Halloween

Det var extremt lugnt i skogen i kväll, alldeles tyst, inte en rörelse. Och månen nästan full där bakom de gråbleka molnslöjorna.

Man kan definitivt påstå att det var lagom spöklikt dagen till ära men ingen närvaro fanns där, inte av något slag. Varken terrestrial eller extra terrestrial. Varken zombies eller vampyrer... inga varulvar, inte ens några vildsvin.

Hästarna tassade stigarna lika säkert som vanligt, känner varenda sten vid det här laget. Inte ett felsteg, inte ett ljud. Det är som om de hade ögon i hovarna. Och allra säkrast är de när vi galopperar på vägen som går ner till sjön i pannlampornas sken.

De är ju mest till för oss, lamporna; hästarna ser ju bra ändå de, fast det är så gott som beckmörkt faktiskt.

Förundras lite ibland över att de så gärna ger sig ut med oss rovdjur på ryggen, hästarna, dag efter dag... och att de dessutom så utan tvekan tycker det är roligt!

Schaman kryper nästan in i tränset när vi ska ut... öronen hela tiden spetsade sen i skogen. Kliver på med rejäla steg; spanar, lystrar, andas. Fullkomligt lyhörd ändå; minsta viktförändring och han viker åt sidan... behövs inga tygeltag, inga skänkelhjälper. Knappt en tanke.

Där, närvarande, fullkomligt i nuet... mjuk, följsam, hela tiden MED... här och nu.

Vilken lyx, vilken förmån, vilken ynnest det verkligen är att få vara i hästars närhet; dessa andäktiga, långhalsade och storsjälade urtidsdjur!!!

Har jag sagt det förut?

Det tål att sägas ändå...

Men i helgen blir det vila för Schaman och bara gammelvolvons traktorlika hästkrafter för mig. En road-trip blir det och en rundtur till Sveriges västra delar... Norrtälje- Sunne, sen Go:teborg med dotra inkl bohag. Norrtälje retur på söndag.

Ah, pengarna som volvon slurpar i sig, arseldomningarna, det dåliga miljösamvetet, all junkfood från Statoil... men ändå... vägen, farten, förändringen i landskapet, P3, timmarna som låter en tänka tankarna klart...

Jag gillar road-trips och statoilkaffe.

Har jag sagt det förut?

Det tål att sägas igen.

Harang

Även alldeles, alldeles genomgråa dagar kan vara upplysta inifrån,

det är inte, inte, inte den yttre, verkliga världen som verkar inuti

utan alltid, alltid, alltid en inre verklighet som strömmar ut och smittar av sig;

limmar bilder på dem man möter, dem man ser och dem man ännu inte följt med blicken;

de som återstår att synas inifrån.

(Nä men nu vart det spooky ju!

Skulle skriva nåt halvhjärtat här om en ganska grå men friskare dag... men då kom harangen du ser här ovanför i stället... Kom från ingenstans och helt utan att jag hade planerat eller tänkt nåt i den riktningen. Bara dök upp i fingrarna!

Ett alldeles felaktigt o orytmiskt "versmått" märker jag ju också nu när jag försöker läsa det högt för mig själv... irriterande orytmiskt!

Men jag vågar liksom inte ändra på nåt nu heller... eller ens ta bort det... för upplevelsen av att skriva nåt utan tankar var helt enkelt tillräckligt kuslig för att få skrockfulla mig att tro att det måste finnas en bakomliggande anledning eller orsak till att den dök upp... harangen.

Oklart vilken... men det kanske visar sig.

Huuuu...)

Slow Bull "själv"

Fotografen Edward S Curtis är kritiserad, läste jag nyss, bl a för att ha manipulerat vissa bilder. Men ändå... vilka ovärderliga fotografier!!! Vilken skatt..!!!

Klassiker

En gammal Cree klassiker ja... inte mindre sann för det.

”Först när
det sista trädet huggits ner,
den sista floden förgiftats,
den sista fisken fångats
kommer ni att förstå
att man inte kan äta pengar!”

Dinner plans

Nä, i dag får det bli donken...

Ryss-Nigella glömde köpa smetana och förresten är rödbetorna slut nu.

Segenam

Ey, lite power i den tanten!!!

