Trams

Mycket trivialt trams blir det.
Och en hel del tröttsamt tjafs.

Men den här "Where I'm from..." dikten från förra året gillar jag lite ju...
a

Jaha...

... de vart visst ganska "long time, no see" här.

Jag har försökt mig på att vara "duktig flicka" ett tag; inte lekt med någon dator alls, betett mig tämligen disciplinerat faktiskt, skrivit LPP:er och omdömen, städat förråd, heltidsjobbat, lagat mat (!), tvättat, terapimockat hage, burit torv o spån o hö och faktiskt försökt organisera mig. Visserligen misslyckats med det det sistnämnda i vanlig ordning, men ändå.

Och så har jag (alldeles, fullkomligt i strid med vår ansträngda budgets riktlinjer) spontaninvesterat i sprillans laptop och därmed rått bot på datorlösheten här. Dammsugarlösheten får vänta.

En ansenlig del av min vakna tid den här helgen har jag därför ägnat åt allsköns nätnörderier som facebooking och slösurfing och bloggläsning.

Jag har också fixat till några av mina egna påbörjade bloggposter och rensat bort annat. Försökt organisera och strukturera. Som jag brukar. När jag har tid och tillgång...
Tyvärr besitter jag ju alldeles för lite rensningsdisciplin så inläggen växer ofta okontrollerat i omfång i stället för att bli så där kortfattade och kärnfulla som jag hade önskat.
Tvärtom blir de. Långa, ordrika och svamliga. Oformliga.

Ja, de växer t o m ihop vissa av dem. Så har nu t ex inlägg nr två (-first love) i den där bloggutmaningen 30 days förvandlats till nr fem (-definition of love). Eller till båda två på en gång kanske eller ingetdera... det spelar ju ingen roll alls egentligen men inte är det o-r-g-a-n-i-s-e-r-a-t inte! Inte på något vis strukturerat heller.

Konstiga diktbitar som ideligen poppar upp i mitt huvud och som jag nu o då skriver ner och sparar som utkast har jag faktiskt lyckats rensa ut, tack och lov... men en och annan kortversion hängde sig envetet kvar. Ville ut, vägrade låta sig raderas.

Underliga "dagens tankar" som datumet gått ut på för länge sedan var inte lika envisa utan gick med på utplåning utan bråk faktiskt. Så nu är i a f min inläggslista ganska ren och städad. Lite kontroll och struktur ändå.

Jag har dessutom försökt mig på att än en gång ordna upp i fotokaoset men det kan jag verkligen inte påstå att jag lyckats med. Inte på det allra minsta lilla vis. Blir som vanligt bara värre när jag försöker så det gav jag upp utan vidare.

Får helt enkelt acceptera att det är sån jag är... roddig.
Jag är född roddig, som min mormor sa när hon städade farstuskåpet sitt.

Svar

Svar stannar
förblir
kastar inte omkull

Svar tar av frågorna
tar en bit och
stänger en dörr

Svar är för den osäkre
den som vill stänga om sig
och sitta lugnt

Frågor är för den som vågar
öppna dörren
den som har mod att kasta sig omkull.

Innan

I dag gör vi tvärtom och stiger upp fast vi inte behöver det.
Stiger upp och gojsar runt i diskbänken redan innan jag spillt morgonkaffet på badrocken.
Redan innan tankarna återvänt till medvetandeytan.
Det gäller att passa på.
Innan förlamningen.

Avsaknad

Avsaknad är du

Avsmakad

Avskavd och avskakad

Avskakad är du

a

Mitt emellan

Att inse att dagen tagit slut och att det ska gås och läggas sig är ingen lätt sak. Inte när man känner att man precis kommit igång med dageriet.
Men, man gör som man ska, det gör man ju, och finner trots allt stor njutning i sömnen och vilan och natten.
I samma stund är det över och förbi. Det ska inses att en ny dag har börjat.
Och om man gör som man ska så stiger man ju upp ur vilan och inser med ens och med full klarhet att allt är förgänglighet och förändring.
Sådana insikter kan faktiskt vara lite väl plågsamt zenbuddhistiska så där mitt emellan natt och dag.
Speciellt så där mitt emellan natt och dag.

Två och fem- 30 days

First love och Definition of love

Dundrande dån
Spirande sprött
Fallande spån
Blod och kött

Ha

Kärleken.
Ja, vad vore vi väl utan den?
Vår levnad blott ett meningslöst irrande mot den vissa döden... Ja, Dagerman kanske talade om frånvaron av tro just där men nog vore vi väl än mer vilsna och flackande, än mer utkastade i det stora svarta, än mer meningslöst irrande... förutan kärleken.
Förutan det stora miraklet.

