manotantens strategier

söndag 9 januari 2011

Två och fem- 30 days

First love och Definition of love



Dundrande dån
Spirande sprött
Fallande spån
Blod och kött

Ha

Kärleken.
Ja, vad vore vi väl utan den?
Vår levnad blott ett meningslöst irrande mot den vissa döden... Ja, Dagerman kanske talade om frånvaron av tro just där men nog vore vi väl än mer vilsna och flackande, än mer utkastade i det stora svarta, än mer meningslöst irrande... förutan kärleken.
Förutan det stora miraklet.

Men, men...
Nuförtiden vet vi ju alla att poeternas favorittema anno dazumal... jag menar; diktarnas eviga eldsporre, skaldernas gunstlingsstoff, lyrikernas yppigaste musa och bardernas eggelse numero uno...den erotiska kärleken har en förklaring. En naturvetenskaplig sådan.
Ja, nuförtiden är man det stora mysteriet på spåren och har förstått att kärlekens innersta väsen inte är så mycket mer än ett gäng beroendeframkallande kemiska ämnen.

Det handlar om transmittorer och signalsubstanser, aminosyror och hormoner.
Inget kosmiskt, dundrande dån, inga flagor, inga spån...

Sssjup, da lööv, l'amore, rakkaus, die Liebe är blott neurotransmittoriskt dopamin som rusar omkring och berusar vårt stackars försvarslösa mesolimbiska system.
Inga trummor och trumpeter, inga sfäriska körer...

Ackja, när gudabenådad erotik och sjungande passion förtär oss är det mest en massa testosteronadrenalin och kortisol som hetsar blodet; som sväller, svallar, svämmar och skänker oss mod.
Mod att "ragga upp" en lämplig dna producent kanske...

Jojo, när den skiraste, sprödaste förälskelse tjusar oss är det helt enkelt bara värsta inne-alkaloiden, jag menar mode-monoaminet nummer ett, dvs fenyletylamin vi kickar på.
Inga klockor, inga himlens orglar...

Jamenvisst, och den där stora, eviga och starka kärlekskärleken sen -den där naiva sagan- den som vi älskar att tro på... den enda rätta och den enda eviga... Den där prinsen och den där prinsessan. Den där med att leva lyckliga i alla sina dagar.
Det är överlevnadsnödvändiga myshormonen vasopressin och oxytocin i full karet, det.

Respekt till oxytocin förresten; som det äger oss kvinnor... utan motstycke. Aij-aij-aij.
Oxytocin, har jag förstått, besitter den kraft som får oss att överge våra ledstjärnor, forna mönster och ack så ädla ideal för att dumleende ramla ner i lallandets tofsade, monogama värld där det puffas kuddar, byggs staket och gungas på koltbarn med mjuka händer.
Inte illa pinkat för ett peptidhormon som syntetiseras i den supraoptiska kärnan i hypotalamus.

Nåväl, att förälskelse, erotisk passion och evig kärlek har sin upprinnelse i det limbiska systemet; i den där murklan vi har under huvudsvålen och inte i de himmelska sfärerna, nej, inte ens i vårt omhuldade hjärta, det är sedan länge konstaterat, jo.

Men förtar sådana naturvetenskapliga rön det magiska, det mirakulösa, det oerhörda?
Som Ranelid vill mena.

Nej, snarare tvärtom, kan jag tycka. 
Inte är väl regnbågen mindre praktfull för att man känner till optiska fenomen?
Inte doftar väl höstskogen mindre förföriskt bara för att man vet hur luktsinnet fungerar?
Inte blir väl en musikalisk upplevelse förringad om man är bevandrad i tonkonstens matematik?

Förvisso ringer alla klockor lika mäktigt ändå.
Nog brusar alla himlens orglar lika starkt, nog hörs alla körer, alla trummor och trumpeter... alla sagor, alla under, allt på en och samma gång... lika tydligt... ändå.

Så jag sällar mig därför självklart till signalsubstansernas supporterclub.
Jajamen, peptidhormonernas, monoaminernas och de andra neurotransmittorernas mest fanatiska fan, det är jag det.
Alkaloidernas hängivna groupie är jag och aminosyrornas borna addict. 
Som vi alla.
För de rular, de äger ut oss totalt dessa kärlekens kemiska krigare.

