Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land´s Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen
Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna
Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägar har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit.
(Ekelöf, 1951)
Nä, "vägar har inget mål, det är stigar som leder dit"...
...och ena slingriga, krokoga o knaggliga stigar är det.
aW.jpg)
2 kommentarer:
Ja, hade man den skarpa udden mindre kär...då hade jag kanske inte gått här med mina vaxduksbäcker i snart 40 år.
Tack för texten ( Ekelöf och du vemodige och vrede loggare)
Jag är ockå jag en vred och vemodig person, även om i mitt fall jag formulerat det hela: iakttagaren och deltagaren.
Och i spänningen mellan dessa två har mitt liv förflutit.
/"Seglaren" - så kallar jag mig på min egen blogg ...
att ta i akt och ta del... ja det är två spänningslägen att segla mellan...
men var är din blogg då... vill ju läsa mer...
Skicka en kommentar