Efter att återigen ha förlorat tiden.
Ja, tiden; min sommarvän, min trogna vapendragare och ljuva partner har nesligen övergivit mig och står inte längre vid min sida.
I chocktillstånd.
Kallduschad i förvåning.
Förvåning över att man kan få så ofattbart lite gjort på så oändligt lång tid; arbetstid.
Och över att det finns så mycket som plötsligen måste göras. På så kort tid.
Och framför allt över att nu måste man p-l-a-n-e-r-a! Igen.
Allt som ska hinnas med måste schemaläggas.
Passas in. Mellan eller före eller möjligtvis efter... allt annat.
Hade glömt hur man måste organisera och förbereda och skriva listor och hålla tider och hinna med och iordningställa och avlägga rapport...
I chocktillstånd, så in i bängen i chocktillstånd.
aW.jpg)
4 kommentarer:
En dag när det var stressigt o jag aldrig trodde jag skulle få komma i säng längtade jag till pensionen... (illa)
Usch det låter jobbigt och så har man hela året framför sig. Skulle du inte kunna gå ner i tid litegrann? Själv är jag arbetslös och "ledig" en vecka till och lämnar fräckt mitt barn på dagis och njuter av tiden. Men jag brukar tänka att ju mer tid man har desto mindre effektiv blir man, dvs tiden försvinner till "nonproduktiva" saker: datorsittningar, nagelklippningar, grubblerier och fönstertittningar. Men sånt är ju också LIVSVIKTIGT, du kanske behöver mer av det i ditt liv för att må bra?
Förstår. När man är i limbo som jag så luras tiden...ibland rusar den och andra dagar står den helt still.
Jag simmar i en evighet av sekunder för att nästa dag upptäcka att jag inte hunnit klä mig innan det är dags att klä av. Suck har iaf bokat in en massa "måsten" så det känns som om jag också är med i fighten. Kanske vore det bättra att ge upp och flyta bort alldeles. Hoppas du får den åter. Tiden. Den som är rättmätigt din.
irene; ja man kan längta dit ibland... tycker man skulle kunna få nånslags mitt-i-livet-pension på en par år när man är runt 50... känns som man har så mycket annat att göra nu som man kanske inte kan göra sen vid 65...
kajsa; jo, sånt som fönstertittningar o datorsittningar o grubblerier o den slags "vegeterande" som föder kreativitet, den slags uppstannande o stillhet som är ideers moder... de är LIVSVIKTIGA saker och det är nog precis det som jag saknar i mitt liv just nu... det blir liksom aldrig tid över till sånt... eller ibland får man ju prioritera dem men det är ändå alltid på bekostnad av ngt annat som väntar runt kröken sen o liksom hänger över en även om man har blivit ganska duktig på att förtränga...
L8; skulle också vilja vara i limbo ibland men förstår känslan av nån slags utanförskap om man inte valt det själv eller varit där länge nog för att ha tröttnat eller att man får nånslags dåligt samvete över att inte vara en god samhällsmedborgare för att man inte "drar sitt strå till stacken"... huu, vilken luthersk kultur vi lever i egentligen, hur vi lurar oss själva att vissa saker är viktiga o vissa är "förkastliga"... jag vet ju inte hur det är att som du säger vara så där i limbo men vet att efter en längre tids helledighet/semester är jag inte själsdöd o ständigt utmattad på samma sätt som när jag jobbar... och då har jag ändå ett jobb som inte är själsdödande i sig utan det är mer all TID det tar av nästan alla mina dagar... jag menar jag LEVER ju inte för mitt jobb... jag vill ha tid att reflektera o tid att skapa o tid till hästen o till att leva o sånt trams också...
vet också att tiden finns där nånstans ändå men min lust att göra allt det där jag vill göra försvinner om jag måste PLANERA in det mellan jobb o matlagning eller sömn o ärenden... hatar att göra nånting FÖRST för att SEDAN göra nåt annat... låter lite sjukt jag vet men så är det... jag är en sån som måste få "gå in i", verkligen nästan förlora mig själv i vad det nu är jag gör för att vilja göra det...
tycker verkligen att almanackor o tidsplaner o listor är de största själa mördarna som finns... hu en sån "ansvarslös slacker" jag egentligen innerst inne är jag
Skicka en kommentar