manotantens strategier

tisdag 30 mars 2010

Ruggugg

Ättestupan har framstått som ett fullkomligt rimligt alternativ de senaste dagarna, ja veckorna kanske.
Har väl aldrig varit så rugguggig o rufstufsig o lomhörd o sjuuuuuk som nu.
Även om den senaste rugguggigheten alltid lär vara den som känns värst förstås så är det ju liksom det att jag inte är van att vara så här sjuk och definitivt inte så ofta, som i år.
Det stör mig riktigt ordentligt.

Borde ta tag i en helrenovering!
Rasrisken är överhängande; hela bygget står på sumpmark, rappningen har släppt i stora sjok, fönstren är lappade med pappskivor, takpannorna spruckna, läcker in, dörren glipar och går inte att stänga, vindstrappan knarrar oroväckande, köksluckorna hänger snett, öppna spisen ryker in och nere i källaren är det översvämning...
Trädgården ser inte mycket bättre ut den. Verkligen icke!

Det handlar om ytan som är skamfilad och dann förstås men det handlar om inre grejer också... fysiska och psykiska, själsliga.
Hela klabbet liksom.

Senaste fb statusen bestod av en lång lista med specialister jag borde uppsöka för att få någon ordning på mitt bygge. Allt; hår, tänder, öron, bihålor, ögon, hals, mage, rygg, höfter, knän, fötter, självkänsla, självförtroende, själavingar, förtroende för mänskligheten... allt har skavanker, allt behöver rustas.

Var börjar man?
Med finishen eller med fundamentet?
Utanpå eller innanför?

De flesta på fb, de som kommenterade, föreslog frisören som första anhalt. Känner man sig fin i håret är det mesta lugnt liksom. Ligger lite sanning i det... men tror ändå att förändringen måste komma lite som innifrån och då finns det metoooder; hypnotisören sa någon... Bacchus var ett annat alternativ som verkar lockande faktiskt men som är rätt kortvarigt ändå.
Bödeln tänkte jag men jag tror inte det finns några på eniro...
Eller jag vet att det inte finns några... se här...
(kan inte skärmdumpa jag ju)

Nåväl, går väl över det här med, som det mesta...

Schaman hjälper... kvällsgalopper på sviktig grusväg hjälper!

Och Thåströms gamla "fanfanfan" på volym 20 i Volvostackarn... Det hjälper!!!



lördag 27 mars 2010

Robson Green


Mest känd för sin roll som Tony Hill kanske; han med plastkassen, ni vet, i "Mord i sinnet".
Har såna där ögon som stannar världen...

fredag 26 mars 2010

Another day in paradise

Inget att förtälja egentligen...
eller mest min gamla stötesten tiden som återigen inte varit på min sida denna sjuka, galna, tröttsamma, knapplösa, booooring vecka

MEN

... måste ändå säga att det jag hört av Di Levas version av Phil Collins gamla "Another Day in Paradise" låter heeelt fantastisk!

Brukar inte lida av ha-begär men nu vill jag ha hans nya album Lovestar.
(31 mars)
Villhavillhavillha...

torsdag 18 mars 2010

Inputs

Här har det varits o konferensats i dagarna två. Minsann.
Riktig lyx det... inget som händer varje dag... inte varje vecka eller månad eller ens halvår heller.

Fullmatad nu av all input. På flera sätt.
Mentalt och intellektuellt förstås... och ja, även om mångt o mycket inte är några överväldigande överraskningar eller svindlande nyheter precis så rullar ju tanketågen in på lite andra spår än den vanliga turlistan... Och det i sin tur sätter fart på rallarna! De inre spårbyggarna, de som slumrar så tryggt där inne i tron att här har vi byggt tillräckligt med räls, här behövs inga nya sträckor inte...
Men joorå, lite nya spår vill vi ha där inne bland synapserna och kanske t o m en annan vidd än normala 1435 mm...

