Hittepå

Nu blir det antagligen rätt snurrigt.

För hjärnan är en snurrig viadukt... värre än Picadilly Circus...

och inte kan jag skylla på några medikamenter heller.

Blandar ihop jaget o detet o självet o överjaget o skuggan o alla arketyper man kan snurra ihop tillsammans...

Men jag tänker som så att det finns en del av mig själv, av mitt jag, av det egna egot som dränks in, dagligen, av signalsubstanser och det finns så oerhört lite man kan göra för att styra den delen i någon som helst riktning på ett medvetet plan...

Den delen - detet- kan man aldrig döma... överlevnadsinstinkt kan inte värderas. I kemin finns inget gott eller ont, inget rätt eller fel.

Såna värderingar är hittepå... människors kulurhittepå som vi för all del antagligen inte skulle klara oss utan.

Inte om vi vill höra till, bli accepterade och få ta del av den sociala gemenskapen... den som vi så hett åtrår...

den som får oss att känna mening...

En gammal goding det... mening...

meningen med livet... Jamäh härrriguud

Sen finns det en del av det där egot som kulturen har i sitt grepp... så fast, så fast... jaget kanske. Den man vill skydda...

Och självet vill medla däremellan...

mellan jag o det

mellan känsla o kemi

det funkar inte i längden

samma sak

samma sak

Snurrigare än Insane