Slow Bull's wife. Foto: Edward Curtis, 1908

Stora Skrovelhalsen är mitt indian-namn just nu. Jag som aldrig blir sjuk. I alla fall skryter jag ju alltid om det men nu är det kört för andra gången den här hösten.

Jodå, nackstelheten som Dansande Tanten (mitt namn förra helgen!!!) drog på sig är lite bättre nu men knäna ömmar fortfarande...

Hur galet mycket som helst att göra på jobbet och med diverse ideella uppdrag men Skjuter Upp Till Sista Minuten hann med och klarade av en hel del ändå... till sist.

Kvällarna i stallet har varit lugna hela veckan... inga rovdjur har siktats eller hörts under våra mörka skogsritter men i onsdags när jag hade kvällspasset alldeles ensam o allena efter styrelsemötet, alldeles sent o beckmörkt... Då fanns det en närvaro där...! Någon som följde Fega Fåntratten med blicken på väg till sommarhagen för att fodra utehästarna. Någon som viskade i gräset och tassade uppe på loftet.

Men hästarnas tuggande på natthö't är lugnande och rogivande... skulle kunna sitta på en höbal där i stallet, jag... hur länge som helst nästan och bara lyssna på det ljudet.

Annars är tillvaron som den brukar; upp o ner o till o från, ut o in o av o till, fram o tillbaks o utan o innan... ja, sådär som Hon Som Velar Mycket har det för det mesta...

Och visst finns det många vackra indian namn... indeed:

Wakanda: besitter magiska krafter, Sioux

Nuttah: mitt hjärta, Algonquin

Sinopa: räven, Blackfoot

Pauwau: häxan, Algonquin

Ominotago: vackra rösten, Cheyenne

Och riktiga klassikern Aquene som betyder fred... förstås.

Fler finns att läsa om här... skönt bra hästnamn vissa... t ex Tasunke tydligen Dakota stammens namn för just häst,

Favoriter är också Teetonka; pratar för mycket (Sioux) eller Yansin; förlägen/skamsen, (Navajo)... eller kanske Sinukkuhkau; den som krossar (Algonquin)...

Eller mitt namn för i morgon då... Segenam; Algonquin indianernas namn för den som är lat!!!

"Tummenuppar" tillvaron

Yes!

Great success!!!

Frisk o kry o allting på topp!

Framtidstro o dito hopp...

Ingen stress

o ingen press.

Lugn o fri...

floskel-ironi...

Black & White

Piff o Puff aka Bonzaij o Schaman stilar lite... vid hopsläppet förut.

Nu är de nog till fullo införlivade i flocken igen (förutom med de tre som fortfarande går ute i sommarhagen då).

Så tror vi i alla fall...

a

Ihopsläpp med nya Dennis (el Final Dancer eg) i helgen om allt går som planerat dårå.

a

Annars har vi, som ni väl förstått, spanat in både vildsvin o förvirrade älgar, nu i dagarna på våra ridstigar.

a

Grävlingar, harar, rävar, rådjur och allsköns fåglar är vi redan vana med; både hästar och människor. Även i beckmörkret räds vi dem inte. Men grisarna... huuuu!

a

Ska vara väldigt skygga, dock.

a

Lo finns ju också i närskogarna, syns sällan, väldigt skygga de med... Varg i Riala och Järven; han hade vi ju på besök i vintras... Såg bara spåren, precis utanför hagarna; imponerande storlek...

a

Vi får lära oss leva med dem med... det ska nog gå... men om Björnen börjar lufsa runt stallknuten då får det nog vara slut med "natt-ridningen" för min del...

a

De är stoooora på riktigt ju!

a

Dvärgälgar

Visst är det här bara en lite överviktig dvärgälg!?!?

a

Såg'an när vi red "lilla rundan" i eftermiddags...

Korsade stigen framför oss med raska, korta steg och nu tycker jag att vi slår fast att älgbeståndet sakta muterat och blivit så här kortbenta o knubbiga!!!

Photoshopad dvärgälg!!!

Det syns på lång väg ju... så långa ben har de inte i verklighten och inte är de så modell-taniga heller! Skogens skönhetsideal gör att även de är tvungna nu, älgarna, att göra en "extreme photoshop makeover" för att platsa on the billboard... som Ralph Lauren... Eller hur?