Men fullmatad rent fysiskt också... av all mat o kaffemackakaffekakakaffemackakaffekaka. Personligen älskar jag ju det... att bli matad, serverad, någon annan som fixar... så att ryska kocken "sljiper svuäära såu mjyket framfor borsjtjen"...

Tyvärr håller min kropp inte alltid med. Att sitta still så mycket och samtidigt proppa i sig något, mer eller mindre varannan timme... Nä, min kropp är inte byggd för sånt, min kropp är verkligen inte byggd för sån lyx.
Är man av bondesläkt, hälften martallssegt österbottnisk o hälften granitfast åländsk, då är man verkligen inte byggd för sånt...

tisdag 16 mars 2010

Kråkor


Tror i o f s att birdie på bilden är en kaja egentligen men de hör väl till kråkfågelfamiljen de också och man ser blänket där i ögat på den här med.
Det där som glimmar till när de kollar in oss... blicken som skvallrar om deras intelligens... eller deras adaptiva masterskills i alla fall.
a
Beundrat corvusfåglar länge, rejält sköna typer, tycker jag.
Så checkitout för sjutton... vad Joshua Klein har kommit fram till!
(Kråkan som böjer metallpinnen, 3 min in i föreläsningen är ju bara bäst)
(Och TED.com är en enorm guldgruva btw)

söndag 14 mars 2010

Wives




Hade heeelt andra planer med detta inlägg.. inget feministtjat alls... men kunde inte låta bli att posta de här ändå.

Det är ju inte sååå länge sen och man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta...
Det ÄR ju skrattretande och att man kan se på det med humor idag tyder väl på att vi faktiskt kommit en bit på vägen ändå förstås...

Men jag vet inte... kvinnofällor finns det gott om och en av backlasheffekterna är ju att det inte är ovanligt alls nuförtiden att unga kvinnor återigen väljer bort både utbildning o arbetsliv för att "stanna hemma med barnen så länge som möjligt"... för att "han tjänar så mycket bättre än jag" osv osv.
Att det resonemanget kommit tillbaks på bred front är skrämmande.

Jag kan ju förstå dem för det är fortfarande kvinnor som har huvudansvaret för hemmet och hamnar i dubbeljobb (trippel?) om de utbildar sig och/eller förvärvsarbetar... också... usch, en riktig kvinnofälla är det... går inte att klara sig helskinnad ur...
Känns verkligen 60 tal men är rena rama nutiden!

Ja, det är så man vill gråta lite faktiskt...

fredag 12 mars 2010

You tell me

Ja, kvinnodagens inlägg fick jag då ingen ordning på överhuvudtaget.
Näe.
Komplicerade grejer...

Från början handlade det mest om skeva skönhetsideal och de roller vi tar o får samt om den våg av backlasher som sköljt över både kvinnokamp o klasskamp de senaste decennierna men det blev längre och längre och började svaja kring politik i allmänhet och dualism o motpoler o funderingar kring kamp o krig o strävan och sen gick det mest bara runt o bet sig själv i svansen. Jag typ sa emot mig själv i samma invecklade mening...
Så jag cuttade bort långt över hälften... men då fanns det ju inte en chans i världen att förstå vad jag menade med något över huvud taget... så då tog jag mig för att i stället copy-pastea in en massa statistik kring våld o genusbaserade orättvisor inom sjukvård och arbetsliv mm... men statistik är så oerhört bedrägligt och kan tolkas lite hur fan som helst, beroende på hur man läser bibeln för dagen, så det rykte det med och kvar var nu ett sammelsurium av lösryckta tankar kring något så komplext som jämställdhet, genusforskning (som jag vet väldigt lite om verkligen) kvinnokampens historia (rykte all världens väg) och kvinnors eviga, eviga slit... och lite svammel till...
Framgick verkligen inte vad jag ville säga... visste inte ens om jag ville säga nåt heller... framför allt verkade det inte som att jag kunde det.
Så väck med skiten och kvar blev återigen förvirrade och lösryckta grejer som jag trots allt nu, precis nu, försökt sammafoga till nån... ja inte helhet kanske men nån grundtanke om hur lurade vi verkligen är... i dag... i samhället... eller nåt sånt...
Vad ÄR det egentligen jag vill säga???
???
You tell me...

