruktade...

Och mormors trygga kök där gårdsfolk och byfolk och drängar och pigor och ryssar och finnar och svenskar och folk av oändliga slag ätit pannkaka, svartbröd och hemvete med hemkärnat smör... i oändliga tider och ändliga med.

På kvällarna läste mamma ur Astrid Lindgrens böcker och vi, mina systrar och jag (fast min yngsta knappt påtänkt än) hade våra favoriter i Saltkråkan och Bullerbybarnen. I Kajsa Kavat, Emil och Pippi förstås.
Alltid pojken ville jag vara eller den "pojkigaste" av flickorna; de som ofta är långt "pojkigare" än pojkarna själva i Astrids värld.

Vi kunde dem självklart utantill sen, berättelserna, och underlät aldrig att på barns vis rätta felen när mamma någon gång ville förkorta nattningsritualen genom att hoppa över lite här och där, i ett försök förstås att komma igenom boken, bli klar... När hon trodde att vi nästan sov; att det bara var ljudet av hennes röst som fanns kvar i våra medvetanden och som betydde nånting för vår insomningsritual.

Men ingalunda är det ljudet allena -även om ljudet av ens moders röst må vara det grundläggande av all trygghet och tröst- men nej, ingalunda är det blott och enbart det ljudet och den rösten som har betydelse och som verkar som rit och rus för barnens morpheus. Nänä.

Det är igenkänningen och upprepningen som höjer förutsättningarna för inlärning och bemästrande.
Det är den där statiskheten i språket och sammasamma oföränderlighet i orden som ingjuter trygghet hos en liten efter en dag av ständig förändring och utveckling och fart.

MEN det är fram för allt Astrids fantastiska språk! Hennes rytm och spel med konsonant och vokal, hennes jazziga ton och nordiska form...
Utan tvekan och inte minst hennes geniala förmåga att belägga varje enskild stavelse, varje bokstav och varje mening med innehåll av det mest väsentliga slag...

Det är hennes tunggung... i språket; det som får rötter att vrida sig kring sig själva, det som får bergen att smälta till lava och ängsvidder att vidgas till äventyrsfält och sedan krympa, bli förståeligt överblickbara... det är det som avgör... det är det som får barn att somna in med timmarna från dagen klistrade vid kinden... vid ljudet av moderns betryggande röst.

Det är barndomens kungarike hon beskriver, Astrid, och det vill man inte missa en endaste bokstav av om man ligger i en "hög&låg-säng" i Geta på Åland och alldeles precis ska äntra den skuta som snart ger sig ut på sömnens och "dödens" hav.

Det är då fa-aa-an att jag har haft en sån idyllisk barndomsbarndom att jag blir alldeles pathosnostalgisk och kanske döljer såren.
Det är då f att jag givit mig in i den här jakten på erinringar, så här halvsekelgammal... och dan... men det får så vara nuuu.
Kanske ett sätt ändå att bli grounded tooo...

Det är en del...

Sssjoojo, nu har man satt sig i klistret igen minsann.
Står och trampar, upp till knäna här, i nostalgigeggan.
I kittet som håller samman tiderna, som limmar skeenden på vår hud.
Det är en del, jo...
Det är alla resor, alla romanser och alla erotiska eskapader. Det är alla hästar och sadlar. Det är sjöar och öar och stränder och hav. Det är så många kvinnor och så oändligt många män, det är samtal och ögon och gator och torg. Det är händer och munnar. Och kök. Och röster. Det är bebisdoft och pannkaksstek. Det är musik, konst, böcker och brev. Vägar och stigar och bilar och disk. Det är stort och det är smått, det är svart, det är vitt och och det är en hel del grått. Det är färger och former och dimmor och dis. Det är frågor förstås.
Och det är skor... av någon underlig anledning tror jag att jag minns nästan alla mina skor.

fredag 9 juli 2010

Framförhållning

Nu tror jag att jag tar fram adventsljusstakarna faktiskt.
Dagarna går så fort (nätterna med) och det är alltid bra att vara ute i god tid.
Har jag hört.
Fixa glögg och lussebullar så man har hemma. Är beredd om det kommer besök.
Det är alltid bra.
Att vara beredd. I förväg.
Har jag hört.

torsdag 8 juli 2010

Det tar sig


Det börjar ju likna nån slags semester nu när dagarna blir nätter och nätterna blir dagar och vindarna svalkar och hästarna får den där sommarblicken i ögonen och jagsjälvet inte kan låta bli att vika ut sig i nostalgiskt pathosdravel här nedanför.
Långt vart det med... någe för jävligt.

