Sakta in, dröj på stegen, stilla dig och betrakta omgivningarna.
Dämpa hågen men varsebli.
Insup varat. Omvänd det med sinnena vi har, sinnena vi fått att frammana världen med.
Se saker uppifrån, lyssna till ljuden inifrån, smaka utanför tungans små lökar.
Förnim lukter genom andra kanaler än näsans två och upplev huden... inte som en hinna... inte som ett skal som särskiljer dig från dem utan möjligen som en våg, en böljande rörelse mellan digsjälvet och deandra.
Känn viljan som en öppning i existensen.
Som en port du kan ställa upp och därmed välkomna tillvarons alla delningar. Eller låsa, rigla och spjärna emot.
En grind; som stänger in eller släpper ut de får du vill valla. Den fåraskock ditt öde blev att driva.
Ge upp. Ge efter. Ge vika; böj dig inför det att ingen människa är en ö.
Var viss i vad som är äkta men tveka alltid inför den obevekliga strängheten i de självklarheter du möter.
Slut i din famn ambivalenta tankar och lunka vankelmodigt stolt.
Se förseningar som ett erbjudande att förändras, att förbättras och att förundras...
Sakta in, dröj på stegen men skynda ut från upptrampade stigen.
manotantens strategier
torsdag 16 februari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"Lunka vankelmodigt stolt"-Det tackar jag särskilt för en dag som denna då frosten nådde själen igen.
ssssjooo, lite samma här faktiskt... ack denna frostiga tid... detta eviga vankelmod... denna vrede och denna evigaeviga vemodsgrop
Skicka en kommentar