Hästhärj i hagen

Japp; kameran var laddad, alla var samlade för dagens begivenhet - ihopsläpp, vädret var fint (sorry Blipp), hästarna vackra, humöret i peak, dotra hos boyfriend (= access till dator hela dan)... ja t o m sladden på plats... så; det blev visst några bilder.

Calle, fuxen hade ju hälsat på Matcho förut så han fick lämna plats för Ville som jag tyvärr missade att ta några bilder på. Inga problem dock, sociala skillsen; check.

Nuförtiden brukar vi låta alla få tid att bekanta sig med den nya, en o en, innan vi släpper ihop hela gänget eftersom Mano styr så mycket o inte tillåter lågrangarna att komma fram o hälsa förrns han tycker de är redo... och det tar lite för lång tid. Han har flocken i järnhand, Man.

Efter Ville som ju är vd i flocken, var det dags för the big boss, Schaman.

Det smakas...

Det luktas....

Och Matcho fattar nästan direkt att han har bossen framför sig.

Lite real NH... små signaler och Matcho flyttar undan så fint.

Så dags för mellanrangarna, skimmeln Bonzaij och Lukas som försöker verka oberörda...

Till sist hela gänget... då måste man inspektera o omvärdera.

Då kan det bli lite rufsigt... men Mano styr upp.

Så ska det stilas...

... och visas upp hur starka o smidiga o snabba o uthålliga man är.

Vackra är dom, kungarna...

... och kloka på sitt vis...

... och sååå snälla så...

-Men, nu står ni still här och betar som ordentliga hästar! Manos order!

Åskådarna; idel damer, tanter, ladies, tjejer, evor, kvinnor, flickor, brudar, chicks...
... ja utom hunden då.

Så! Lugn o ro, alla på plats, nykomlingen en bit utanför... Mano är nöjd.

Tid över för lite fikapaus innan vi sen släppte långhalsarna i Stooora sommarhagen... grön som... jaa, vadå... grön som försommargräs antar jag... finns nog inget grönare!

Och sen...

Morsdagsfika!

Sonen fixade helrättfärgad java och toast och jordgubbar som intogs ute i solskenet på gården.
Tor mullrade i fjärran nånstans över havet och himlen var djupt dunkelblå österut.
En bra söndagssöndag blev det ju, en söndagssöndag att ha i bakfickan...

Slö lördagslördag

Har varit nästan brottsligt inaktiv i dag. Men vi red en fin runda, det gjorde vi och så har jag brottats lite med räkningarna.
Nu blire Morpheus sköna rus!
Får hoppas att jag inte drömmer att jag tuggar på och sen spottar ut ormar... på nånslags föreläsning... om rymden...
Gjorde nämligen det en natt för ett tag sen... och även om jag skämdes - och försökte dölja för de andra där i hörsalen hur det bara fortsatte komma halvtuggade ormar ur käften (gömde ormarna bakom en gardin... några slingrade iväg...) - så var det ingen mardröm alls egentligen.
(kan dock fortfarande förnimma drömd, icke angenäm smak o konsistens på ormarna).
Inte var det väl nån ljuv blomsterdröm heller men helt ok faktiskt och ganska intressant att fundera kring.
Men vad mitt undermedvetna menar och vill säga, det har jag inte kommit underfund med riktigt än.

Penna är ett måste...

Minns inte alls när eller ens om jag "anmält" mig till den HÄR sajten... Kanske inget man anmäler sig till heller, nej... stötte på den nu iaf, av en slump bara.

Lite lustigt att se sina tyckanden, åsikter och skumma konstateranden så där lösryckta ur sitt sammanhang:
...kvinnofälla är det... bibliotek är bra... vrede är nog min favorit... hästar är också helt ok... freud är medskapare av vår kultur... haha
Och tänka sig... jag kanske inte är en sån buttermutta iaf; bara en negativ grej kategoriserad...
a

Nyinflyttad

2-åriga Calle (fuxen) och "nya" Matcho bekantar sig med varandra i vinterhagen.
27 juni 2010

De äldre gubbarna får ge sig till tåls några dagar ännu innan de får hälsa på nykomlingen i stallet; conemaraponnyn Matcho, 11 år.

Sedan några dagar tillbaks går de andra dygnet runt nu i skogsdelen av sommarhagen och äter sig feta och tror att de är vildhästar, slåss lite med myggen och smyger omkring så där magiskt och vidunderligt som bara långhalsar kan göra... som bara stäppens stolta kungar kan göra.
a

Skall icke då vår tunga...