Men, men...
Nuförtiden vet vi ju alla att poeternas favorittema anno dazumal... jag menar; diktarnas eviga eldsporre, skaldernas gunstlingsstoff, lyrikernas yppigaste musa och bardernas eggelse numero uno...den erotiska kärleken har en förklaring. En naturvetenskaplig sådan.
Ja, nuförtiden är man det stora mysteriet på spåren och har förstått att kärlekens innersta väsen inte är så mycket mer än ett gäng beroendeframkallande kemiska ämnen.

Det handlar om transmittorer och signalsubstanser, aminosyror och hormoner.
Inget kosmiskt, dundrande dån, inga flagor, inga spån...

Sssjup, da lööv, l'amore, rakkaus, die Liebe är blott neurotransmittoriskt dopamin som rusar omkring och berusar vårt stackars försvarslösa mesolimbiska system.
Inga trummor och trumpeter, inga sfäriska körer...

Ackja, när gudabenådad erotik och sjungande passion förtär oss är det mest en massa testosteron, adrenalin och kortisol som hetsar blodet; som sväller, svallar, svämmar och skänker oss mod.
Mod att "ragga upp" en lämplig dna producent kanske...

Jojo, när den skiraste, sprödaste förälskelse tjusar oss är det helt enkelt bara värsta inne-alkaloiden, jag menar mode-monoaminet nummer ett, dvs fenyletylamin vi kickar på.

Inga klockor, inga himlens orglar...

Jamenvisst, och den där stora, eviga och starka kärlekskärleken sen -den där naiva sagan- den som vi älskar att tro på... den enda rätta och den enda eviga... Den där prinsen och den där prinsessan. Den där med att leva lyckliga i alla sina dagar.
Det är överlevnadsnödvändiga myshormonen vasopressin och oxytocin i full karet, det.

Respekt till oxytocin förresten; som det äger oss kvinnor... utan motstycke. Aij-aij-aij.
Oxytocin, har jag förstått, besitter den kraft som får oss att överge våra ledstjärnor, forna mönster och ack så ädla ideal för att dumleende ramla ner i lallandets tofsade, monogama värld där det puffas kuddar, byggs staket och gungas på koltbarn med mjuka händer.
Inte illa pinkat för ett peptidhormon som syntetiseras i den supraoptiska kärnan i hypotalamus.

Nåväl, att förälskelse, erotisk passion och evig kärlek har sin upprinnelse i det limbiska systemet; i den där murklan vi har under huvudsvålen och inte i de himmelska sfärerna, nej, inte ens i vårt omhuldade hjärta, det är sedan länge konstaterat, jo.

Men förtar sådana naturvetenskapliga rön det magiska, det mirakulösa, det oerhörda?

Som Ranelid vill mena.

Nej, snarare tvärtom, kan jag tycka. 

Inte är väl regnbågen mindre praktfull för att man känner till optiska fenomen?
Inte doftar väl höstskogen mindre förföriskt bara för att man vet hur luktsinnet fungerar?
Inte blir väl en musikalisk upplevelse förringad om man är bevandrad i tonkonstens matematik?

Förvisso ringer alla klockor lika mäktigt ändå.

Nog brusar alla himlens orglar lika starkt, nog hörs alla körer, alla trummor och trumpeter... alla sagor, alla under, allt på en och samma gång... lika tydligt... ändå.

Så jag sällar mig därför självklart till signalsubstansernas supporterclub.

Jajamen, peptidhormonernas, monoaminernas och de andra neurotransmittorernas mest fanatiska fan, det är jag det.

Alkaloidernas hängivna groupie är jag och aminosyrornas borna addict. 
Som vi alla.
För de rular, de äger ut oss totalt dessa kärlekens kemiska krigare.

Hursomhelst.
Många säger sig ju ha känt denna dopaminernas forsränning för första gången ungefär vid fem års ålder.
Under den Oidipala fasen. För att tala med Freud. Eller, enligt andra utvecklingspsykologer/ pedagoger; det pre-operationella stadiet, den intuitiva perioden, den animistiska fasen... hursomhelst, en tid i vår barndom som är fylld av magiskt tänkande och symboler.
Samtidigt i det skede då vi sociocentreras alltmer och för första gången kanske utvecklar ett altruistiskt patos.
Vi lämnar vår egocentriska världsbild och upptäcker att andra också upplever och känner och förnimmer.
Om anknytningsmönstret är tryggt och bra vågar vi också närma oss en främling nu.

