Kvinnokamp, könskrig, kirurgikåthet?

Belle

Ja, alltså, hade jag tid och råd skulle jag knappast tveka utan låta skalpell nr 10 skära o kapa o cutta lite varstans... det skulle få lyftas o slitas o dras o nippas o stoppas in o tas ut...

Men det smärtar mig... en sorg och en bastant vrede vrider sig i maggropen när jag inser hur jag indoktrinerats, ja hjärnskrubbats så till den grad av detta vårt kommersialiserade tjyvsamhälle.

Att jag förfallit intellektuellt, fördummats till gränsen för det imbecilla... Av clownerier på bästa sändningstid, av kapitalistiska trix och internationella lögner...

Det smärtar mig mer än vad jag tror att en ögonlocksoperation skulle göra.

För inte skulle väl;

-måndagsmorgnarna kännas lättare bara för att skinnet var stramare?

-onsdagstristessen försvinna om kråkorna inte sparkade i ögonvrårna?

-torsdagströttheten gå upp i rök bara för att brösten stod rätt ut?

-söndagskvällarna vara ångestfria om anletsdragen ständigt hade ett förvånat uttryck?

Och med största säkerhet skulle vi inte få fred i mellanöstern, ingen svält eller fattigdom skulle upphöra... inte heller arbetslöshet, sjukdomar, naturkatastrofer...

Skulle människor komma närmare varandra?

Nä, inte det förstås heller.

Nähä. Men vad äääär det då?

Är det som jag misstänker?

Att vi kvinnor och jag då inkluderad, faktiskt fortfarande tror att vi blir lyckligare av en viss sorts bekräftelse; dvs uppskattning, uppmärksamhet och kåtblickar av MÄN???

Eller?

Nämen Herregud!!! Om jag blivit så lurad smärtar det mig mer än vad en fettsugning helt utan narkos skulle göra!

Så där svart på vitt ser det ju inte klokt ut... Det kan väl omöjligtvis vara det som gör att kvinnor lägger sig på gröna duken... tänker jag. Men... Herreguuuud. Är det det? ÄR det verkligen det???

AAAArgh, vad det smärtar mig när jag tänker på kvinnorna och på männen och på kampen o makten o våldet o förtrycket... på förljugna prinsessdrömmar o infantila pojkäventyr som slutar i folkmord och förnedring...

Ja, förfäras, förfäras, förfäras gör jag över vår kulturs stora, stora svek mot oss alla.

Hur vi matas med falskskyltad frukt; indoktrineras av reklamjippon, av de förvridna ideal som förhärskar i media och som backlashat sig till svindlande, aldrig tidigare skådade höjder av ytlighet och infantilitet...

Ja, så här på den 100:e internationella kvinnodagen förfasar jag mig över mitt egna förfall... det intellektuella... och över det allmänna förfallet... den våg av backlasher som fortsätter att skölja över oss alla och som får både kvinnor o män att leka dadahinkospade i den sexistiska sandlådan.

Må vara att det låter bitterfittigt men man blir lite less faktiskt om man har man minsta insikt i tex sjukvårdens dolda agenda...där forskning kring manliga sjukdomar har högre status i akademikerkorridorerna... där det både söks och beviljas långt mer forskningsmedel för studierkring typiskt manliga åkommor... fortfarande.

Ja, det är också mer acceptabelt; socialt och ekonomiskt att en man blir sjuk... ja fortfarande finns en tendens att skicka hem "svider-värker-bränner-kärringarna" med en klapp på huvet o lite alvedon.

Eller sånt här:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

Å andra sidan läste jag ju någonstans att de flesta kvinnor som skiljer sig upplever en ökad livskvalitet efter skiljsmässan medan det var precis tvärtom för de allra flesta männen.

Men:

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Ett faktum lika nedslående som den könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

För att inte tala om hur snedvridet det fortfarande är inom arbetsmarknad, rättsväsende, utbildning, forskning... etc etc

Lite less blir man...

Kvinnokampen är ju av hävd ordentligt vänster och den är fortfarande blodröd... ja faktiskt tror jag det. I mångt o mycket liknar den självklart klasskampen som ju också den förlöjligas i dag av högerspöken... vindar som sveper in oss kyla o mörker... eller förresten (!)... numera mest i en romantisk, förljugen och förbannat amerikaniserad sommarbris... ljum.

Ljuva drömmen om att alla kan nå framgång, bli a success... famous, göra ett klipp... Man har bara sig själv att skylla om man inte lyckas...

"there's room at the top they are telling you still

but first you must learn how to smile as you kill

if you want to be like the folks on the hill

a workingclass hero is something to be..."

Lennon var inget dumhuve han, nej...

"they hate if you're clever and they despise a fool"

Men det verkar nog ändå som vi i stället för att diskutera jämlikhet o solidaritet mest sandlåde-dividerar om vem det är mest synd om...kvinnorna i sin offerroll, underlägsna sen urminnes tider eller männen som den senaste halvseklet fått lite på näsan från alla de militanta ragator som enligt belackarna inte fått tillräckligt mycket... ja ni vet.

Och huga för den här förhärskande, allmänna meningen om att en KAMP, köns- eller klass- eller vad det nu vara månde, alltid måste leda till ett KRIG där den ena eller den andra parten VINNER... Det, om något, är väl ett gammaldags, dualistiskt och ett särdeles typiskt patriarkaliskt synsätt.

Varför skulle all kamp handla om att segra, stå över, trycka ner... vara en STRID om MAKTEN och pengarna o härligheten... ett krig där den vinner som mest effektivt drar undan mattan för sin opponent... eller kanske slår spaden i huvet tillräckligt hårt... så hårt att den andra springer till mamma med tårarna i ögonen o sedan aldrig mer vågar sig till sandlådan... inte utan storebrorsans assistans iaf.

Näe, vi behöver strida o kämpa mot fördumningen... montera ner idiotismen som brer ut sig med romantiken som förtecken... lögnerna om happyendings och rosendanser... kändiskåtheten och skönhetsdyrkan...

För nog finns det orsaker till raseri alltid men här knappast någon att skylla på (så där generellt) förutom sig själv... faktiskt.

Att man går på deeen lätta... att man faller offer, att man låter sig förslavas, att man släcker ner sitt intellekt framför dansande o/el sjungande clowner på bästa sändningstid, att man underkastar sig systemen utan att blinka eller ens försöka rynka på botoxpannan, att man suger o sväljer hela den amerikaniska bullshiten, att man förfäras men inte gör nåt, att man tillåter sig själv att passiviseras.

För att man inte orkar... för att man inte orkar... för att man fan inte orkar...

Men vi kan ju inte heller gå omkring som förvånade zombies och tro att emancipationen fortskrider av sig själv helt utan fortsatt kampiver...

Nä, Happy women's day, folks... kanske ta en kopp meskalin o gå lite bärsärkagång... så här dagen till ära!