Vårmorgnar i Roslagens famn är svidande vackra!

Sarons blomster;
liljorna, örterna, fåglarna.
Lundens gröna träd och den blida solen.

En skönhet så väldig, så rik och så stor att man blir andfådd, rentav andlös.
Ja, fägringen, den livliga värman, den kan man inte förneka.

Storleken på lusten samt huruvida man är kapabel nog att besinna nåden...
Huruvida man kan stämma upp i glädjesång eller fröjdas på en gång...

Huruvida sinnets köld uppvärmes och all sorg och smärta bortvändes;
huruvida allt blir återfött och huruvida själen värdes kröna med alla dygders tal...
DET är en helt annan femma.


Att den ljuva sommar nalkas.
Det kan vi konstatera.
Att solens strålar sig närma.
Jupp.
Att det är vackert, att det är breathtaking...
Tvivelsutan.

Men all denna prakt strör inte enbart sötma och durtoner över själen.
Att fuktas av nådens dagg stänker även ner tillvaron med skarpa saltstråk
och bitterljuva mollklanger;
så nordiskt, så nordiskt,
så nordiskt...
a

I maj när göken gol

Maj är en förskräcklig månad.
I och för sig var det kallt så pass länge i år att det värsta nippertipperiet kom av sig eller inte riktigt kom i gång kanske. Men nu är det fullt ös äckelgös på stan, fan.
Vågar inte gå ut nästan för allt vitt och sladdrigt och äckelblommigt fladdrigt.

Man vill ju tycka om maj efter allt det mörka... man ska ju tycka om. Åtminstone ljuset och miraklet i naturen. Åtminstone fåglarna.
Och jag försöker, jag försöker och jag försöker men vad hjälper det när jag tyngs av all den här skirheten och av all den här skörheten... av allt det här spröda, svindlande sköna som är utan fel och utan brister och som vänder sitt ansikte till oss; oskuldsfullt och fulländat.
Jag tyngs av lättheten och mörknar av ljuset.
Jag önskar jag kunde älska det älskvärda men hur skulle det se ut?
Nej, "våren är den svages höst" -eller hur det nu var- och våren delar in och delar upp; i svaga och starka... i värdiga och ovärdiga, i lätthet och tyngd.
Hänsynslöst och brutalt delar våren in och dömer oss alla med sin fullkomlighet och prakt.

Och självklart ligger det hos mig själv. Det är ju nu som allt det skröpliga, skavankiga och skrabbiga syns och märks som mest. Det är ju nu, i maj, som alla fel och alla brister genomlyses så obarmhärtigt.
Så självklart är det nu man väljer om man är värdig något så oantastligt som maj månads svidande vackra fägring.
a

Skrubbförbud

Jag har krattat och sopat och faktiskt skrubbat sönder min handled... den högra. Och det är ju himla skönt.
Att ha nåt att skylla på, menar jag, ifall man skulle råka regrediera till någon olöst analrelaterad fas i barndomen och få... städryck hemma.
Det är sannerligen just såna där lite hysteriskt gnidiga skrubbrörelser som gör mest ont. Bra ,va!

Jonä...

...man får väl ta och försöka gaska upp sig lite nu, kanske.

Tystnad

TYSTNAD

hur vansklig, hur ovanlig
hur vådligt felbedömd
och underskattad
hur förfärande
vi värjer oss
inför
det
stilla

hur vi
stumnar
framför
ljudlöshet
fredar oss
mot stiltje
väntar
och
väntar
på det perfekta hyckleriet

Står jag rak

står jag rak
är det endast om natten
mest bugar jag

likt vitsipporna
skrumpet

kryper samman
skrabbig

står jag rak
är det endast

om natten
i skuggans eldar
i det redan böjda

Ja furstar ja

... det finns det gott om, hörrni och frodas gör de.

Slingkvantgravitation

Om jag hittar sladden kan jag kanske lägga ut någon bild från i torsdags i stället; på Mano och tårtan men nu ska jag först ta en ordentlig bloggtur till er andra.

Har inte blivit av tidigare eftersom denna vecka har varit lika lång o tung som... kinesiska muren, typ.

Känns inte som jag hunnit med någonting ändå... fullt upp men inget gjort; förstår inte riktigt hur det går ihop. Men så är det.

Och fy, vad tråkigt att hela tiden behöva säga det; att man inte har tiiid... booooring.

För inte kan väl tid krympa... eller komma bort, sådär som strumpor gör. Och kamerasladdar... Misstänker skarpt något slags sabotage med rumtiden... med loopkvantgravitationen kanske.