.................................
här är en som vet o kan lite mer dårå...

måndag 8 mars 2010

Kvinnokamp, könskrig, kirurgikåthet?


Ja, alltså, hade jag tid och råd skulle jag knappast tveka utan låta skalpell nr 10 skära o kapa o cutta lite varstans... det skulle få lyftas o slitas o dras o nippas o stoppas in o tas ut...

Men det smärtar mig... en sorg och en bastant vrede vrider sig i maggropen när jag inser hur jag indoktrinerats, ja hjärnskrubbats så till den grad av detta vårt kommersialiserade tjyvsamhälle.
Att jag förfallit intellektuellt, fördummats till gränsen för det imbecilla... Av clownerier på bästa sändningstid, av kapitalistiska trix och internationella lögner...
Det smärtar mig mer än vad jag tror att en ögonlocksoperation skulle göra.

För inte skulle väl;
-måndagsmorgnarna kännas lättare bara för att skinnet var stramare?
-onsdagstristessen försvinna om kråkorna inte sparkade i ögonvrårna?
-torsdagströttheten gå upp i rök bara för att brösten stod rätt ut?
-söndagskvällarna vara ångestfria om anletsdragen ständigt hade ett förvånat uttryck?

Och med största säkerhet skulle vi inte få fred i mellanöstern, ingen svält eller fattigdom skulle upphöra... inte heller arbetslöshet, sjukdomar, naturkatastrofer...
Skulle människor komma närmare varandra?
Nä, inte det förstås heller.

Nähä. Men vad äääär det då?
Är det som jag misstänker?
Att vi kvinnor och jag då inkluderad, faktiskt fortfarande tror att vi blir lyckligare av en viss sorts bekräftelse; dvs uppskattning, uppmärksamhet och kåtblickar av MÄN???
Eller?
Nämen Herregud!!! Om jag blivit så lurad smärtar det mig mer än vad en fettsugning helt utan narkos skulle göra!

Så där svart på vitt ser det ju inte klokt ut... Det kan väl omöjligtvis vara det som gör att kvinnor lägger sig på gröna duken... tänker jag. Men... Herreguuuud. Är det det? ÄR det verkligen det???

AAAArgh, vad det smärtar mig när jag tänker på kvinnorna och på männen och på kampen o makten o våldet o förtrycket... på förljugna prinsessdrömmar o infantila pojkäventyr som slutar i folkmord och förnedring...

Ja, förfäras, förfäras, förfäras gör jag över vår kulturs stora, stora svek mot oss alla.
Hur vi matas med falskskyltad frukt; indoktrineras av reklamjippon, av de förvridna ideal som förhärskar i media och som backlashat sig till svindlande, aldrig tidigare skådade höjder av ytlighet och infantilitet...

Ja, så här på den 100:e internationella kvinnodagen förfasar jag mig över mitt egna förfall... det intellektuella... och över det allmänna förfallet... den våg av backlasher som fortsätter att skölja över oss alla och som får både kvinnor o män att leka dadahinkospade i den sexistiska sandlådan.

Må vara att det låter bitterfittigt men man blir lite less faktiskt om man har man minsta insikt i tex sjukvårdens dolda agenda...där forskning kring manliga sjukdomar har högre status i akademikerkorridorerna... där det både söks och beviljas långt mer forskningsmedel för studierkring typiskt manliga åkommor... fortfarande.
Ja, det är också mer acceptabelt; socialt och ekonomiskt att en man blir sjuk... ja fortfarande finns en tendens att skicka hem "svider-värker-bränner-kärringarna" med en klapp på huvet o lite alvedon.

Eller sånt här:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

Å andra sidan läste jag ju någonstans att de flesta kvinnor som skiljer sig upplever en ökad livskvalitet efter skiljsmässan medan det var precis tvärtom för de allra flesta männen.

