Briljans, trots allt.

Förkyld. Klarat mig bra i år men nu var det dags.
Huvud axlar knä och tå värker och innandömet rosslar.
Slipper karenshelvetet i a f eftersom jag ändå har semester. En sen länge inplanerad semestervecka som enligt planerna skulle ägnas åt restaurering av slitna jagsjälvet.
Bastu, badkar, solarium, massage, kiropraktor, ansiktsmask, pedikyr, manikyr, hårfärgning, fotfilning, knäraspning, ryggskrubbning, halshuggning...
Nee, men sånt, ni vet...
Samtidigt tänkte jag komma i kapp med sånt som jag ligger efter med... Sånt som man alltid ligger efter med. Såna där borden och måsten man har men mest kanske alla böcker som väntar, alla bloggar och kanske någon av de där utställningarna, filmerna osv...

Men förkyld nu, som sagt. Rejält.
C-vitaminer, A o B, ja hela alfabetetslistan dito och mineraler och chi-san-tjosan-tjafs
Skumbad och cognac. Massor av vatten och vila vila vila.
Nån slags hemma spa det med men mest till för neutrofilerna förstås.

Men vila.
Läsa.

Lundell. Senaste, antar jag men från 07.
Vädermannen.
Georg, känd målare, snart 60 sitter på sin gård på Österlen och nojar över åldern, över skapandet, över kändisskapet, över alkoholen, familjen, barnen, samhället, klimatet och framför allt över alla kvinnorna...  krisar på alla plan man kan tänka sig utom vädret, det enda han älskar. Skriven i dagboksform och Lundellianskt så det räcker.
Hemingwaykomplexet tydligt nog... den gamle och havet, kampen, kampen, kampen. Mannens.

Men Lundell.
Lilla gubben, stora ponken nu ju. Vad vill han?
Vad i helsikke vill han?
Vill han vara vis eller vilsen?
Frusen, varm, nära, långt borta, ung, gammal, intelligent, idiot...
Många motpoler. Många vägar.

Vädret, klimatet, skeendena i naturen (skånes i det här fallet)... det är där det lyfter på riktigt nu. Språket.
Det är där han blir stor Lundell och växer och blir den författare man inte kan låta bli att läsa ändå..

Gamgubbens lolitasyndrom upprör säkerligen en och annan men egentligen är det väl inte så mycket att bry sig om längre. Känns mest lite unket. Barnsligt.
Hans åldersnoja, gamgubberädslan, verkar vara en stark kraft dock. Direkt drivande.
Tyvärr är det just den där viagraknaprande patriarkspillran till romanjag som tar ner berättelsen till någon slags hollywoodnivå (speciellt slutet) och stänker ner den stora poeten, den stora poesin, med banalitetsmuts.

Fattas egentligen bara en motorcykel nu, tänker jag halvvägs in i boken, för att gamgubbsimagen ska vara fulländad. Jomenvisst, på sidan 101 dyker den upp den med; Harleyn, Nightroden.
Inte romanjagets dock utan hans kompis musikerns. Men den avundsjuka som river honom och faktiskt får honom att ljuga och säga att han har en likadan själv, ja en i silver, en ännu snyggare, ännu mer rätt och klassisk, att han har den nere i Provence... det är så precist beskrivet, så genuint, ärligt barnsligt och helt igenom briljant. Det måste man ge honom, Lundell.

Man undrar bara om han är så självmedveten som han låtsas om eller låtsas om att han inte vet om...

Hursomhelst är det absolut helt igenom äkta lundellianskt och som alltid samhällskritiskt och underhållande och ordrikt. Och stundom briljant verkligen.
Speciellt när han beskriver Sverige; kulturen, samtiden, de flydda tiderna, människorna, klimatet, landskapen... ja, fram för allt naturen. Naturen och vädret.

Det är för denna briljans jag bara måste läsa honom.
Det är här han tar steget ut ur tiden, ut ur åldern, ut ur människan och blir något större. Något helt annat än farbrorn som inte vet vad han ska göra med alla kvinnorna... ut ur mannen, målaren, artisten, författaren.
Ut ur ensamheten, kändisskapet, blivandet, varandet... ut ur alla fack och motsatsförhållanden.
Ett steg rakt in i stor poesi.
Briljans.

Det får man verkligen ändå ge honom, Lundellgubben.

Balsam

 jagsjälvet porträtterad av mellanstadiepojke 09

När tvivlen på jagsjälvet rider mig för hårt.
När vantro och självförakt skalar huden, karvar skinnet av köttet.
När sinnesvånda makligt men beslutsamt kloar inälvorna fransiga.
När misströstan sköljer märgen ur benpiporna; lämnar dem skriande kala, vittrande vita... lämnar endast sträva vetskapen om intighet kvar i fårorna.
När looserinsikten klyver mig med ett blixtrande hugg och spjälkar upp i flisor all kvarvarande självtro...

DÅ är det en tröst ändå att en gång blivit avporträtterad så där.
En liten peaceandlove-varelse med öppen famn, godhjärtad och fridfull.
Nog kan man kan väl se lite understanding där också, tycker ni inte det, där i ögonen, lite förståelse och försoning... trots allt.

