manotantens strategier

fredag 25 maj 2012

Minnet.

Minnet är inte som andra mentala funktioner. Beter sig dumt, fungerar inte alls som övriga kognitiva processer. Jag menar; t ex inlärning, beslutsfattande, språk, problemlösning osv, de har alla någon slags inbyggd logik, någon slags kronologisk ordning och någon slags konsekvens. De håller sig till lagar och regler och styr upp den kaosartade verkligheten med pedantisk nit och raka linjer.
Minnet däremot, det fungerar på något sätt alldeles omvänt.
Lägger till och drar ifrån helt skamlöst. Krusidullar och gullegullar. Stakar sig och skyller ifrån. Det finns ingen anledning alls att lita på minnet, det verkar vara litet av jokern i leken och kan stå för vad som helst. Precis vad du vill och önskar kan det frammana eller helt tvärtom. Vad du minst av allt ville. Vad du allra helst ville slippa. Kanske. Trodde du ja...
Kanske vad du mest av allt behövde.

Jag minns tydligt hur det lät om Zorros hovar på den våta grusvägen. Jag minns utan anstängning hur det luktade på väg hem från skolan i femman, i oktober.
Jag minns tyngden i en åra, motståndet vattnet gav. Jag minns rysningen längs överarmar och lår som det iskalla norrhavsvattnet framkallade.
Jag minns värmen från mormors bakugn i lillstugan och färgen på hennes förkläde. Jag minns svärtan i bastun och hur kallt det var på golvet. Hur isande kallt det var på golvet och hur svidande, svedande hett det var när man lutade ryggen mot väggen och hörde mamma säga att farfar var död.
Jag minns kvällar. Jag minns skavande skor.
Jag minns te och rostat bröd.
Jag minns inte personerna; inga namn. Jag minns blickar, händer, tungor. Jag minns hår och jag minns röster. Jag minns andedräkt mot mitt öra jag minns lösryckta ord.
Jag minns inte adresser men jag minns vägar. Jag minns trappuppgångar, dörrar, rum... och fönster. Jag minns fönster mot ett torg som var öde alltsomoftast. Jag minns fönster mot en bedårande havsvik och fönster mot en regnvåt gata.
Jag minns många regnvåta gator. Tunga ibland men förvånansvärt överstigliga, förvånansvärt genomskinligt överstigliga och trotsiga.
Jag minns så väl hur det lät när man drog igen Amazonens lite tröga framdörr och stack den skrangliga nyckeln i låset. Jag minns hur det luktade i den bilen. Det minns jag.
Jag minns med lätthet mellanstadiets klassrum. Var jag satt, vad jag såg, hur det lät och varför jag fann rullgardinens tofsar skrattretande.
Jag minns inte de andra barnen. Bara deras blickar, dofter, röster och rörelser. Jag minns våra skratt. Våra eviga skratt som tryckte sig ut ur våra kroppar. På eget bevåg.
Jag minns förstås doften av nyfött barn och mjukheten kring den tiden. Jag minns att jag andades och inte trodde mina sinnen. Hur luften var som inoljad av kvav lycksalighet. Tung trots ruset.
Jag minns fallandet i förälskelsen. Fallandet och hisnandet.
Jag minns inga datum men jag minns dagarna.
Och framför allt minns jag nätterna.
Förstås.


6 kommentarer:

Irene sa...

Det är dessa minnen o erfarenheter som gör oss till dem vi är idag.

Lena värnman-reinholtz sa...

så e de, så e de; erfarenheter som danar oss... minnen som tränger sig fram och formar och omformar och ställer på ända, petar ikull och rättfärdigar

Sfinxen46 sa...

Så fint och träffsäkert du skriver om minnet. Som en enda lång dikt på "Jag minns". Det märks att du hade flow när du skrev:)Och att det kom direkt från hjärtat:) Kramar.

Lena värnman-reinholtz sa...

=)

Kajsa sa...

Vad roligt att du är tillbaka! Ibland tänker jag på ett speciellt minne jag har, det är ett handtag (i mässing?) och rundat med krusidulldekorationer på ett gammaldags sätt. Jag minns det så väl så jag kan känna handtaget i min hand nästan, håligheten undertill, kylan och mjukheten i materialet. Jag försöker ibland komma på var det satt, det känns som om jag nästan vet det, men icke. Undrar om jag plötsligt minns det nån gång innan jag dör...

Lena värnman-reinholtz sa...

åh, jag förstår känslan där... vem vet, vem vet kanske kommer du i håg var sen när annat flyktat och givit plats för sådana minnen

 
web statistics