Nyanser av brunt

I går rasade vinterns samlade snö från stalltaket. Allt på en o samma gång.

(någon som såg thåströmreferensen där?)

Täckte nästan hela stallplanen med stora sjok, det raset och våra torvbalar hade slungats iväg 3-4 meter av kraften. Allihop... de nio som var kvar på pallen. Var ju tur att ingen stod där just då; döden direkt.

Vi hackade och vi spettade och vi skottade och T plogade med traktorn så det blev framkomligt o fint igen och nu droppar det från allting. 0-gradigt och grått och brunt och blött.

Men det gillas, det gillas.

Mina ögon är snöblinda nu, ser inte skönheten längre i det platta, vita, gnistrande Narnialika... Nu vill jag se så många nyanser av brunt som det bara går att få fram.

Sett många redan i dag.

När jag gick över ån för att fika var trä't på Societetsbron (den som blir så hal när den är våt) framme i dagen och ståtade med en blötmörk nyans och även åns vatten som andra mulna dagar antar alldeles vanvettigt vackra stålgrå skiftningar tog i dag helhjärtat upp det bruna i omgivningen.

På Tösses konditori fick jag till alldeles rätt brun nyans på kaffet, dvs hade i alldeles rätt mängd mjölk. Vaniljhjärtat var en gyllenbeige dröm och modden innaför dörren antog alldeles underbara toner.

Andhonorna i sina... tja... andhonebruna fjäderdräkter skrattde lite ödesdigert när jag passerade dem på väg hem igen. Hanarna glodde mest, gröna o granna.

I stallet tror jag allting var brunt utom min stickelhåriga svarta magiker till häst.

Tog bara en liten promenad och lite NH arbete i modden och det var som om t o m lukter och ljud var bruna.

Asfalt; brunsvart under volvon gör att man vill öppna fönstren o lyssna när vinterdäcken sjunger... miljövidrigt men ändock sjunger de något om att freedom's just another word for nothing left to loose...

Ja, och fåglarna sjunger de med och hästarna fäller.... och skitbrunt tilltalar mig mer nu än Disneygnistrande Hollywoodförljugen Narniaskog...

Känns helt enkelt ärligare och mer kompatibelt med livet i övrigt på nåt sätt.

Alien igen

Främmande färger

och lite skrämmande faktiskt för ögon som vant sig vid vitt nu...

State Radio

Sonen, han med strategin att göra så lite tråksaker här i livet som det bara överhuvudtaget är möjligt utan att förlora på det... han som därför hinner med att sova o drömma o läsa o spela guitarr o teckna o ett ha ett helt liv på nätet o att äta o festa o träna o sv o sv...

Han, sonen, han med den spikraka musiksmaken; han tipsade om State Radio!!!

Hade inte hört om dem förut, inte nåt, någonstans...

Ja, iaf; klassisk rocksättning= gitarr och bas, trummor (och hat)... för det är politiska texter... som blir så där vidunderligt poetiska när orden är mjuka o vackert komponerade samtidigt som budskapet är obändligt och hårt hårt...

Musikstilen går dock inte att facka nånstans... verkar det som.

Vemodiga gitarrslingor och änglalik "simon and garfunkel stämsång" blandas med 70 talsråa rockriff som påminner om... Steppenwolf o Led Zeppelin kanske...

Indieskramlet smyger in... Nirvana... och Red Hots tunga, funkiga bas...

Ibland finns där slingor med irländsk folk... och mycket reggaerootiga rytmer och skarufs och renodlad rock och... ja t o m RATM grejer kan man höra... och säkert en massa annat som jag inte har en aning om men det låter bra, det gör det.

Tilltalar min fäbless och svaghet för vemod...

Snackade med sonen om det: det kan få va precis hur vemodigt o molligt som helst bara det finns nåt hårt och äkta ruffigt i botten... sliriga, sunkiga hårdrocksballader funkar ofta inte alls... platt mest... grunt.

Men det här; det funkar!

Och jag vet ju att det är tradigt med musikklipp på bloggar... man orkar sällan lyssna på dem faktiskt, så är det ju men jag kan inte låta bli för har Du inte hört dem så BÖR Du göra det och haar Du hört dem så VILL Du göra det igen!!!

Och hur mycket mer som helst finns det ju!

State Radio MySpace sidan funkar bra (och Spotify och Youtube förstås...)

Hur mycket som helst... hade aldrig hört ett endaste pip om dem förut...

Sista dårå... Camilo är politisk och patosfylld så det bara skriker om det... o gitarrerna

Faser

Har märkt att varje vecka ser ut på samma sätt nu i oxveckornas våld.

Jag går igenom samma stadier eller faser som man brukar hänvisa till när någon hamnar i en livskris... Fyra faser finns det:

Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

I mitt fall handlar det dock om ett något simplare trauma men trots det lika chockartat varje gång, varje måndag... det att: Helgen är över!