Bilturer, bröllop och begrundan

Än en gång har jag kört dottern till Värmland. Förra helgen.
Har flyttat dit hon nu alltså. Till Karlstad; till pojkvän, till lägenhet med högt i tak, till livet... som börjar.

Än en gång orkade gammelvolvon genom Sverige, fast det var knappt; de värmländska bergsryggarna suger musten (och bensinen) ur en fjortonårig 850:a med släp.

Men än en gång svepte det nordiska landskapet förbi, mil efter mil av skönhet och vemod.
De små samhällena, storskogarna, fälten, sjöarna... hästarna som fått sitt lunchhö där i hagarna, kyrktornen, fabrikerna... ljuset, mörkret, pärlbandet av billyktor när kvällen nalkas... människor på väg; hemåt, bortåt, vidare.
Vidare i livet.

Ja, än en gång statoilkaffe och begrundan.
Än en gång den där monotonin i milen som vemodar ner mig till Cohensk nivå...

Men vidare i livet bara.

Så.
Något lite mer trivialt.
Har fått ett munsår, för första gången i mitt liv och för bövelen... en premiärhemorrojd också!?!?
What the heck!!! Pinsamheters pinsamhet... introduktion inför livets andra hälft?
Antar att allt stillasittande i bilen med rumpvärmarn på är boven, antar det.

Nåväl.
Vidare i livet.
Min kollega  A har fyllt 50 så nu får hon börja tungrulla i alla fall...
Hon avböjde all uppvaktning och åkte på kryssning men vi bjöd henne på restaurangmiddag ändå när hon kom hem. Lättsamt och enkelt.

Och.
Efteråt, senare på kvällen när de ordentliga, de med hyfs, de med Schjtruktuuur und Ooordnung... när de zu Hause gegangen war, gick lika o-ordentliga kollegan H och jag vidare... vidare i natten för att dansa in arla morgonstund med fredagsfulla 20-åringar. För den delen 30-, 40- och 50-åringar med.
Vidare i livet bara. Vidare i livet.

Jo.
Schaman har ledigt han; vintervila pga den totalt livsfarliga glansisen och den skarpa skaren som behagat täcka våra omgivningar sen januari.

rulla, rulla

Fast.
Nu i helgen tog ju vinterkungen tag i det där och vräkte ner en massa extraextra nysnö över alltihop. En vit massa över oss stackars, luttrade, huttrande nordbor.
Än en gång snö över alltihop och sen drog han ju ner temperaturen till modiga minus 24 och så vintersolen på det... formade sålunda, än en gång, han, den där Bore, dessa unika iskristaller som gnistrar, glimmar, glittrar... vill efterlikna stjärnhimlen, vill denna eviga, eviga tomhet, denna eviga, eviga kyla och bistra intighet.

Men.
Då var jag ju i Norge, jag. I lika nordiskt narniaglittrande Geilo.
Jo, en liten roadtrip till... 23 timmar bilsätesnötande inalles, tur o retur. Bättrade säkert på mr H Pinsam där bak.

Fast jag slapp körningen och gammelvolvon slapp. Vi åkte halva släkten i hyrd minibuss med min pappa som chaufför.
Tur att volvon slapp... dessa högfjällsbranter hade inte slitna svennebilen pallat.

Lillasyster A är det som bosatt sig (för femton år sen) i detta vidunderliga hardangerland och nu ställde hon till med bröllop.
På riktigt... På högfjället. På riktigt, riktigt...

Kyrka och präst och brudklänning... med släp och fyrarätters gudomlighet och champagne och vin och dramer och barn och bonusbarn och bestman och tärna och toastmaster och musik och tal och tårar på kinderna och ringar och kyssar och brudvals och innerlighet och koslighet och stor värme trots att 26 torra fjälliga minusgrader nöp oss stackars luttrade, huttrande nordbor hårthårt i näsan och framför allt i fingrar och tår där vi kasade fram i kostymer och klänningar och nylonstrumpbyxor och high heels.

Men lillsyrran vacker som en disneyprinsessa, som en fjällbäck, som åländsk granit med havsblänk i ögonen därtill.
Vi kände knappt igen henne, vi som sen barnsben mest sett henne i ridbyxor och t-shirt. Stark och vacker sådan med hon, förstås, men nu nånting helt annat.
Som en drömdröm... fixad och mejkad och stylad och finfin!

Jojo.
Vackert och högtidligt och sannerligen på riktigt.
(Album m fler bilder här)

Inte vanligt i vår släkt det annars, inte vanligt alls med sådan högtidlighet och sådan riktighet.
I vår släkt sopar vi under mattan det mesta som är icke vardagligt. Det mesta som är stort och pretentiöst gömmer vi undan så fort vi bara kan.
Flyr festligheter och deserterar bemärkelsedagar...

Eller kanske är det mest jag?
Jag som dessutom ser ut som en utklädd hockeyspelare i klänning och klackar. Mina rediga biceps och min axelbredd går inte ihop med rysch och inte med pysch heller.
Men i lånad långklänning (förvisso enkel och stilren) och spetssjal och pumps sjavade jag omkring jag med där på högfjällshotellet som en annan Malena Ernman...

På riktigt.

Brudvals