Jo, så är det! Basta!

Headbanger

Snart halvsekelgamla tanter kanske borde vara lite mer försiktiga med sina dance-moves... näpp, det är "all in" som gäller, annars kan de ju va, faktiskt.
Headbanging, jämfotahopp o hela köret ger lite whiplash effekt och trasiga knän efteråt. Men det är det värt, gör om det anytime... bara nacken blir brukbar igen.

mitt i nånslags "pogo-hopp" ... skulle jag tro

Och paparazziannika lyckades ju fånga tanten i en lagom ofördelaktig pose... huuu, riktigt pinsam... men säkert snäll ändå för jag antar att det fanns strålande tillfällen under kvällen då det såg myyycket värre ut.

Gubbarna som spelade rullade igång rock o bluestraktorn med den äran!

Själens obotliga...

Här tänkte jag ju skriva nåt kvasifilosofiskt nu om vilken lättnad det ändå finns att hämta i konsumtion och shopping... Hur vi ofta köper oss fria från själens obotliga ensamhet, den där eviga, ni vet... Hur vi konsumerar oss loss från den boja "la route de la coeur" trots allt kan vara.

Tänkte ju skriva då hur jag, som inte finner nåt nöje i shopping alls, faktiskt går miste om nåt där!!! Att jag inte har den ventilen liksom...

Men jag lämnar det därhän, jag gör nog det... ändå.

Nänä, själv mår jag ju utmärkt nu när det är höst... men kom igen när det blir vår.

För då! Ja det är då jag skulle behöva kunna köpa mig loss från vanmakt och ångest....

Hopp o galopp

Mano i sommarskrud... betydligt mer luden nu.

Schaman och Bonzaij är vana att traska skogsrundor i fullkomligt beckmörker, enbart ledsagade av pannlampornas bleka, sken.

De är vana att bli bevakade av glödande zombieögon, vana att trippa lätt, lätt över hala bergshällar o på knotiga skogsstigar. De är vana med rådjurens skällande, rävarnas ylande, hararnas kvidande, ja t o m vana nu med vildgrisarnas skriande.

Men i dagsljus är allting farligt. Mano hoppar från sida till sida för stenar o gräs som vore det hukande pumor...

Och idag var det miljöträning de luxe med jaktlyckan halvflådd i garaget vi red förbi. Älgen med tungan hängande utanför munnen...

I nästa garage stod distriktsveterinären o mekade med gammelvolvon. Radion skrålade P3. Bakom nästa krök stod en traktor med skopan hotfullt lyft, spottande dieselrök.

Däremellan mötte vi joggare, sandhögar, vedtravar, kvistar, buskar, okända hästar, släpvagnar, hösilagerullar och boskap som råmade så ödesdigert.

I dag tog vi också första lilla galoppen sen han var halt i somras, Mano... Igångsatt sakta nu sen en månad tillbaks. Han valde den själv, galoppen, lugn o fin och... peppar, peppar ta i eltråd... han verkar ok i alla bena nu ett tag igen. Kanske håller det.

Och kanske var det trots allt bara en hovböld som hovslagarn trodde sist. Utläkt nu... Veterinären kollade ju med visitertång dock så säker är jag inte... men man kan ju hoppas.

Ny häst i stallet också. Ett treårigt fullblod, fux och hittills from som ett lamm. Vallack.

Verkar vara rätt lågrangad men hur det är med den saken blir vi varse sen när det är dags för hopsläpp och mer hierarki-härj i hagen. Hittills har han nämligen fått gå själv för att äta upp sin magra lekamen lite.

Tror jag ska följa hans exempel nu och ta en fika all inklusive... så man inte går och magrar av...

Det måste vara ett skämt

...tänker man!!! Men det var tydligen inte det.

Snacka om att skapa falska, ouppnåeliga skönhetsideal. Men det faller på sitt eget grepp det här, det blir ju löjligt.

Borstj

Japp, då kör vi igen, så det ryker...

Tre tunga dagar, tre långa dagar kvar... till helgen

Och sen blir det måndag utan att man hinner blinka.

