manotantens strategier

torsdag 14 maj 2009

Från latens till demens

Nu har vi bakat bullar i dagarna tre, mina pubertets-monster (=6:orna) o jag. 
Herregud, de är så kvicka, humoristiska och inne i sitt eget speedade liv att jag blir alldeles utpumpad efter varje lektionstillfälle. Allt går så fort, fort, fort...

Det enda killarna tänker på är sport o sex och det enda tjejerna tänker på är shopping o sex... Det är så man inte tror det är sant! Men trots det har de en osviklig känsla för vad som är rätt o fel och tentaklerna är ute o sveper efter nåt som är outside the box hela tiden. Här gäller det verkligen att hänga med så man inte förlorar greppet om gruppen... 

De är ändå rätt fördragsamma och vi kommer för det mesta väldigt bra överens, men jag tänker ibland att de nog måste se mig som nånting från dinosauriernas tid; som nån gammal triceratops eller nåt som går omkring och fäller fjäll...



Senare på dagen kanske man har att göra med 6-åringarna på skolan... då är det ett helt annat tempo...
Visst har de energi så det räcker och blir över men t ex att klä på sig efter gymnastiken eller när alla ska gå ut, det är ett helt företag som kan ta halva dan i anspråk.

Att äta mellanmål tillsammans kan vara riktigt lustigt att beskåda, speciellt om det t ex serveras morötter i bitar... då blir det problem... hälften har ju inga tänder kvar i käften... 
Många har dock en eller två inlindade i en papperslapp i fickan...

Jag brukar ibland fundera lite över hur mycket sexårs-verksamheten påminner om en avdelning för lätt dementa på ett äldre boende...

Inga tänder, nej... och påklädning tar, som sagt en evighet... Att gå mer än 20 meter är en riktig pärs... (växt)värk i ben o leder; gnäll. gnäll, gnäll...

Okammade o med kläderna i oordning vimsar de omkring i korridorerna och på gården. 
De har rätt taskig hörsel och svårt att koordinera vissa rörelser... Att prata i "normal" samtalston är en omöjlighet och med maten är det för övrigt alltid nåt; den är för stark eller för lite salt eller för varm eller för kall...
Det är inte ovanligt med "olyckor" i brallorna, inte heller med juice- eller mjölkglas...

Och... namnen på en sexårs-klasslista är i stort sett identisk med brukarlistan på ett äldre boende; här hittar vi Tyra o Albin o Emma o Eskil o Selma o August o Elna o Ture o Linnea o Victor o Ester o Albin... 

Samma killar o tjejer; det skiljer bara en sisådär 80-90 år mellan dem.






Men framför allt tänker jag faktiskt på att BEHOVEN är de samma de med!!!
Alla vill vi ha trygghet och närhet och uppmärksamhet... någon som ser och lyssnar och bryr sig om... någon som plåstrar och blåser lite när man gjort sig illa och som finns till hands när världen blir för stor och svår att förstå...



Eller hur...

2 kommentarer:

Rosa Grep sa...

Inte för att "mina" tanter och farbröder är särskilt dementa men i övrigt håller jag med om att likheterna finns. En till gemensam nämnare är deras otroliga söthet, som människor i mitten aldrig har på samma sätt. =)

manotanten sa...

Ja den där sötheten... det är nog naturens eget sätt att se till att de som är hjälplösa på ett eller annat sätt är så söta att de appellerar till oss (inte så söta mittemellan varelser) så att vi vill ta hand om och hjälpa... Ju hjälplösare desto sötare...

 
web statistics