Minns Ni med vilken hänförelse blotta åsynen av kärleksobjektet kunde ta andan ur en och få hjärtat att skena? Svimfärdig och samtidigt hyperalert. Infatuation indeed. Förälskelse i kubik.
Ja, just det ja... dopaminet talar i oss för första gången.

Hursomhelst.
Jag minns väldigt vagt den första, barndomskärleken.
Men jag minns förstås den största. Och i DEN meningen i sanning den första.

Den som var så pass stor, så pass mäktig och så pass episk till sin karaktär att även en Stagnelius hade storknat i försök att beskriva den. Storknat av högtravande ord... kan man tro.

Den kärleken som jag dumdristigt och trotsigt nog ändå skrivit triviala tonårsliga dikter kring -fast det var långt senare jag mötte denna evighet och gåta. Den första äkta.

Jaja, den största, den första (och den enda) som jag är silversträngat ihopnavlad med. For ever and ever. Min kosmiska bror. Min mytiska gudasaga... banaliteternas banalitet ändå, I know, men skaldernas gunstlingsstoff så in i bängen.
Och magiskt, så förtvivlat magiskt.
I DEN meningen den första!

Så, vad för hormon styr den magin?
Vilken neurotransmittorisk signalsubstans äger mig i detta största?
Vad är det som kastar mig omkull, som lyfter mig, som hisnar så, som härjar, som ryser och rasar och flagande mojnar?
Vad är det som slår upp alla spjällen till de himmelska orglarna, spränger vallarna och öppnar sagornas, undrens och miraklens sällsamma bok?

Jo, googlar man lite ihärdigt en stund finner man nog svar.

Om kombinationen serotonin, noradrenalin och dopamin kommer i någon slags obalans, nivåer höjs och/eller minskar på ett onormalt sätt kan helt vanlig reproduktionsbiologi, helt vanlig kåthet och helt vanlig fortplantningdrift gå överstyr och man hamnar i en överdriven känslostorm.
En överdos eller kanske mer som en snedtrip på "dopamin-adrenalin-serotonin"... partydrogen framför alla andra, medfött beroendeframkallad. Kicken som ska föra släkten vidare men som kan gå lite snett om någon mixtrar med blandningen...
Frågan man måste ställa sig då är:

VEM i helskotta är det som mixtrar med blandningen???

Är det ödet, slumpen eller är det predestinerat?
Är det himmelens orgelmästare eller är det kanske så att i vår hjärna sitter det en mer eller mindre sadistisk, liten apotekare som får tråkigt så fort reproduktionen är säkrad och börjar då laborera hej vilt med drogerna, skrattar i mjugg sen och gnider händerna så belåtet sen när passion och infatuation och total bergtagenhet rivit ner alla spärrar. När våra handlingar, val och känslor redan löpt amok... Till skaldernas, poeternas och bardernas stoora förtjusning.

Kanske är de i maskopi, poeten och apotekarn... Hmm, inte helt otroligt Inte alls otroligt, faktiskt.

Vem det nu än är som laborerar med vår stackars hjärna så får vi väl ändå vara tacksamma... för trots vanvettet... utan kärlek vore vi verkligen intet.

Ooops.
Blev det så där långt och svamligt och utläggande nu igen?
Shit också... det som är så tröttsamt. Så om Du nu (som jag ofta gör när jag ser så där långa blogginlägg) bara läste inledningen och sedan scrollskummade igenom, eller rent av hoppade över alltihop för att direkt gå ner till det sista, liksom för att se vilka slutsatser skribenten kan tänkas komma med, så kan jag sammanfatta att:

Första kärleken är hänryckning, den största är magi.


Men egentligen är den erotiska kärleken enbart kemi.
Mäktiga signalsubstanser och hormoner styr vårt känsloliv, våra handlingar och vårt val av partner.
Som viljelösa nickedockor är vi, små junkiemarionetter bara.

Detta faktum förtar ändå inte magin. Förringar inte det oerhörda.
Mildrar inget av det svindlande mirakulösa.
a

Och...

...vad ska man göra med sitt medvetande som ideligen stör den här sköna dvalan man annars kunde befinna sig i jämt. Hela tiden lycklig idiot; vegeterande bara. Medvetslös.
Det vore en så bra deal.
Om det inte vore för det där medvetandet.

Ring the bells...

... that still can ring
Forget your perfekt offering
There is a crack,
a crack in everything
That's how the light gets in