a e i o u y å ä ö

Alltså, ah, eeyyy, iiih, oh, uuu, buuu, åååh, ääää, ööö... alltså usch och tvi och blä vad jag faller i lerträsket när det handlar om att konsumera... jag menar jag är ju en riktigt duktig kålsupare jag myself som älskar mina chokladorgier och fikaobsesser, så who am I to say? Men, hallå, vi skriver snart 2013 och det här, det går inte för sig längre... det gör verkligen inte det, det gör verkligen inte det!

Still

not nice, not nice at all...
still reality
so must embrace...
means to an end...

Slir

Där, under skidfärden; stavar i modden, vantar filtiga mot knogen; där finns skatter ändå, klenoder att spara; där, under färden, finns blänk och glitter och stråk av glatthet.

Tillförsikt

Om man bortser från att samhället retar mig till vansinnets gräns; att politiken kväljer mig; att den västerländska kulturen är så skämmig att man mest rodnar och stammar och svettas som en finnig fjortis när den kommer på tal...
Om man bortser från allt det och dessutom från det utomordentligt sorgliga i att den heliga vetenskapen, "vår nya religion", är lika misstolkad som bibeln, lika felciterad som koranen och lika vrångt analyserad som toran... lika hårdnackat dogmbunden och sockrad som den simplaste kanelbulle...
Om man bortser från allt det och dessutom från krig och elände, från misshandel, barnsoldater, miljödestruktion, klimatförändringar, tigrars och pandors och isbjörnars utrotning, från gatuvåld, narkomani, könsstympning, trafficking, prostitution, spelmissbruk, kriminalitet, hot, utanförskap, pedofili, våldtäkt, mobbing, sjukdom, värk, feber, jordskred, tsunamis, bilolyckor, självmord, psykoser, neuroser, lungcancer, incest, översvämningar, frosseri, kapitalism, djurvanvård, högmod, adhd, maktfullkomlighet, anorexi, försurning, girighet, avund, ofrivillig ensamhet, amerikanisering och annan allmän dumhet...
Om man bortser från allt det och dessutom från att det regnar så in i bängen för mycket i år så vill jag bara säga att nog blommar min obotliga optimism ändå... nog frodas min positiva entusiasm och nog grönskar ohejdat min naiva tillförsikt.
Ändå.

Samuel

Livet är konsten att dra tillräckliga slutsatser av otillräckliga förutsättningar.

Sven

"Ingen tanke är färdig förrän den är formulerad i ord. Att skriva är att göra många tankar färdiga."

Emma

There is no conflict between the individual and the social instincts, any more than there is between the heart and the lungs: the one the receptacle of a precious life essence, the other the repository of the element that keeps the essence 

pure and strong. The individual is the heart of society, conserving the essence of social life; society is the lungs which are distributing the element to keep the life essence – that is, the individual – pure and strong

saker som insprerar

ur tillstånd av öppenhet kommer nyfikenhet, uttryck och rörelse

Sssjjoo

man kan nog lugnt påstå att tiden och vinden är kongeniala...

Minnet.

Minnet är inte som andra mentala funktioner. Beter sig dumt, fungerar inte alls som övriga kognitiva processer. Jag menar; t ex inlärning, beslutsfattande, språk, problemlösning osv, de har alla någon slags inbyggd logik, någon slags kronologisk ordning och någon slags konsekvens. De håller sig till lagar och regler och styr upp den kaosartade verkligheten med pedantisk nit och raka linjer.
Minnet däremot, det fungerar på något sätt alldeles omvänt.
Lägger till och drar ifrån helt skamlöst. Krusidullar och gullegullar. Stakar sig och skyller ifrån. Det finns ingen anledning alls att lita på minnet, det verkar vara litet av jokern i leken och kan stå för vad som helst. Precis vad du vill och önskar kan det frammana eller helt tvärtom. Vad du minst av allt ville. Vad du allra helst ville slippa. Kanske. Trodde du ja...
Kanske vad du mest av allt behövde.

Jag minns tydligt hur det lät om Zorros hovar på den våta grusvägen. Jag minns utan anstängning hur det luktade på väg hem från skolan i femman, i oktober.
Jag minns tyngden i en åra, motståndet vattnet gav. Jag minns rysningen längs överarmar och lår som det iskalla norrhavsvattnet framkallade.
Jag minns värmen från mormors bakugn i lillstugan och färgen på hennes förkläde. Jag minns svärtan i bastun och hur kallt det var på golvet. Hur isande kallt det var på golvet och hur svidande, svedande hett det var när man lutade ryggen mot väggen och hörde mamma säga att farfar var död.
Jag minns kvällar. Jag minns skavande skor.
Jag minns te och rostat bröd.
Jag minns inte personerna; inga namn. Jag minns blickar, händer, tungor. Jag minns hår och jag minns röster. Jag minns andedräkt mot mitt öra jag minns lösryckta ord.
Jag minns inte adresser men jag minns vägar. Jag minns trappuppgångar, dörrar, rum... och fönster. Jag minns fönster mot ett torg som var öde alltsomoftast. Jag minns fönster mot en bedårande havsvik och fönster mot en regnvåt gata.
Jag minns många regnvåta gator. Tunga ibland men förvånansvärt överstigliga, förvånansvärt genomskinligt överstigliga och trotsiga.
Jag minns så väl hur det lät när man drog igen Amazonens lite tröga framdörr och stack den skrangliga nyckeln i låset. Jag minns hur det luktade i den bilen. Det minns jag.
Jag minns med lätthet mellanstadiets klassrum. Var jag satt, vad jag såg, hur det lät och varför jag fann rullgardinens tofsar skrattretande.
Jag minns inte de andra barnen. Bara deras blickar, dofter, röster och rörelser. Jag minns våra skratt. Våra eviga skratt som tryckte sig ut ur våra kroppar. På eget bevåg.
Jag minns förstås doften av nyfött barn och mjukheten kring den tiden. Jag minns att jag andades och inte trodde mina sinnen. Hur luften var som inoljad av kvav lycksalighet. Tung trots ruset.
Jag minns fallandet i förälskelsen. Fallandet och hisnandet.
Jag minns inga datum men jag minns dagarna.
Och framför allt minns jag nätterna.
Förstås.

