Om man lever som man lär kan det gå illa men om man INTE lever som man lär kan det gå åt helvette ordentligt.
Om man är ärlig och sann kan man få problem men om man INTE är uppriktig kan man hamna i allvarliga trångmål.
Om man är rak och säger vad man tycker kan man bli emotsagd men om man INTE menar vad man säger då kan man få att göra med jagsjälvet.
En personlig vendetta med jagsjälvet, DET är inte att leka med. INTE ett dugg.
lördag 21 april 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
aW.jpg)
6 kommentarer:
Håller med dig!!!!!!!
Så sant så. Men ibland tycker jag det är svårt att skilja på jagsjälvet och det falska "jagsjälvet" som jag och andra tillskriver mig. Vedertagna sanningar om hur/vad/vem jag är som bara finns där, och etsar sig fast. Små frön som planteras på mitt riktiga jagsjälv och sedan växer upp som ogräs.
Så ibland kanske det är lite bra att bråka med jagsjälvet ändå, för då märker man var gränsen går. Gör man någonting som man trodde var emot jagsjälvet men i själva verket var falskt så går det ganska lätt och smärtfritt. Lite som att rensa i rabatten.
Men när man råkar kliva över gränsen och bråka med det riktiga jagsjälvet så tar det hus i helvete. Då vet man åtminstone vem man är.
Oj så du krånglar till saker och ting. men angående första raden. Beror det inte lite på vad det är man lär? Hum 2 a raden att vara ärlig och sann, Kan man vara så ärlig av man är dum? Uppriktighet är det samma sak som ärlighet? Seeen blir det riktigt svårt. Jag självet? Menar vad man säger det gör man väl just som man säger det i varjefall eller? Sen kan man ju ångara sig och vad händer då? Nä någon vendetta vill då jag inte vara med om. Nu har jag säker rört till alt som vanligt. Men jag har ärligt försökt att tolka vad du skrivit i varjefall:) Kram
vad man lär är inte alltid vad man är och det kan vara inihelsikke svårt att försöka vara sann mot sig själv för jagsjälvet känner migsjälvets alla svaga sidor och kan trycka på alla de "rätta" knapparna; få igång migsjälvets veka sida och trigga sigsjälvet till oanade höjder av förnekelse och försåt... vad man lär är medvetet (förhoppningsvis) men vad man lever är inte det... medvetet alltså... vad man lever är mycket omedvetet (förhoppningsvis)
det falska jagsjävet är personan, teatermasken som spelar sina kort; ständigt och oförtrutet... försvaret mot intet, försvaret mot alltet...
att mena vad man säger gör man ytterst sällan; det handlar om försvar, försåt och intrig...
att ångra sig är försåtligt även det, för det handlar oftast om något helt annat än ånger, oftast faktiskt om att rädda sitt eget ansikte och det är iofs inte fel på något sätt men inte handlar det om ånger inte...
sanningar om jagsjälvet som såtts i migsjälvets jord av andra är de mest försåtliga sanningar man kan tänka sig för ingan kan så ett enda frö utan att man tillåter det... man kan kanske så ett frö men för det att börja gro måste både jag och mig och själv vara med och vattna... därför; ja, att bråka med jagsjälvet är något tvunget... i alla fall om du vill bli uppmärksam på vem du egentligen är...
Läste en artikel för många år sedan att det är bara när man är deprimerad som man vet vem man är. Annars lever man i sin livslögn. Vad tror du om det? Kram
det, sfinxen, tror jag är dagens sanning... det tror jag är vår kulturs bedrövligaste sanning
Skicka en kommentar