Svägerskan står dock på agendan till helgen så det lär bli dining and wining igen och en del diskussioner och snickesnack och sånt där som det blir in the family. I alla fall i vår... det finns några med heta debatt-hjärtan i släkten om man säger så...

Men det brukar vara trevligt och givande ändå... när man vant sig.

Fram för allt är jag glad att nån annan lagar käk för -jag har sagt det förut men det är det mest överjävliga man kan hålla på med ju.

Jag KAN bara inte tycka om det även om jag försöker.

Jag menar det är ju mer kreativt än städ o tvätt o andra rutinsysslor/slavgöra.

Det blir ju fina färger där i grytan, det är konstnärligt utmanande kanske. Iaf mer än säg strykning eller vikning...

Men ändå... det bara kryper i bena när jag hackar eller strimlar eller pocherar nåt... och det går rysningar längs ryggraden när jag steker eller blancherar eller kokar eller överhuvudtaget närmar mig spisen...

Som en junkie på avtändning... mår jag nästan illa.

Det enda som hjälper mig igenom middagsbestyren är att prata rjyisk-sjvejnska med stark brytning och svära o domdjeera låtsas att man är nånslags babusjka i Kaukasien som ska koåka Borstj till hjalva kljanen, eller hjela...

Eller så kör jag den klassiska tv-varianten:

I mitt fall Ryska Kocken som väl är en blandning av "svenska kocken" och en ur-förbannad ryss-Nigella... aldrig långt ifrån kniven.

Då brukar det bli ätbart t o m... Jag är inte dålig på att laga mat... bara ytterst ovillig!

Nordiskt stret

Hagel och snöblandat regn, 0-gradigt, lite isvindar, mörkt och lerigt.

Visst låter det som en dröm!

En sanndröm, alldeles snart, för mig. I stallet, om en timme...

Men hur det nu är så känner man sig faktiskt stark och styrkt när man trotsar vädrets makter och nordiskt stretar på i snålblåsten, sliter o släpar med nariga fingrar. Kinderna piskade, röda. Snor-näst och frost-tåad.

Hur det nu är så skulle iaf jag inte vilja vara utan det...

Bäst är det väl ändå när man kommer hem sen.

Tar av sig, fixar kvällsmacka och slänger sig framför TV'n eller datorn (om vår enda är ledig).

Då infinner sig en känsla av att vara liiite mer än "good enough" ändå...

(Högmod=kardinalsynd men nästa lika bra som ditosynden Lättja)

Hierarki

Hierarkin verkar återställd; både bland hästarna och bland människorna...

Det brukar lösa sig; bara man behärskar de tysta, sociala spelreglerna, den outtalade maktbalansens dynamik... fattar hintar och kan läsa kroppsspråk...

Men vi människor ligger sååå långt efter hästarna i det här avseendet. De ser minsta öron-vickning och läser av den korrekt... går nu lugnt i hagen utan härj.

a

För oss människor tar det oftast mycket längre tid och det behövs fler o tydligare öronvickningar!

Piff o Puff i somras

Eltråd

En händelserik helg på många plan... men nu laundry time... utan gnäll!

Och en "dedikation" till de i min bekantskapskrets som jag vid svaga tillfällen lovat "ta i eltråd" för...

(För en person som ett lycka till nu när beslutet är taget o bollen snart kastad och för en annan ett preventivt förhindrande av rubbad maktbalans o oturligheter för dörren...)

Det är gjort nu!

Lite av misstag, det må erkännas, men jag tillägnar stöten till Er ändå o hoppas att vidskeplighet har verkan i kosmos...

Guess who's coming to dinner

Butter-Luther

Sur-Sigge

Nej vi släpper inte in gammelgiganterna, va...

Fast ofta är det dem man lutar sig emot med bortförklaringar när det gäller att SLIPPA TA ANSVAR... så där "på-riktigt-ansvar"... för sina handlingar och beslut...

instabil

"Det är synd om människorna"...

... som gamle Strindberg sa -om jag inte är helt missinformerad...

Och jo, vi gör det svårt för oss, vi människor... åtminstone vi som tänker!

Fick hjälp med det för en stund sen, nu i natten... att förstå det vi alla antagligen (och egentligen) vet... nånstans... ändå.

Att vi gör det så där svårt för att det blir så mycket mer intressant då... så mycket mer fyllt; livet, existensen, vardagen...

