Raska på får man

Då jag ju fortfarande inte har någon egenegen datordator jag utan får hålla mig till mobilsurf oftast så får man fasiken raska på när man får tillfälle

Raska på över isen som räven, hukandes i månskenet, i vinternatten, i snön, dragandes med svansen som en kvast.
Raskandes över isen, över dagar och nätter och mörker och ljus, raskandes, dragandes, rappandes på.

Jo, man får raska på om man vill ha nåt sagt...
Och en kyrka är det, nätet, etern. En religion och en kyrka som tillhandahåller bikt och predikan, kommunion, sakrament, mässor och bön.
En gemenskap och en ensamhet så lik våra religioners.

Men man får rappa på om man vill ha något sagt.
Och varför vill man ha något sagt? Egentligen?
Det kan man undra över länge och ångra med men ha något sagt vill man.

Och går man längs en gata i snöslasket och hör ett skratt man minns så svider det till, ett blixtsnabbt hugg i lungan.
Vill man ha något sagt?

Och sitter man på ett fik; omgiven av kaffedoft och den slags värme som kommer ur feta bakelser och söta belöningar då kan man tänka att ens nordiska tungsinne kanske är kärvare än snöglopp på E4:an, stretigare, strävare och beskare än malört men hur ljuvligt, ljuvligt det förenar sig med novembermörkrets magi. Gifter sig med motighet och tristess, saktmodighet och blixtsnabba hugg...

Och om man sen gråter i hissen eller skrattar för sig själv kan banaliteten i det skingras i samma stund man inser det universella i att skratta och gråta och falla.
Det universella i att varje vinst har en förlust och att varje nederlag äger en seger.

Och har man ingen egenegen datordator och vill ha något sagt, får man fasiken rappa på med orden, får man verkligen.

Och pathosintolerans får man ignorera ibland när man har tillgång, access och tillfälle... får man verkligen?
(luktar tonårsliv dikten här nedanför men vaf, man får ignorera sånt, man får raska på bara...)