manotantens strategier

lördag 25 december 2010

Det ÄR smart

Kanske Stenmarks allra bästa iaf den...

torsdag 16 december 2010

Fysikaliska lagar

En hel och en halv timme för mig själv nu innan kvällspasset i stallet.
Alldeles ensam hemma. Förutom katten som vägrar gå ut. För ovärdigt väder, tycker hon. Man blir blöt om tassarna.
Om i går var en produktiv dag på jobbet så var i dag löjligt improduktiv.
Inga lektioner att hålla på fm så planer fanns i mitt huvud att efter morgonfritids ockupera jobbdatorn och äntligen bli klar med hemkunskapens LPP (lokal pedagogisk planering) och även elevomdömena. En del i alla fall.

Planering är bra men dumt. Av erfarenhet vet jag att ju mer jag planerar desto mindre får jag gjort. Det är som vore det en fysikalisk lag; skulle säkert kunna beskrivas med någon fin formel där summan av planering och struktureringsförsök equals improduktivitet gånger ineffektivitet upphöjt till tio eller nåt och man skulle ju egentligen vilja vara som die andere; die där Menschen wie Ordnung haben und lite struktur och disciplin på sig selbst och sånt men så är alltså icke fallet.

.........zzzzz

När jag hade skrivit ovanstående somnade jag med datorn som en vämekudde i famnen och katten snarkandes bredvid och jag inser nu precis nyvaken att planen i mitt huvud: planen att bara skriva korta, raka och fina meningar utan bisatser och felsyftningar och semikolon i det här inlägget, den planen, den brast den också.
Och nu bara tjugo minuter solitude kvar...

However i stället för att vara effektiv och slippa omaket att sen bli tvungen att jobba hemma så läste jag en mängd utvecklingspsykologiska forskningsrapporter om t ex anknytningsteorin och förfasade mig både över hur oerhört starka överlevnadsinstinkter vi människor har och över hur sköra vi är när något i det så oändligt komplexa samspelet inte fungerar som det är menat att fungera. Hur mycket som kan gå fel och hur utlämnade vi då är. Vi människor.

Och sen var det ju som förgjort att uppta någon som helst effektivitet eller produktivitet.
Inte ens i planeringshjärnan.
Fysikalisk lag det med.
Stallet nu!


Helt annan fysikalitet här nedanför...lite tantsnusk minsann.

Tantsnusk


Foto jag fick på jobbmailen. Från annan tant.

måndag 13 december 2010

Lucia

Natten går kanske tunga fjät runt gård och stuva men inte är de lika massivt betungande som dagens dryga och bittra kliv...

Ett- 30 days

Tänkte ignorera den eftersom jag har så väldigt lite tid och verkligen borde ägna det som ändå blir över i schemat till helt andra och mer produktiva saker men jag misslyckades alltså, med ignorerandet. Antagligen för att jag är riktig svag för såna där listor/utmaningar/kedjeskit. Hur mycket jag än inteinte vill vara svag för sånt så är jag det desvärre likafullt. Svagsint.

Finns precis precis överallt, på alla prettobloggar o alla alternativa med, på stora o små, vita o svarta o rosa...
Bl a här o här. Och här. Kul att läsa ändå hur olika rubrikerna tolkas. Eller lika.
De flesta har ju iofs avverkat hela listan redan och usch, neeej... det känns ju fullständigt totallöjligt egentligen att hoppa på men, som sagt, kan liksom inte låta bli nu när jag plötsligt hade både lite tid och en stunds möjlighet. Svagsint är jag. Svagsint.

Något varjedagsskrivande kan ju inte komma på fråga förstås så kanske blir jag klar till sommaren eller inte alls men det har ju ingen som helst betydelse. Ingen som helst.

Nåväl hela listan:
(länkar efter hand...)

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::


Ett: Introduce yourself

De som halvkänner mig tror nog att jag är en ganska glad och kreativ tant men de tror ju fel... tämligen sur och tvär och allmänt melankolisk är jag ju.
De som helkänner mig tycker nog att jag är en ganska sur och tvär och synnerligen melankolisk tant men de tycker fel... riktigt glad och kreativ är jag ju egentligen.
De som inte känner mig alls... ja, de tror eller tänker ingenting antar jag.