Att den korta, intensiva romansen med sovmorgnarna är slut! Att den lilla. lilla alldeles egna tid jag kom över inte finns längre! Slut, över och förbi...

Ja, chockfasen håller i sig hela måndagen. Jag är som i en dvala, bedövad... ingenting känns verkligt och jag får ingenting gjort. Jag vägrar inse att det är slut. Jag är in denial...

Nån gång sen på tisdagsförmiddagen börjar chocken avta i kraft och jag kan börja ta till mig att det faktiskt är som alla säger; att helgen tog slut och att en ny arbetsvecka utan några som helst förmildrande omständigheter har dragit igång.

Den andra fasen, den som kallas reaktionsfasen kickar då in med full styrka.

En tung nedstämdhet väller över mig.

Onsdagar känner jag bara ilska, hopplöshet och förtvivlan. En viss regression inträder och jag söker fly verkligheten med bl a överdrivet frossande i choklad. Självkänslan är som bortblåst och på torsdagsmorgonen känns livet mest som ett hål; tomt och meningslöst. Vanmakt.

På eftermiddagen samma dag känner jag en väldig trötthet men börjar faktiskt så sakteliga få viss distans till det ofattbara som skett. Bearbetningsfasen eller accepterandefasen kallar man det ja...

Undan för undan kan jag börja se nyktert på tillvaron igen. Vill ta tag i saker.

Självkänslan återvänder; skriande långsamt men ändå... en ljusglimt syns vid horisonten!

På fredagen är jag klar med krisen, lämnar den. Jag har hamnat i nyorienteringsfasen. Det finns hopp, det finns en morgondag och den kanske t o m kommer att vara bra. Jag återupptar sociala kontakter. Kanske, kanske har jag gått starkare ur det här...

Precis så är det. Man tror man ska lära sig någon gång men det är likadant varje vecka trots att jag genomgått alla faser så många gånger nu.

Meh herrigyyyd!

Kanske behöver lite semester jag...

Tllägg:

Vanskligt detta inlägg dock för jag vill ju inte på något sätt förringa någon som nyligen gått/går igenom en kris efter ett verkligt, kanske livsavgörande trauma självklart inte... men så här är det och det är väl kanske ett exempel på lite mer av den finska ironin , ni vet.

Och den är vansklig den...

Broar, eller nåt sånt

Det finns ögonblick som förstummar.

Blipp har skrivit så snyggt om ett sånt och hur det fäste. För alltid.

Och jag tänker på vad som egentligen händer i hjärnan och själen när man är med om ett sånt ögonblick.

Tänker på förändring; omvälvande, ikullkastande, raserande...

Ja, när ens tankebygge raseras och man måste börja om. Pussla ihop tegelstenarna på ett nytt sätt.

Jag tänker också på att det finns så många som värjer sig mot sådan förändring. Med näbbar och klor.

Vägrar lyssna på raset, vägrar börja om... Stagar i stället och stöttar och lappar och lagar bristfälligt tills bygget ser ut som en rivningskåk.

Eller ännu hellre putsar de sprickorna i fasaden så hela själsvillan utifrån ser fräsch och ny och fin ut.

Men där, under ytan, under fasaden finns farliga svagheter... gungande trappsteg, gömda håligheter där man måste akta sig för att gå.

Nere i källaren översvämning av svart, grumligt vatten... ruttet, dörren dit igenspikad.

Och på vinden snöar det in... ordentligt.

Men i vardagsrummet är det dammfritt och i köket finns ingen kvarglömd disk.

Det luktar av parfymstarkt tvättmedel och klorin. Inga fläckar, stanken från källaren dold.

Men inte var det mitt gamla agg mot förändringsObenägna och insnöade trygghetsnarkomaner jag ville dryfta... inte egentligen.

Nä.

Det finns ögonblick som förändrar och som man minns för alltid. Och det är kanske det där inre omvälvandet som gör att det fäster, som etsat i hjärnbarken.

Ögonblicket, stunden... skeendet, det som sades och det som hände, det man såg, hörde, kände doften av... Allt tas in som en helhet.

Kanske handlar det också om tajming...

Blipp skriver om den svages höst... våren.

Om svaghet, ja. Och styrka kanske.

Och jag tänker på att motsatser är broar till varandra.

Och på att vårar och höstar också är broar... flyktiga, obeständiga årstider. Övergångar.

Dagar, veckor, månader av väntan på att det ska bli något annat. Något mer bestående...

En passage, en gräns och en rörelse... mellan ljus och mörker, mellan kallt och varmt, mellan död och liv.

På väg mot... och samtidigt ifrån.

Lämnar bakom släpande, kvardröjande... ser framför möjligheterna, hindren.