Men:


”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Ett faktum lika nedslående som den könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”


För att inte tala om hur snedvridet det fortfarande är inom arbetsmarknad, rättsväsende, utbildning, forskning... etc etc

Lite less blir man...

Kvinnokampen är ju av hävd ordentligt vänster och den är fortfarande blodröd... ja faktiskt tror jag det. I mångt o mycket liknar den självklart klasskampen som ju också den förlöjligas i dag av högerspöken... vindar som sveper in oss kyla o mörker... eller förresten (!)... numera mest i en romantisk, förljugen och förbannat amerikaniserad sommarbris... ljum.
Ljuva drömmen om att alla kan nå framgång, bli a success... famous, göra ett klipp... Man har bara sig själv att skylla om man inte lyckas...

"there's room at the top they are telling you still
but first you must learn how to smile as you kill
if you want to be like the folks on the hill

a workingclass hero is something to be..."

Lennon var inget dumhuve han, nej...

"they hate if you're clever and they despise a fool"

Men det verkar nog ändå som vi i stället för att diskutera jämlikhet o solidaritet mest sandlåde-dividerar om vem det är mest synd om...kvinnorna i sin offerroll, underlägsna sen urminnes tider eller männen som den senaste halvseklet fått lite på näsan från alla de militanta ragator som enligt belackarna inte fått tillräckligt mycket... ja ni vet.

Och huga för den här förhärskande, allmänna meningen om att en KAMP, köns- eller klass- eller vad det nu vara månde, alltid måste leda till ett KRIG där den ena eller den andra parten VINNER... Det, om något, är väl ett gammaldags, dualistiskt och ett särdeles typiskt patriarkaliskt synsätt.

Varför skulle all kamp handla om att segra, stå över, trycka ner... vara en STRID om MAKTEN och pengarna o härligheten... ett krig där den vinner som mest effektivt drar undan mattan för sin opponent... eller kanske slår spaden i huvet tillräckligt hårt... så hårt att den andra springer till mamma med tårarna i ögonen o sedan aldrig mer vågar sig till sandlådan... inte utan storebrorsans assistans iaf.

Näe, vi behöver strida o kämpa mot fördumningen... montera ner idiotismen som brer ut sig med romantiken som förtecken... lögnerna om happyendings och rosendanser... kändiskåtheten och skönhetsdyrkan...

För nog finns det orsaker till raseri alltid men här knappast någon att skylla på (så där generellt) förutom sig själv... faktiskt.
Att man går på deeen lätta... att man faller offer, att man låter sig förslavas, att man släcker ner sitt intellekt framför dansande o/el sjungande clowner på bästa sändningstid, att man underkastar sig systemen utan att blinka eller ens försöka rynka på botoxpannan, att man suger o sväljer hela den amerikaniska bullshiten, att man förfäras men inte gör nåt, att man tillåter sig själv att passiviseras.

För att man inte orkar... för att man inte orkar... för att man fan inte orkar...

Men vi kan ju inte heller gå omkring som förvånade zombies och tro att emancipationen fortskrider av sig själv helt utan fortsatt kampiver...

Nä, Happy women's day, folks... kanske ta en kopp meskalin o gå lite bärsärkagång... så här dagen till ära!


Women's Day

Och den hundrade i ordningen vad jag förstått.
Jajamensan... en enda dag alltså... t o m på konservativ styrdans brukar de ha varannan damernas... kvoterat så.
Och den här romantiseringen av kvinnodagen som håller på att smyga sig på. Vad ÄR det???
Uppvaktning med rosor... små käcka hjärtekort, nallebjörnar o gulliguäääälll...
Nä, vrede känner jag över fördumningen och amerikaniseringen... den här idiotin överallt, överallt, överallt.
Och ett ilsket inlägg har jag skrivit men det blev inte klart alls och måste nog censureras lite... vi får se.
Nu är det definitivt sovdags iaf för ett gammalt ragefemmo...

söndag 7 mars 2010

Sista Lozano



Ja, sista om Lozano nurå, börjar väl bli tröttsamt men wave-serien (11 stora målningar; vågor i olika färger och matematiskt uträknade längder o antal vågor på duken; från 2 wave till 192 wave) är fascinerande verkligen och tröttade tydligen ut Lozano till bristningsgränsen då hon hade belagt verket med bl a den konceptuella regeln att varje målning skulle genomföras vid ett o samma arbetstillfälle. Den första två-vågiga tog henne åtta timmar, 32 wave arton timmar o med 96 wave arbetade hon tre dygn utan avbrott...