Själv känner jag migsjälvet ganska dåligt... men håller kanske på att lära känna mig lite mer ändå nu, efter snart femtio år tillsammans. Men inte är det lätt inte...

Hur jag kom att bli den jag är i dag kan man ju bara spekulera i.
Mina första år har jag beskrivit här och de tätt påföljande här och här...

Sen gick det mest utför tror jag... och åt alla håll.
Det finns inte mycket man med säkerhet kan säga om migsjälvet.

Jag har jobbat i de mest skilda environger: i skogen, i polskt stall och svenskt, i glasskiosk, på bensinmackar och hotell, i casinon både på land och till havs, i hemtjänsten, i en lanthandel, på skolor och på fritidshem men aldrig på kontor vad jag kan komma på...

Jag som var fast besluten under adolescensåren att aldrig gifta mig och definitivt inte föda några barn var en av dem som stadgade mig ganska tidigt och fick barn och volvo och har dessutom till min egen förvåning och ibland förtvivlan hållit mig kvar i det där stadgade.
Jag som fördömde äktenskap som tråktraditionellt och uberkonventionellt.
Jag som fortfarande fördömer det. Mitt i det.

Jag som var både pojke o flicka är nu varken kvinnlig eller manlig men i utkanten av båda.

Jag har förresten alltid befunnit mig i utkanten av olika kretsar. Rört mig i de flesta men inte riktigt tillhört.
Varken hos tjejerna eller hos killarna var jag hemma. Eller både hos tjejerna och hos killarna men inte fullt ut hos någondera...
Både hos proggarna och raggarna men inte fullt ut hos någondera. Både hos kyparna och däcksarna och officerarna men inte fullt ut hos någondera. Både hos bullbaksäppelkindsmammorna och färdiglagatrökaunderfläktenmammorna men inte fullt ut hos någondera. Både hos de auktoritära och de låtgåiga men inte fullt ut hos någondera. Både hos de tyskengelska ryttarna och hos de akademiska men inte fullt ut hos någondera. Både hos ateisterna och de religiösa men inte fullt ut hos någondera. Både hos bönderna och borgarna men inte fullt ut...

Men aldrig, aldrig hos brackorna!

Kanske är just bracka det enda man aldrig någonsin kan kalla mig för... dit har jag aldrig tillhört, inte  ens i någon utkant.
Och det gör mig mycket, mycket nöjd när jag inser det nu, för jag menar... det finns väl inte mycket här i världen som är lägre än brackor, eller?
Nåja, seriemördare och hustrumisshandlare får väl anses som värre och lägre stående men sen dyker de snart upp på listan, brackorna. På listan över de lägsta sorterna i den här världen.

Ssssjjoo!
Mycket mer än så kan man nog inte med säkerhet påstå vad gäller migsjälvet:

Jag är inte seriemördare, jag är inte brackig, har inte (hittills) jobbat på något kontor och jag befinner mig inte i centrum av någonting.
Alltid i utkanten, i marginalen; i gränsytan till något annat...

söndag 12 december 2010

Besynnerliga Södergran

Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart
                        uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag
                        verkligen vunnit —
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa
                        dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat
                        än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än
                        alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du
           älskar och alltid skall älska.

Ur Landet som icke är, 1925

Fortfarande

vred, ilsk och disappointed like hell men den venetianska vittringen, den narnianska helvetesfägringen därute, den krossade sammeten och den där sältan -den där granulerade sältan som gifter sig så fördömt väl med vaniljstången, mjölken, äggen och allt sockret i livets crème brûlée - ja, när alltihop det där blandas i små portionsformar och sedan karamelliseras med gasolbrännare för för att få den där krispigt gyllenbruna ytan då kan man bjuda självaste Lucifer på den desserten och faktiskt få höra honom förvånat utbrista: "Livet är en gåta, folks, livet är en gåta och man vill aldrigaldrig lösa den!
DET var en lång mening minsann...

fredag 10 december 2010

Just nu

är jag arg som ett jävla bi och kan inte på något sätt släppa det... ingen kristen "vända andra kinden till" mentalitet eller någon zenbuddhistisk "närvaro i nuet och inre acceptans" mambojambo, ingen psykologisk insikt om förträngda minnen eller känslotjafs och inga humanistiska förmildrande omstädigheter.
Punkt.
Men det går över, som någon sa, allt går över... när man minst anar och förväntar sig det går även sånt över...
Och en jävla tur är väl det för ilska/vrede/argsinthet är trots allt inte en kardinalsynd för intet.

söndag 5 december 2010

Stenmark igen

Dagens ignorerade

Jan Stenmark igen

sorry

Slagit in på teenyvägen o fortsätter där...