Johan Scott

utan titel

Trots motstånd

Dagar har en obeveklig vilja.
Trots motstånd i sekunder och minuter tar de sig fram genom dig. Pressar och trycker och banar sin väg. Banar sin väg genom veckorna, genom åren, genom stunderna genom dig. Flyttar din tid från nu till sedan. Lyfter ditt ansikte och sänker din blick.
Dagar har en obeveklig vilja.
Trots motstånd i timmar håller de upp din hand till en hälsning, en segergest.

Men-ups

helt underbara

Pipsy

Överseende

P knaprar vitkål i köket. Spelar schack och lyssnar till Miles Davis. Birdland skulle jag tro. Jag virkar mössa till Matilda Sofia. Sheldon träffar Amy för första gången. Vinet är rött och gör att jag inte riktigt ser eller förstår vilka maskhål jag ska sticka nålen i. Tiden stannar upp för en utomordentligt kort sekund och man kan anta att det är nu och nu och nu man kan fånga den. Ett annat begär, en annan hunger än det tidigare har dock formats. Ett som danats ur åren, ur den levnadsström som biter och klöser och krafsar innanför huden. Jag har kammat ur kattens alla tovor, jag har lett så milt och varit vän på rösten, jag har diskat ur min lilla mugg. Hungern är städes men i det svarta som lurar, lockar, attraherar... som alltid lurat lockat attraherat... i det svarta nu finns stråk av violett och mintgrönt även. I det svarta nu finns dagar av mättnad, finns dagar av lättnad.
I det svarta nu... finns slingor av Zetterlundsk rökighet och milt överseende. Milt, milt överseende.

Ingen lek...

Om man lever som man lär kan det gå illa men om man INTE lever som man lär kan det gå åt helvette ordentligt.

Om man är ärlig och sann kan man få problem men om man INTE är uppriktig kan man hamna i allvarliga trångmål.

Om man är rak och säger vad man tycker kan man bli emotsagd men om man INTE menar vad man säger då kan man få att göra med jagsjälvet.

En personlig vendetta med jagsjälvet, DET är inte att leka med. INTE ett dugg.

Vårvinter

Det är vårvinter och det är rent av bedrövligt vad det kan jävlas.
Som att det bestämt sig att nu, nu ska det jävlas på riktigt.
På riktigt och helt utan humor.
Det är då man får ta fram överlevnadskittet; läsa instruktionsboken från början och ta det andetag för andetag.
Ett hjärtslag i taget.
Varje gång ett hjärtslag närmre eller ett hjärtslag längre ifrån.
Varje gång ett hjärtslag, ett hjärtslag, ett hjärtslag.
Varje gång närmre, närmre, närmre.
Varje gång närmre, närmre, närmre.
Närmre, närmre men längre ifrån.
Varje gång.
Varje jävla gång.

Thåström

'ne de här e inge sånt'

Sakta in, skynda ut

Sakta in, dröj på stegen, stilla dig och betrakta omgivningarna.
Dämpa hågen men varsebli.

Insup varat. Omvänd det med sinnena vi har, sinnena vi fått att frammana världen med.
Se saker uppifrån, lyssna till ljuden inifrån, smaka utanför tungans små lökar.
Förnim lukter genom andra kanaler än näsans två och upplev huden... inte som en hinna... inte som ett skal som särskiljer dig från dem utan möjligen som en våg, en böljande rörelse mellan digsjälvet och deandra.

Känn viljan som en öppning i existensen.
Som en port du kan ställa upp och därmed välkomna tillvarons alla delningar. Eller låsa, rigla och spjärna emot.
En grind; som stänger in eller släpper ut de får du vill valla. Den fåraskock ditt öde blev att driva.

Ge upp. Ge efter. Ge vika; böj dig inför det att ingen människa är en ö.
Var viss i vad som är äkta men tveka alltid inför den obevekliga strängheten i de självklarheter du möter.
Slut i din famn ambivalenta tankar och lunka vankelmodigt stolt.
Se förseningar som ett erbjudande att förändras, att förbättras och att förundras...
Sakta in, dröj på stegen men skynda ut från upptrampade stigen.

Oskrivet

En hel del har blivit osagt här.
Outtalat. Oskrivet.
Det är lika bra det.
Inte bättre. Inte sämre. Men alldeles lika bra.
Oskrivet är lika bra.
Formlöst är det.
Men alldeles lika bra.