Vackra är de iaf och vibrerande av kraftfull energi... och jag tänker att äntligen fick hon väl någon ordning o reda på all den där falliska potensen, all den där kraften o energin som materialiserad, realiserad i t ex religion o sex o verktyg enart blev till förtryck, hot och dominans...

Nu sublimt eterisk och sjungande, nästan... ja, i the waves ter den sig helt annorlunda, den där Energin. En kraft och en styrka som lyfter och håller uppe... som mäktar. Sakrala nästan är de, vågorna.
Och Lozanos antifeminism, ja rentav kvinnlighetshat till trots tänker jag ju ändå att the waves är de mest feminina målningar man kan tänka sig.
Både rent formmässigt, förstås och i färgvalen men framför allt konceptuellt; de noggranna uträkningarna kring vågornas längd o antal... uthålligheten det krävdes att utföra dem, tålamodet och inte minst kontinuiteten i serien, det oändliga o sfäriska o det faktum att hon inte ville att de skulle säljas var för sig utan alltid vara en helhet... eller enhet.

Men jag vet ju också att det bara är vår kulturs överdrivna fäbless för dualiteter och vårt simpla, patrikala samhälles fortsatt generaliserande syn på kvinnligt vs manligt... att det är allt sånt som färgar o duperar mig när jag tar den ståndpunkten. Har en viss förkärlek för dualism jag med, tyvärr!

MEN

Trots det... och hur det än är med min generaliseringsiver... hur simpleminded jag än må vara... De falliska abstraktionerna här nedanför tilltalar mig allra mest av hennes verk -rent estetiskt- i alla fall.
Hotfullt stetsiga... nästan med känslan av kollision... och friktion. Ja, sannerligen påträngande maskulina är de. Och stora.
Snygga, strikta... tunga o dominanta... men ändå. Vackra.



allt fanns inte på moderna dock

Sista derå om Lee Lozano... for now.

lördag 6 mars 2010

Sanering i solsken

Hade kameran i jackfickan hela, supersoliga ridturen i dag men inga bilder blev tagna eftersom Mano tyckte att energin efter nästan en veckas vila -pga vaccinering och usel-uselt väder- samt för honom helt nya vyer i starkt ultraviolett sken på en perfekt plogad pulsningsfri väg förbi Långarns 2, 3 ja 4 miljonersidyller... ja, han tyckte det sammantaget liksom blev alldeles för mycket på en gång och skuttade därför mestadels i sidled och lite uppåt, endel bakåt o fortfort framåt... men det var isigt på många ställen så han fick lov att hålla sig i skrittskinnet.
Därav i alla fall att jag inte hann med någon öronfotografering.
Grusvägarna är smalare än vanligt nu med meterhöga snövallar på båda sidorna så när vi möter bilar tar vi oftast det säkra före det osäkra och ställer oss på nån tomtuppfart el dyl och låter bilen passera.
Och det slår inte fel... nästan varenda gång tror Mano att det är toalettbesök vi håller på med... passar på precis utanför någons köksfönster...
Bara att hoppa av o sanera så gott det går.
Gångvägar är också ett favoritställe för Manutsläpp. Såna utsläpp förargar ortsbefolkning och insändarförfattare i lokalblaskor mer än kvicksilvret i våra hav och koldioxiden i vår gemensamma luft.
Lite strange prio på det men man får ju hålla sig väl med populaaasen, vettja.
Så självklart, avhoppning o sanering igen.

fredag 5 mars 2010

Hur gick det sen?