onsdag 7 juli 2010

Plötslig nostalgi

1980 tog jag studenten efter att ha ägnat abiturientvåren till helt andra saker än realstudier.
Helt andra saker.
1980 rasade en svensk bro och en norsk oljerigg välte.
1980 var jag 18 år och de eviga frågorna fanns bara som litterär dimma i mitt granitintellekt.
1980 fanns ännu i mig fler svar än frågor.
Eftersom frågor är svårare än svar. Eftersom frågorna är böjliga och flyktiga och kräver en större intellektuell kapacitet än de enkla, stelt obändiga svaren som trots skenet av fullkomlighet aldrig någonsin är det.
Eftersom frågor alltid följer på svar... mycket sällan tvärtom.

1980 tog vi oss, prästsonen och jag ner genom Europa sen. Tågluffandes. Genom ett sånt Europa som inte finns längre. Om det nu någonsin fanns. Ett sånt Europa som möjligen bara finns när man är 18 och ser saker för första gången.

Via städer med croissanter och strandpromenader och svala, vita lakan och hårda kuddar och höga fönster... via broar och gränder och dammiga piazzor till en sjö som istiden rivit upp. Till Lago di Garda där han skulle delta i något windsurferi, prästsonen. Extrema vindar där tydligen. Backloop och sånt var det som gällde... 1980.

Och hur absolut regelrätt pinades inte vesporna i bergsbackarna. På gatorna. Tidigt, tidigt, soldistidigt.
Som de ska.
Hur självklart sensuellt smälte inte sorbeten i munnen, hur oblygt skramlades det inte med butiksjalusierna av plåt när de drogs upp och ner; morgon middag kväll och natt.
Hur nätta var inte de unga italienskornas skor och hela uppenbarelse och hur klassiskt; för evigt svartklädda vaggade inte änkorna sen till torget eller mässan efter att deras maritos gått ur tiden i något krig eller i di mares djup.
Som de ska.

Men min fäbless för la solitude; den slags ensamhet man väljer (redan på den tiden under utveckling), den drog mig vidare med tågen. Allena.
Möjligen bidrog också det faktum att svaren redan började kännas trånga.
Kanske var det bara strandlivets enformighet.

Men man ville dricka espresso ur dockservice och vandra medeltida gator... under siestan... på skuggsidan. Man ville se lippizzanerhästarna i Wien sen och man ville förnimma nya lukter och smaker Man ville präglas av någonting.
Kanske ville man fortfarande ha svar.
Man visste inte då att det var frågorna som närmade sig.

Och visst präglade tredagarsromansen i bergen både mitt känsloliv och mitt intellekt.
Tredagars erotik med stor lust och svårslagen manlig fägring... med tillfredställelse på alla sätt och vis men också, till sist, min första och livs enda fejkade ni vet vad.
Verkligen mitt livs enda; för tur har jag haft (både förr och senare) med män som insiktsfullt vetat vad och var och när och hur. Och pryd har jag sällan varit och känt mig själv och vetat vad och var och när och hur. Har aldrig haft problem. Inte så att jorden sjungit alla gånger heller förstås. Det finns ju tillfällen när det inte är lönt, eller värt eller när man varit full eller när man inte haft tur utan stött på en klåpare eller när man bara varit för mycket kompisar för att klicka sexuellt. Sånt... men det brukar inte behöva förklaras.
Men mitt livs enda fejkade... för att det inte kunde förklaras.

Jojo, hur skönhet och ungdom och alltför godtrogen, sensuell perfektion kan ta udd av erotik fick jag en första lektion i där och då.
Jag hade inte hjärta att beröva honom priset av hans strävanden. Att säga att det kunde få vara... bara för denna enda gången. Att det inte var nödvändigt ändå.
Han var så ung och han ville så väl och han gjorde inga fel, oh nej, det var mer det motsatta... Han hade alla rätt och jag ville verkligen inte ta ifrån honom -eller hans framtida kvinnor- den önskan och längtan till den kvinnliga orgasmen som han besatt.
Så jag fejkade ... med bravur. Och frågor började formuleras i mitt huvud.

Som ensam, ung och kvinnlig turist i Italien får man väldigt lite solitude ändå. Går man med högburet huvud och med jazz i steget vet alla hur det går... hur det är omöjligt att ens hinna över gatan innan man måste värja sig från latinska katter med machismohjärtan som låtsaskrossas likt äggskal när man tackar nej till inviterna från vad de själva anser vara guds gåva till kvinnan.