Som Yin o Yang symbolen och den lilla cirkel där inne i sin motsats' stora böljande fält. Så är nog också sommaren fylld med höst och vintern med vår.

Ja, höstarna omfamnar vårarna och vårarna omfamnar höstarna och det som var dualistiskt blir holistiskt och innefattar allt.

Och att det är där på bron... i tvekandet och släpandet, det är där vi är öppna för såna förändringar som fäster.

I passagen... mitt i det ljus som finns i mörkret och det mörker som finns i ljuset, den död som finns i livet och det liv som finns i döden...

I övergången; i rörelsen mot och ifrån, i stillaståendet samtidigt, där mellan motsatser som innefattar varandra...

Det är där vi gräver känslogrunder, bygger tankevillor, konstruerar intellekt-trappor, rappar överjag och putsar själavingar...

Eller nåt sånt.

I alla fall; för mig är våren vrede och hösten vemod och de är ju nånslags motsatspar de med men jag är nästan säker på att de har samma grund och samma orsak och de är mina favoritsinnestillstånd och de är broar de med och innefattar varandra... och det är väl där det sker möten, på broarna... där man ser både framåt och bakåt, där man förstår att minnen och förväntningar tillsammans skapar det där hålet i tiden som kallas nu och som fångar de ögonblick som fäster för evigt. Som förändrar.

Eller nåt sånt...

Sorry sorry

Patosproppat

ja, proppat överlag

Men det får gå ändå

Ibland får det gå ändå

vinter vs vår

van vid vinter

vill vår

verkligen

Oxveckor indeed

under oket

å de någe så ini helsikke också

und

som vanligt

är det nästan uteslutande

fett

socker

o

sömn

som fixar dagen

V som i varan

Och varandet...

Mitt v-tema gick lite överstyr

jo

fick för mig att vackraste orden börjar på v

inte till för att läsas

eller så

det här

vrede vemod och vekling

veka livets veck vittrande veck

veckor av vilsenhet vila i vilsna vissna löv vissla vikar

vrede och vemod

vemod vs vrede

vemodiga vrede

vreda vemod

vener

vem

vet

var

vev varför

olika sätt att hantera livet

rädslan som förhärskar livet

vivlar

virvlar

visst verkar vandrande vålnader vara väldigt vilsna

varför

vem vet

veka vuxna våt vax

varken bränner eller isar

bränder

isar

vi vet varken ut eller in

vård våld vänner vänlighet varlighet viktigt vanskligt värme vurst vegan vetgirig värde värdighet väst väster vänster prassel vakt väktare värsta vädret vantar vantstag

var världen värd verksam värk

vurst vinna vinst vinter vetande veta vektor ven vestibul valk varda vagga vanka valla

verkligen värsta vintern... valla väl, vänner o vårda värmande vantarna

värmande vanligheter vanlig, vänlig värme, vänligheters vandal

vardagens väktare

vacker vaccin vackla vada vadd

vagina vaggvisa visor vader vagn vaja vak vaka val vakans vaksamhet

valan vill välja

validitet valium valnöt vals valross valuta valp valv välver vandal vamp vampyr vanilj vanka vandra vapen vankel vansklig vanvett varandra varg varv vass vask vatten väcka vederbörande varligt vecka ved vegan veke vek veck

velar... vanligt, va

velvet ven ventilerar verbalt/ varannan vatten

verb venus verkstad verktyg vers vespa vete versus vett

vernissage vetenskap veterinär veteran via vev vice vicka

vibrera vid världen

vidlyftig vidskeplig vidsynt

veto vidd vide vigg vikt vigsel vila villa villrådig vilsen vin vilt villkor vind vinge vingla

vippa virvel vinkel vivel virra virus visa vishet visp vissla visum vital visualisera vit vittne vodka vokal vom vila vittra vurm våga volt vulgär våp vår värn vik vårta vägg väga väl välla

väldans välkommen vällust

vän vämjelig vända vänja vänskap värde värja värna väsen väsentlig väska väte väv växel växt vördnad vört

ve, vacklande vilsenhet

ve, vankelmod

ve, vilja

ve, vanvett

Dr Reid

MGG, ay

Ni såg Criminal Minds, va? På femman, sådär elva tolv tiden efter sena CSI?

(Min enda etertid... nästan)

Verkar inte gå nu iaf, nånslags säsongsuppehåll?

Men bra serie och har någon missat den så se den för allt i världen! Och från säsong ett då...

Så ni får uppleva Dr Spencer Reid från start!

Han utvecklas mest av alla där han... och han utvecklas på ett förbaskat attraktivt sätt också, fast man inte tror det...

Aj, aj, aj Matthew Gray Gubler -som ju sägs vara nya Depp- han är inte bara vacker som en dag och begåvad skådis, nä, han gör hur fina teckningar/målningar som helst också... spröda och starka på en o samma gång.