Hursomhelst.
Många säger sig ju ha känt denna dopaminernas forsränning för första gången ungefär vid fem års ålder.
Under den Oidipala fasen. För att tala med Freud. Eller, enligt andra utvecklingspsykologer/ pedagoger; det pre-operationella stadiet, den intuitiva perioden, den animistiska fasen... hursomhelst, en tid i vår barndom som är fylld av magiskt tänkande och symboler.
Samtidigt i det skede då vi sociocentreras alltmer och för första gången kanske utvecklar ett altruistiskt patos.
Vi lämnar vår egocentriska världsbild och upptäcker att andra också upplever och känner och förnimmer.
Om anknytningsmönstret är tryggt och bra vågar vi också närma oss en främling nu.

Minns Ni med vilken hänförelse blotta åsynen av kärleksobjektet kunde ta andan ur en och få hjärtat att skena? Svimfärdig och samtidigt hyperalert. Infatuation indeed. Förälskelse i kubik.
Ja, just det ja... dopaminet talar i oss för första gången.

Hursomhelst.
Jag minns väldigt vagt den första, barndomskärleken.
Men jag minns förstås den största. Och i DEN meningen i sanning den första.

Den som var så pass stor, så pass mäktig och så pass episk till sin karaktär att även en Stagnelius hade storknat i försök att beskriva den. Storknat av högtravande ord... kan man tro.

Den kärleken som jag dumdristigt och trotsigt nog ändå skrivit triviala tonårsliga dikter kring -fast det var långt senare jag mötte denna evighet och gåta. Den första äkta.

Jaja, den största, den första (och den enda) som jag är silversträngat ihopnavlad med. For ever and ever. Min kosmiska bror. Min mytiska gudasaga... banaliteternas banalitet ändå, I know, men skaldernas gunstlingsstoff så in i bängen.
Och magiskt, så förtvivlat magiskt.
I DEN meningen den första!

Så, vad för hormon styr den magin?
Vilken neurotransmittorisk signalsubstans äger mig i detta största?
Vad är det som kastar mig omkull, som lyfter mig, som hisnar så, som härjar, som ryser och rasar och flagande mojnar?
Vad är det som slår upp alla spjällen till de himmelska orglarna, spränger vallarna och öppnar sagornas, undrens och miraklens sällsamma bok?

Jo, googlar man lite ihärdigt en stund finner man nog svar.

Om kombinationen serotonin, noradrenalin och dopamin kommer i någon slags obalans, nivåer höjs och/eller minskar på ett onormalt sätt kan helt vanlig reproduktionsbiologi, helt vanlig kåthet och helt vanlig fortplantningdrift gå överstyr och man hamnar i en överdriven känslostorm.
En överdos eller kanske mer som en snedtrip på "dopamin-adrenalin-serotonin"... partydrogen framför alla andra, medfött beroendeframkallad. Kicken som ska föra släkten vidare men som kan gå lite snett om någon mixtrar med blandningen...
Frågan man måste ställa sig då är:

VEM i helskotta är det som mixtrar med blandningen???

Är det ödet, slumpen eller är det predestinerat?
Är det himmelens orgelmästare eller är det kanske så att i vår hjärna sitter det en mer eller mindre sadistisk, liten apotekare som får tråkigt så fort reproduktionen är säkrad och börjar då laborera hej vilt med drogerna, skrattar i mjugg sen och gnider händerna så belåtet sen när passion och infatuation och total bergtagenhet rivit ner alla spärrar. När våra handlingar, val och känslor redan löpt amok... Till skaldernas, poeternas och bardernas stoora förtjusning.

Kanske är de i maskopi, poeten och apotekarn... Hmm, inte helt otroligt Inte alls otroligt, faktiskt.

Vem det nu än är som laborerar med vår stackars hjärna så får vi väl ändå vara tacksamma... för trots vanvettet... utan kärlek vore vi verkligen intet.

Ooops.
Blev det så där långt och svamligt och utläggande nu igen?
Shit också... det som är så tröttsamt. Så om Du nu (som jag ofta gör när jag ser så där långa blogginlägg) bara läste inledningen och sedan scrollskummade igenom, eller rent av hoppade över alltihop för att direkt gå ner till det sista, liksom för att se vilka slutsatser skribenten kan tänkas komma med, så kan jag sammanfatta att:

Första kärleken är hänryckning, den största är magi.


Men egentligen är den erotiska kärleken enbart kemi.
Mäktiga signalsubstanser och hormoner styr vårt känsloliv, våra handlingar och vårt val av partner.
Som viljelösa nickedockor är vi, små junkiemarionetter bara.

Detta faktum förtar ändå inte magin. Förringar inte det oerhörda.
Mildrar inget av det svindlande mirakulösa.
a

2 kommentarer:

L8 sa...

Just nu tar jag tacksamt emot både signalsubstanser,hormoner och magi-helst magin förstås-bara det hände nåt! /L8

Unknown sa...

ah ja, magin... allra allra helst den där magin

 
web statistics