För att få vara ifred med frågorna gjorde jag det till en vana att hänga på mig regnjackan och knyta en scarf under hakan på det sätt som bondgummor gör i de flesta länder.
En gångstil därtill... och definitivt INTE den som Cornelis beskriver i Deidres samba... nej den motsatta; en stabbigt vaggande gång med kutig rygg och nedslaget huvud... en gångstil som INTE signalerade höjden av fertilitet och sensualism krönte teatern och lät mig vandra, stabbigt ja, men ganska solitärt ändå.
De stunder man så önskade... de stunder man ville iaktta och inte vara delaktig. De stunder när svaren var för många och frågorna för få.

Den avtog något, den där jakten och flykten någonstans mot Österrike till och när jag besökte Spanska ridskolans stall i Wien stod hingstarna där i sina guldinramade boxar och såg med mild och kultiverad blick på oss turister. På mig.
Det fanns något mer i deras ögon, något mer än det uråldriga djup som stäppens kungar alltid har i blicken. En ytterligare dimension. Tror det liknar det kultiverade, intelligenta blänk som finns hos äldre belevade herrar ibland. Såna som odlat både hjärta och hjärna och kropp och själ med lika stor noggrannhet under många år.
Frågor fortsatte formas, frågor som ännu inte har gift sig med något svar.

Men frågor formas långsamt och svar tränger sig hastigt på...

Madonnor visste jag intet om då 1980. Det är inte förrän nu långt senare som jag har läst mig till historien bakom den ungerska ikonen Maria Pócs där i den mäktiga Stephansdomen.

Men 1980 stegade jag, fortfarande i regnjacka, intet ont anande in i kathedralen och överväldigades av dess svalka och dess höjd o bredd o volym o akustik och orgelns majestätiska arkitektur o stämma.
Vad som spelades har jag inga som helst kunskaper att ens ha ett hum om men långsamt och trevande och storartat var det och tillsammans med arkitekturen, akustiken och allvaret i byggnaden fick det mig att hamna i någon slags trans.

I en absid brann så många ljus. Dem såg jag inte. Madonnan glodde. Ikonen var inte stor i sig men mäktig. Det var plötsligen tyst. Idel kvinnor i bänkarna. Beende, pannor mot bänkraden framför, ansikten i händerna, uppböjda anleten också... Dem såg jag inte heller då.
Jag satte mig och ur intet och i det samma ur djupet kom den slags gråt som väller och böljar och forsar fram. Utan kramper, utan hack och utan krystningar är den sortens gråt och länge vill den pågå.
Som om jag aldrig tidigare gråtit grät jag... för mig själv och för kvinnorna och barnen och människorna och för tiden och livet. För miraklen. Fast det visste jag inte då.

För ensamhet och för frågan varför. Frågan som inte har något svar. För den grät jag ända tills en äldre kvinna kom och la sin hand på min ena axel och höll den kvar där i ett fast grepp en liten stund.
En stund av förening och förståelse. En stund som för alltid format min känsla för kvinnlig samhörighet som ofta är så svår och som jag då 1980 aldrig tidigare stött på, inte på detta sättet. Inte på detta underligt innerliga sättet. Uppväxt med starka, oberoende kvinnor och med veka män som jag var. Danad av det matriarkat som Åland var och är. Amazon sen förpubertet hade jag inte tidigare stött på denna slags enkla, gränsöverskridande stund av förståelse.

En stund av böljande gråt med en hand på min axel.
En stund framför en gloende madonna... en inblick i det mörker och det ljus som kvinnor bär. En stund av frågan.
Gråten stillnade, jag köpte ett stearinljus som jag tände, sen vacklade jag ut i solljuset på Stephans Platz och knölade ner regnjackan i ryggsäcken.

Frågor formas med snigeltakt... svar drar sig inte för att hasta fram som kåta kaniner.

1980 var också året då jag blev grovt bedragen och försmådd. Senare.
För första gången i mitt unga liv blev jag sviken å det svartaste och det "served me right" eftersom jag var en bedragerska själv och "had it comig real good" om man tror på någon som helst kosmisk rättvisa här i världen... men svartsjukan åt mig levande.
Han som fick äran att föra mig till gränsen för crime passionnel var just han som "hindrade" mina realstudier tidigare. Då på våren.
En av de där som det klickade med på alla plan. En av de där som tog och gav och kom och gick och stannade och försvann. En av de där med fler frågor än svar.
En vars erotiska gränser låg lika långt bort eller nära som mina egna. Vars sexualitet satt som en kirurghandske och vars svek var som skalpellen.
Granitman. Av urberg kommen. Som jag. Det var inte mer än rätt.