Vi vill ha det svårt; som en utmaning, ett pussel och en gåta...

Om vi alltid följde vår hjärna och de enkla , självklara vägarna, vore väl livet simpelt... som en solsemester på Ibiza; All Inklusive.

Men vi går emot... vi stretar, villar bort oss på stigar... slingrar...

För vi vet ju... hjärtat vet ju ...

alltid...

Fan, vi vet det ju!!!

Men som vi älskar den där månbelysta stigen... som slingrar i dyningen vit!!!

(Ekelöf igen)

Frid

står högt upp på önskelistan

just nu

alltid

sssjooo...

Uddar

Paul Klee

Många delar blir det... i ens personlighet... som ska bli en helhet... nånstans. Som ska fungera tillsammans och inte stötas alltför mycket i mötena... med andras delar. Ett pussel blir det och ett jämkande... ett inpassande och ett slipande... av kanterna... uddarna... de Ekelöfskt kära.

Right?

Äntligen fredag!

Eller, öh, nähänä... tisdag???

Det är tröööögt just nu. Är väl den ihållande förkylningen som gör att dagarna ter sig tre gånger längre än vanligt. Känslan är att det BORDE vara fredag!

Om man åtminstone skulle hinna med tre gånger så mycket då... men icke. Mindre blir det.

Förutom gnäll dårå... det blir det mer av, tydligen.

Och fortfarande en massa beslut som ligger och väntar på att tas... och fortfarande är det jag som behöver ta dem... och fortfarande är de för komplexa att tas... bara så där.

Konsekvenser blir det... hur det än blir med tagandet...

Ahapp, då står jag alltså här nu och har skrivit två grejer på samma gång... två grejer som jag själv brukar tycka är lite halvjobbigt att blogg-läsa om;

1. Gnäll; i allmänhet och över förkylningar i synnerhet!

2. Kryptiska "säga A men inte B" grejer som inte har någon relevans för någon annan egentligen!

Men ni får väl ta det. Kanske får det mig lite närmare nåt tagande av beslut eller så är det bara ytterligare en öppnad grind mot en meningslös hage...

Hursom...

I dag...

...har jag inte gjort nån nytta alls här hemma. Trots (eller på grund av) noggrann planering för det.

Något jag kommer att få ångra bittert, många gånger under veckan!

Oktober

(Från Inspire me now)

Hö-"bärg" och hierarki-"härj"

Vackrare i verkligheten förstås, men ändå...

Lördagsmorgon frostig och vacker; en oktoberdröm, krispig, frasig...

Hästarna åt morgonhö't där i solen med halvslutna ögon... suckade av

tuggbehovstillfredsställelse.

Man o Bonzaij

Jag åt medhavd frukost i samma sol och tog sen tag i mockning av både boxar och hage. Sopade loftet också eftersom stora höleveransen skulle anlända vid 9-tiden.

Mano kollar att allt går rätt till när käket kommer.

Verkar kunna det där med att backa två släp den där Mats...

Vi var nääästan alla stalltanter där sen vid 9 så arbetet med att få upp höbalarna på loftet och lasta av alla "äggen" (=hösilagebalar på 30-40 kg) gick fort och utan att någon fick ryggskott denna gång.

Den som gör mesta jobbet är ju ändå höbonden Mats som slänger upp alla de där nästan hundra 15 kg's balarna i luckan så att vi kan stapla dem så snyggt och fint däruppe.

Snyggt o prydligt ska det vara... inget "rufs"

Äggen är tyngre och halare och otympligare men de ska ju stå ute så det blir inget kastande med dem.

Dags för "äggen"

Eftersnack

Eftersom det ska komma en ny häst till stallet nästa vecka och Schaman o Bonzaij -som ju gått i egen hage ett tag- kommit lite ifrån de andra i flocken gjorde vi ett försök att släppa ihop våra hästar igen så att det inte behövde bli för mycket strul när det är dags sen för hopsläpp med nya hästen...

Trodde inte det skulle vara några problem dock eftersom de ju gått ihop allesammans under lång tid förut och dessutom är kloka individer allihop som kan "språket".

De brukar ha rangordning uppgjord och fixad på nån timme bara...

