Look alike

Inte bara grinigheten gemensamt...

Jag ÄR verkligen en grinchen look-alike; alltså det är nästan otroligt när man ser till detaljerna...

Det är synd att klaga, sägs det men nu när julen närmar sig och min inre grinch bara ökar i grå/grönhet kan jag inget annat göra. Grinchdemoniserad spyr jag galla över allt tingel tangel, all sunkig röd/grön/silvrig adventspyntning och saffransbullarna och pepparkakorna med valfritt treeendigt pålägg som folk envisas med att bjuda på. För att inte tala om obehagligt sötsliskig halvljummen vinglögg... egentligen ursprungligen ett sätt att kamouflera vin av riktigt dålig kvalitet, ju.

Kanske borde jag fundera på att uppsöka en excorsist igen snart... För den här grinchdemonen trodde jag ärligt talat redan var utdriven ur min kropp sen den decemberdag för flera år sedan när Max von Sydov svängde förbi i svarta rocken... mitt i värsta 180 graders headspinnet... och mumbojumbade mig grinchfri; stänkte med vigvatten och föreläste med tordönsstämma. Vet inte om det var därför men jag stod ut med julen efter det. Flera år faktiskt som jag fixat den nu... denna kristendomens största hycklerihippa... utan alltför mycket agg. Dessutom blev det ju ett tag inte bara PK att vända julen ryggen utan också lite trendigt inne... och det tåget ville jag inte hoppa på.

Hur kommer det sig då att jag nu i år får ett återfall?
Det är nog inte nåt freudianskt, det kan jag inte tro. Jag som är uppväxt med vita jular; orörd snö på morgonen och äkta spår från räven som raskat över isen under natten och kådrika granar pyntade med antik halmslöjd o hemstöpta ljus o köttbullar stekta på björkvedseldad spis... Ja, slädfärd med bjällerkransbeprydd finsk arbetshäst t o m, det har jag ju sagt förr.
Nä, inget sånt besvikelsetjafs, det går jag inte på.
Men visst, överdriven barndoms julromantik går inte ihop alls med den här amerikaniserade plastigheten vi drunknar i snart. Och nääää, det spelar ingen roll om adventsstjärnorna kommer från svenskt tenn och är specialdesignade eller om julskinkan är lokalproducerad och garanterat från glada grisar...
Blir bara grinchigare av sånt... Det är hyckleri av ännu större mått när det inte bara gullegullas utan dessutom prestigegullegullas!!! Fy för den l...
Kardinalsynderna trängs kring risgrynsgröten vill jag lova... aldrig ser vi väl annars så mycken högmod, girighet, vällust, avund, vrede, lättja och frosseri som kring denna Odins gamla midvinterblot.

Men, nog!
Med detta traditionsenliga gallspottande avverkat ska jag försöka nu att få tag på von Sydow än en gång och sedan tiga still hela advent för det är så utomordentligt tröttsamt att vara så här grinchigt förutsägbar...
Kanske skulle jag i stället gulle-jul-blogga och lägga upp bilder på myspysiga tomtearrangemang o recept på bästa sillinläggningen eller på mina fantastiska chokladtryfflar...
Ja, faktiskt... bara för att.

Jag ber verkligen alla julfetischister om ursäkt och lovar att hädanefter "shut the hmmm up" kring denna issue samt lägga mig på fakirmattan nu och meditera fram lite genuine christmas spirit.

Ja, ärligen lovar jag detta för snart antar solen sin minsta deklination, närmare bestämt 21 december kl 17.47 och vad vi behöver nu, vi stackars nordmänniskor ÄR ju fett, socker och sömn... Precis det julen handlar om, inte sant.

Ja, och så det där med Fred och Kärlek och Förståelse förstås... kanske inte ska glömma det här på spikarna.

Peace dårå Julen, give me five!