I maj när göken gol

Maj är en förskräcklig månad.
I och för sig var det kallt så pass länge i år att det värsta nippertipperiet kom av sig eller inte riktigt kom i gång kanske. Men nu är det fullt ös äckelgös på stan, fan.
Vågar inte gå ut nästan för allt vitt och sladdrigt och äckelblommigt fladdrigt.

Man vill ju tycka om maj efter allt det mörka... man ska ju tycka om. Åtminstone ljuset och miraklet i naturen. Åtminstone fåglarna.
Och jag försöker, jag försöker och jag försöker men vad hjälper det när jag tyngs av all den här skirheten och av all den här skörheten... av allt det här spröda, svindlande sköna som är utan fel och utan brister och som vänder sitt ansikte till oss; oskuldsfullt och fulländat.
Jag tyngs av lättheten och mörknar av ljuset.
Jag önskar jag kunde älska det älskvärda men hur skulle det se ut?
Nej, "våren är den svages höst" -eller hur det nu var- och våren delar in och delar upp; i svaga och starka... i värdiga och ovärdiga, i lätthet och tyngd.
Hänsynslöst och brutalt delar våren in och dömer oss alla med sin fullkomlighet och prakt.

Och självklart ligger det hos mig själv. Det är ju nu som allt det skröpliga, skavankiga och skrabbiga syns och märks som mest. Det är ju nu, i maj, som alla fel och alla brister genomlyses så obarmhärtigt.
Så självklart är det nu man väljer om man är värdig något så oantastligt som maj månads svidande vackra fägring.
a