När bossen Schaman första gången mötte big-bossen Ivar var det iofs ordentlig fight tills S gav sig men annars har det sällan varit några stridigheter vid hopsläppen utan mest lite spring för att mäta krafterna, lite vallande av lågrangarna, lite pip på stona och nån "tillsägning" på skarpen sen är det liksom klart...

Är det verkligen du?

Och nu trodde vi ju inte det skulle vara några problem alls egentligen... men tji fick vi. Aldrig ta något för givet när det gäller hästar!

Fin-fin Mano, synd på oskarp bild

Det sprangs och halkades omkring och vallades och skreks och peps och sparkades och gjordes ilskna utfall mycket mer än vad vi är vana vid. Dessutom var big-bossen Ivar inte riktigt fräsch i ett bakben och fick tas ut så han inte skulle göra sig mer illa när han skulle sätta alla på plats. Ett tyvärr ganska halt gräsunderlag gjorde inte saken bättre.

Cixi med underhuggare vs Man o Bonzaij

Stoet Cixi som i många år varit precis under Mano i rang tog nu på allvar upp kampen om vd-platsen som hon ju haft ett tag nu när Mano inte varit i flocken.

Och Schaman jagade kring på mellanrangarna onödigt mycket... med Bonsaij som en skugga vid sidan.

Härj...

"Härjet" lugnade sig väl så småningom men inte helt hundra och sen blev det ju storm till natten och äckelregn så alla fick sova inne och nu får vi vänta med vidare hopsläpp tills det torkar upp lite, kanske...

Ovanligt bökigt och krångligt för att vara våra hästar faktiskt...

Och snart en ny häst då som rör till det... framför allt i "mellanrangarnas" led antar jag.

Men som sagt så kan man aldrig vara säker på nå't när det gäller gruppkonstellationer... varken för hästar eller människor.

Har ni förresten tänkt på att om man verkligen känner efter så VET man faktiskt nästan alltid om en människa är högre eller lägre "i rang" än en själv...

Det finns vissa som är på samma "nivå", men de flesta vet man... om man är riktigt ärlig... och KAN våra mänskliga, oskrivna, sociala regler...

Man vet verkligen om de står under eller över "på stegen"...

Något kontroversiellt kanske och inte helt politiskt korrekt.

Inte heller lika tydligt som i djurens värld... mer komplext det mänskliga "spelet" och inte alltid lika statiskt...

Nog inget man brukar prata högt om direkt men ändå...

Om man är riktigt ärlig... om man vågar känna efter... så finns den ju där... rangordningen, hierarkin; även hos oss!

Riktigt rumsrent kanske det inte är att tänka så, men ändå...

Dagen...

...har gått i svaghetens tecken.

Jag är inte frisk än men på jobbet var det lugnt och kanelbulledoftande och sen i stallet var det så månljust och klart och vackert hästmagiskt att jag "tillfrisknade" som en pundare med snutnoja.

Nu halvvägs mot sängen är jag rödvinsberusad och sentimental och tillbaka i altruismens famn och postar en KAVALKAD här nedanför av stulna Depp bilder som jag frossade i igår bara för att det inte är klokt vad vacker den karln är och för att jag inte vet någon som inte gillar den personan... fram för allt inte Rosa och syster Å...

Jag skyller på dem!

Men va f...

...aan ÄR det som gör honom så ATTRAKTIV???

Han är gudabenådad skådis och så men... de där ögona, de där ögona

Från pojkaktigheten i t ex

Arizona Dream

via nånslags

ängla-androgynitet

gypsy-sensualitet

(The Man Who Cried)

native-darkness

(The Brave)

och bohemian-sex

till en snart femtioårig... enigma, baske mig!

OCH...

...jamen-jag-me-he-he-nar-va-ha-fa-ha-ha-siken-ÄR-de-här-för-fucking-bild???

Nästan kriminellt vacker.

Vanessa Paradis är onehellofaluckybitch!!!

Så, nu har vi klarat av det där dårå för ett tag. Skyller allt på Rosa och SysterÅ...

Men som sagt, jag vet INGEN; varken kvinna eller man som dissar Johnny Depp!

Måste se From Hell... har inte sett den...

och The Rum Diary snart

och Alice in Wonderland kanske...