I ett svep
var alla ord uttalade
alla ord
som någonsin behöver
uttalas

I ett enda svep
var alla blickar kastade
alla blickar
som någonsin behöver
kastas

I ett enda nioårssvep
var allt
allt
som någonsin behöver
vara

lördag 4 december 2010

Dagens äppelkind

Nänä

... nu ser vi till att inte slicka på stolparna, hörrni, ehuru åstundan är ansenlig...

Kanske

Kanske skulle man ta sig i kragen, kavla upp ärmarna
och få arslet ur vagnen...
Eller skulle man lägga handskarna på hyllan, kasta av sig stövlarna 
och vända kappan efter vinden...
Eller skulle man bara stoppa huvudet i sanden, gömma sig i garderoben, trolla med knäna
och inte låtsas om småsakerna som skaver och gnager...
Inte bry sig om storsakerna heller,  kanske.
Eller skulle man möjligen ta och slicka på en lyktstolpe bara för att.

Fokus och förändring

Om man bestämmer sig för att sluta med någonting lägger man automatiskt fokus på det som man tänkte sluta med.
Att lägga fokus på någonting betyder väl egentligen mest att man tänker extra mycket på det som man lägger fokus på.
Och om man tänker extra mycket på någonting växer det och upptar snart alla ens tankar, hela tiden.
Som ett tema eller som en röd tråd löper det genom tillvaron och färgar av sig på det mesta, faktiskt.

Det som en gång blivit färgat av någonting kan liksom inte avfärgas så lätt sen. Ungefär som när man sett en förskräcklig bild och den fastnat på näthinnan. Man kan inte o-se någonting.
Har man hört en hemlighet kan den aldrig mer bli o-hörd.
Har man fokuserat på någonting och det redan färgat av sig på tankarna, och vägarna som tankarna tar är det verkligen mycket svårt sedan att o-färga dem.
Affirmation kallas det väl. Att försäkra och bekräfta, att styrka och stadfästa.

Vill man sedan försöka sluta med detta något, som man fokuserat och färgat och affirmerat till egendomliga och nästan skrattretande proportioner, är man rökt. Körd, blåst och utmanövrerad av uråldriga hjärnspår.
Hjärnspår som sin komplexitet och mognad till trots har ena oerhörda problem med enkel abstraktion... ena djupgående svårigheter med att fatta ett enkelt ord som vi använder dagligendagligen;
ordet INTE.
Var INTE uppe för länge. Ät INTE 200 g choklad i ett svep. Rök INTE cigaretter. Skriv INTE todolistor. Pilla INTE på sårskorpan. Tryck INTE på röda knappen. Slicka INTE på lyktstolpen...

Omvänd psykologi fungerar sällan riktigt heller; gå inte o lägg dig, spara inte en enda bit av chokladen till i morgon, andas inte frisk luft, gör aldrig någonsin någonting på en gång, låt inte såret läka, låt inga knappar eller lyktstolpar vara otryckta eller oslickade...
Nä, uråldriga hjärnspår må vara tröga men lura dem, de knipsluga rackarna... försök inte ens.

En möjlighet kanske skulle vara att BÖRJA med något. Och då menar jag plussa på olaterna för att sedan hoppas att summan av lasterna verkligen är så berömt konstant att något måste bort.
Var uppe länge OCH stig upp i ottan... Ät choklad OCH morötter. Rök cigaretter OCH snusa/nikotugg/plåster/spray/champix. Skriv listor OCH bocka av dem med en gång. Tryck på knappen, pilla på sårskorpan, slicka på stolpen OCH... ja, dra i spaken, häll salt i såret och kyss ett minus 14 gradigt trappräcke också.

Men det är klart; gamla vanor sitter ju djupare så om någonting faller bort så är det väl de nya, mindre inrotade olaterna som försvinner i alla fall så, neee...

Förändring är ett mycket tveksamt kapitel... speciellt om det gäller sigsjälvet.
 
web statistics