Broar, eller nåt sånt

Det finns ögonblick som förstummar.

Blipp har skrivit så snyggt om ett sånt och hur det fäste. För alltid.

Och jag tänker på vad som egentligen händer i hjärnan och själen när man är med om ett sånt ögonblick.

Tänker på förändring; omvälvande, ikullkastande, raserande...

Ja, när ens tankebygge raseras och man måste börja om. Pussla ihop tegelstenarna på ett nytt sätt.

Jag tänker också på att det finns så många som värjer sig mot sådan förändring. Med näbbar och klor.

Vägrar lyssna på raset, vägrar börja om... Stagar i stället och stöttar och lappar och lagar bristfälligt tills bygget ser ut som en rivningskåk.

Eller ännu hellre putsar de sprickorna i fasaden så hela själsvillan utifrån ser fräsch och ny och fin ut.

Men där, under ytan, under fasaden finns farliga svagheter... gungande trappsteg, gömda håligheter där man måste akta sig för att gå.

Nere i källaren översvämning av svart, grumligt vatten... ruttet, dörren dit igenspikad.

Och på vinden snöar det in... ordentligt.

Men i vardagsrummet är det dammfritt och i köket finns ingen kvarglömd disk.

Det luktar av parfymstarkt tvättmedel och klorin. Inga fläckar, stanken från källaren dold.

Men inte var det mitt gamla agg mot förändringsObenägna och insnöade trygghetsnarkomaner jag ville dryfta... inte egentligen.

Nä.

Det finns ögonblick som förändrar och som man minns för alltid. Och det är kanske det där inre omvälvandet som gör att det fäster, som etsat i hjärnbarken.

Ögonblicket, stunden... skeendet, det som sades och det som hände, det man såg, hörde, kände doften av... Allt tas in som en helhet.

Kanske handlar det också om tajming...

Blipp skriver om den svages höst... våren.

Om svaghet, ja. Och styrka kanske.

Och jag tänker på att motsatser är broar till varandra.

Och på att vårar och höstar också är broar... flyktiga, obeständiga årstider. Övergångar.

Dagar, veckor, månader av väntan på att det ska bli något annat. Något mer bestående...

En passage, en gräns och en rörelse... mellan ljus och mörker, mellan kallt och varmt, mellan död och liv.

På väg mot... och samtidigt ifrån.

Lämnar bakom släpande, kvardröjande... ser framför möjligheterna, hindren.

Som Yin o Yang symbolen och den lilla cirkel där inne i sin motsats' stora böljande fält. Så är nog också sommaren fylld med höst och vintern med vår.

Ja, höstarna omfamnar vårarna och vårarna omfamnar höstarna och det som var dualistiskt blir holistiskt och innefattar allt.

Och att det är där på bron... i tvekandet och släpandet, det är där vi är öppna för såna förändringar som fäster.

I passagen... mitt i det ljus som finns i mörkret och det mörker som finns i ljuset, den död som finns i livet och det liv som finns i döden...

I övergången; i rörelsen mot och ifrån, i stillaståendet samtidigt, där mellan motsatser som innefattar varandra...

Det är där vi gräver känslogrunder, bygger tankevillor, konstruerar intellekt-trappor, rappar överjag och putsar själavingar...

Eller nåt sånt.

I alla fall; för mig är våren vrede och hösten vemod och de är ju nånslags motsatspar de med men jag är nästan säker på att de har samma grund och samma orsak och de är mina favoritsinnestillstånd och de är broar de med och innefattar varandra... och det är väl där det sker möten, på broarna... där man ser både framåt och bakåt, där man förstår att minnen och förväntningar tillsammans skapar det där hålet i tiden som kallas nu och som fångar de ögonblick som fäster för evigt. Som förändrar.

Eller nåt sånt...

Sorry sorry

Patosproppat

ja, proppat överlag

Men det får gå ändå

Ibland får det gå ändå