Lida kval för kärlek eller erotik (eller båda), det hör livet till och det vill man inte vara utan men jag bestämde mig där och då -när det värsta passerat, senare- att aldrig mer skulle denna sotiga sjukdom få regera i mig och det har jag hållit sen dess.
Nästan sjukligt UTAN avund är jag vad gäller förhållanden och förbindelser.
Så där har vi ett vagt svar ändå. Och inga frågor på det!

Ja, nittonhundraåttio lärde jag mig att jag inte var en sån som kan sitta med ett knytt i en snäcka; i en lycklig bubbla av trygghet och sanning... med svaren radade framför mig.
1980 lärde jag mig att det är förändring och Frågor som är våra väsen och fundament.

Många broar passerar man på trettio år och mycket vatten rinner därunder.
Frågor snurrar likt svajiga barkbåtar på floden Tiden, kastas hit och dit och dras ner i undervattensströmmar men flyter upp igen och forsar under ännu en bro på sin väg mot det stora blå.

Men det var då fa-a-aan att jag inte lärde mig av med nostalgi och pathos och sentimentalitet när jag ändå höll på där nittonhundraåttio... höll på och lärde mig av med... och betade av; kardinalsynderna och dygderna med...

tisdag 6 juli 2010

I Ålandsnatten


Silversträngar i astral omfamning, binnikemask, gluon, nånslags orber eller
simply camerahandling by migsjälvet salongsberusad+?

måndag 5 juli 2010

Ett stycke fölis...





Med tokryck o toktrötthet om vart annat... med bestämda drag kring munen men en mule mjuk som dimmig soul.






Och Greija: ett stycke tjock åländsk hästtant.
Som ju faktiskt fått sin fölis hon med nu och är, enligt syrran, en hönsmamma.

Förstföderskor båda två;
Lisa med sin Milo
och 19 åriga Greija då.

Relativt fri vilja

Ville man se en ikon eller ville man se 30 års förfall?
Ville man suga in ovanlig integritet eller ville man stapla svaga reminiscenser på hög?
Ville man vara här o nu eller ville man vara där o då?
Ville man stå i en gryta av folk och höra Patti fräsa Gloria och human power eller ville man stå med obarmhärtlig kvällssol i ögonen och studera kråksparkar och rynk? (Och lika självklart bli studerad...)

Vad man än ville så valde man ändå att ta tjuren i nosringen och baxa in'an i båse'.
Man valde att gå på 30 års studentjubileum.

Och man tänker att alla som någonsin kommit i ens väg har haft påverkan... på ens väg och stig och vandring och att påverkan kan vara minimal eller betydande men att det största ofta är litet och att det minsta inte sällan visar sig vara mycket stort. Med tiden.
Ingen ursäkt för det triviala i det...


Man tänker att ens minne nog inte kan vara så mycket sämre än det är och att det är ett beklagligt handikapp i jakten -den som man nu halvsekelgammal försöker delta i- jakten på erinringar... men, tänker man, då förändring ändå och trots allt inte verkar vara tidens väsen har det eg mycket liten betydelse hur det är ställt med erinringförmågan.

Man tänker att tid verkligen är ett relativt begrepp ur synvinklar som bara de stora tänkarna kan ta till sig.
Hur vi människor (de flesta av oss vanliga dödliga iaf) fortfarande ser på tid som något som går; något som staplar skeenden i kronologisk ordning, något som tickar på, som flyter eller rusar eller stannar upp... men på en linje... och att det förstås är fullkomligt åt skogen att se det så.

Tid följer, liksom erinringar inga lagar. Åtminstone inga som vi, ja just vi; egocentrerade, staplande, vanliga, dödliga kan förstå oss på.

Så tänker man också att det är tur som fan att det flyter vatten under broar ändå... att det skulle bli torrlagt och tråkigt och helt onödigt med broar om det inte flöt nåt vatten alls.

Och utan broar vore inte livet -eller tiden- ett dugg värt... och det... det finns det ingen relativitet i.


Ålands lyceum, 2 juli 2010
Lite mindre påverkad av tidens tand än studenterna 1980... eller inte.
(Har säkert genomgått fasadrenovering under åren också...
byggnaden, inte studenterna... eller?)
 
web statistics