Happily ever after?
Prince Dreamy soffat till sig?

torsdag 4 mars 2010

Mer Lozano





Ett helt annat uttryck här men samma tanke ellee ide ändå. Samma grejer som hon jobbade med hela tiden, verkar det som.

Samhällets förtryck, kulturens påtvingade konservatism... varför vi så lätt gör oss till offer för stagnerade tankar och konvenanser, slavar under normer o korrupta maktstrukturer... hur vi många gånger inte ens ifrågasätter varför det ena anses rätt o det andra fel... att vissa saker hör till god ton och andra anses opassande... hur vi (än idag, inte bara på 60talet) menar på att ett kön passar för vissa saker o ett annat kön för andra saker... hur religion förblindar...
Hur det skapande, starka och potenta förvrängs och blir en förtryckande kraft/energi.

Och många fallosar är det... fallos som symbol för det starka, potenta, kraftfulla men ack så blinda och egocentrerade och maktlystna...
Andra kroppsdelar också... överallt; bröst, livmodertappar, hårsvall, munnar, tänder, gluggar, håligheter, öron, pungkulor upphägda i ett snöre på en spik, näsor, många näsor verkligen och händer som grabbar tag i än det ena än det andra... med samma energi griper händer tag i korset, vapnet, ljuset, kuken...

Hon funderade över pengar också, förstås, för något mer korrupt o starkare sammankopplat med makt, våld o förtryck än dollar finns väl inte...
Experimenterade med sina vänner, läste jag... creme de la creme av konstnärsgräddan i NY... registrerade samtal, anteckningar... som hon sparade... konceptuell konst...
T ex
Lozano hade sålt en tavla och fått ganska bra betalt... när hon fick besök i sin atelje brukade hon bjuda på något att äta eller dricka... dukade upp som en buffe och i en av skålarna lade hon mynt o dollarsedlar... bara att ta för sig lika väl som av maten...
Förde anteckningar då hur folk reagerade, hur mycket om alls något de "vågade" ta och noterade hur gästerna blev generade, många ordentligt förnärmade och/eller upprörda... att bjuda på pengar... förnedrande...

Tog avstånd från den tidens feminism, gjorde hon... säger i intervjuer att förtrycket gäller alla... att båda könen är slavar under det inskränkt dominanta och maktfullkomligt patriarkala.





onsdag 3 mars 2010

Lee Lozano



Vass och radikal... en i innegänget i 60-talets New York... hotfull, aggressiv... kroppar, makt, pengar, våld, ilska, förtryck... frenesi och en massa humor... lite frightening att alltihop känns lika aktuellt idag.

Bilderna från en abstrakt "period" och från verktygsserien, nederst... och mycket, mycket mer fanns det ju att förundras över... där i modernas stora sal... perfekt upplägg, kronologiskt och snyggt...
Men nu blev det toksängdags för mig som alltid sover för lite... utom de dygn då jag sover för mycket...

måndag 1 mars 2010

Fazer



Ah, min barndoms favorit. Da Capo.

Länge, länge sen jag var i Helsingfors nu o gick på dyra Fazer's konditori på Glogatan 3.
Sedan 1891 har det funnits på samma ställe och det är nästan alltid fullt vad jag minns från den tiden då jag jobbade som croupiere på Finlandsbåtarna o var i Hesa varannan dag.

Wienernougat har man gjort sen 1904, läste jag. Och största, största upplevelsen; Mignonägg, sen 1896. Handgjorda fortfarande... äkta äggskal fyllda med alldeles underbart ljuvlig nougatchoklad.

Karl Fazers motto var att inte bara uppfylla kundens önskningar utan även överträffa dem och det har han ju gjort. Fazer har hjälpt mig genom livets alla faser. Verkligen.

Just nu vill jag ha Kinapuffar... baske mig om jag inte får åka iväg i snömodden o införskaffa...

Ssssjooo

snö
slask
segt
som
s***n
ska
sova
snart
såvida
sängen
står
stadigt
 
web statistics