Schaman gillar det och tycker nog själv att han är gudabenådat talangfull för han ser rejält stolt ut när han hoppat över det fantastiskt höga (hmm, 60-70 cm) hindret.
Själv har jag ännu en envis nackspärr och en fortsatt stor förvåning över att tiden verkligen är så ofattbart relativ...
Hur timmar och minuter och dagar kan vara så väsenskilt olika. I längd-upplevelse.
Så föränderliga och asymmetriska. Så omöjliga att bedöma. Så opålitliga...
Jag menar, sånt visste man väl redan på lågstadiet; att det inte finns någon objektiv tid och att tiden inte flyter fram som någon flod med avstånd möjliga att beräkna.
Så det var länge sen jag förundrades över hur svajig hela den grejen verkligen är men nu tycks den vilja spela spratt med mig igen, den evinnerliga tiden... ideligen.
Aldrig håller den sig still, låter sig inte mätas eller ens uppskattas, passar inte in i någon ram eller förutfattad mening... aldrig att jag får fatt på den.
Och ja, då förvånas jag igen...
Lite trög är jag nog, jag är fullt medveten om det.
aW.jpg)
2 kommentarer:
Tiden rullar på fortare o fortare. Man har hört sina föräldrar säga det o nu är man där själv...
Tror hästarna blir glada av löshoppning.
så sant som det är sagt... undrar vad det beror på egentligen
Skicka en kommentar