Och en massa annat.

Kolla Gublerland och framför allt hans webpage där

Aj, aj, aj.

Patriark

Patriarker har det inte lätt.

Hela tyngden på axlarna

och ansvar för ordnung

men ingen som gör som man säger

längre

Hjärtats dag

Alla hjärtans dag, i Finland kallad Vändagen, något jag inte visste eller så hade jag glömt bort det. Hursom; jag har i alla fall firat ordentligt jag...

Vaknade mitt i en dröm där jag var uppe på en gammal vind och hade hittat en låda med fotografier. Suddiga, såna där av dålig 70 tals kvalitet, ni vet...

Ganska direkt efter första kaffet sen gick jag de 3-400 metrarna till kyrkan här i stan och deltog i högmässan.

Inte något jag så där vanligtvis gör, inte alls, tvärtom hör det till de yttersta av ovanligheter men ibland tar jag mig dit för att få lite redemption eller nåt...

Allra helst skulle det få vara en domedagspräst där, en med tordönsstämma som mässade på latin, den gamla ordningen och de gamla salvorna... inte den här nya vekare liturgin...

Men kvinnlig präst som tog upp Esthers bok i predikan och en snygg, ung kantor som sjöng gudabenådat (eeey) vackert till orgelns mollbrus och gående communion och skeppen och altarkorset som såg ut att vara av armeringsjärn (vackert) och herrens välsignelse och mycket, mycket fin manskör där mellanregistret (baryton kanske?) klingade extra väl...

Japp det funkade, det gjorde det ju.

En del av mina strategier för att inte duka under i en kaotisk värld, det där.

Riterna, symbolerna, ceremonierna... patriarkaliskt så det räcker och blir över men i det fyrkantiga finns nån strange stabilitet. Förstås.

Efteråt åt jag ett vaniljhjärta och drack mitt kära kaffe igen på konditoriet och läste i DN's kulturbilaga bl a om Lee Lozano som nu uppmärksammas på moderna med en stor separatutställning.

Det blir till att åka in igen då senare i vår för här finns en rå, feministisk och genuint 60 talistisk New York revoltör att insupa.

"Jag är inte arg på någon eller något men jag är rasande" lär hon ha sagt och även om hon inte var arg på något specifikt så verkar manssamhället iaf stå i fokus för hennes konst... eller det att vara kvinna i ett sådant samhälle.

Vad jag kunde utläsa av DN är det ett fallistiskt, aggressivt och klart manligt bildspråk hon använder, men jag vet inte... får åka in som sagt.

I stallet filade jag Manos hovar och lyckades undvika att raspa mina egna knogar, något som annars är mer än vanligt och som gör mycket ont.

Massage blev det också och en promenad efter det. Mano var tålmodig och mild till sinnes och vädret var grumligt grått men inte kallt och han luktade hästigt, Mano, hästigt och alldeles, alldeles underbart ljuvligt.

Men han har börjat fälla han med nu så jag har ständigt hästhår i näsan.

Banantårta sen som var ganska... eller riktigt rejält alldeles för söt och fet, som avslutning... ja, som lite gödning av venerna och hjärtat så här på dess egen dag.

Och så har jag rakat benen, något som bara marginellt sker oftare än kyrkobesök.

Men Marley goes:

Emancipate yourselves from mental slavery; None but ourselves can free our mind.

Så, nog med ritualer nu för ett tag.

a

Knyttet växer

16 år var vi väl, när vi låg under det där tunga täcket på övervåningen i den stora prästgården och läste högt för varandra ur Tove Janssons "Vem ska trösta Knyttet".

En vinter och halva våren med gjorde vi det, yngste prästsonen och jag och det satte outplånliga spår av klockren estetik och sotsvarta kolstråk på all framtida erotik.

Tove Janssons rim gungar fram med mjuk finlandssvensk rytm men språket så spräckt med hårda konsonanter att man anar en mårra bakom varje glädjelampa.

Att Knyttet övervinner sin feghet när han en gång för alla blir mera arg än rädd är ett genialt och revolterande grepp som man inte kan annat än bli förälskad i.

Att han tröttnar på de viskande röster och stora nattögon som följer hans väg genom mörkret, de som skrämmer honom ner i första bästa grop.

Ja, att han tröttnar på att vara lilla offret och i stället hoppar upp, stampar ilsket med foten, sparkar av sig skorna, tömmer sin kappsäck och sen beger sig ut över mulna havet i densamma... med brinnande vreden i bröstet; det är rebelliskt och vackert och klassiskt och evigt...

Med en sådan vrede i själen vågar man bita Mårran i svansen.

Med en sådan ilska blir saker äntligen gjorda, saker som är oundvikliga och outplånliga.

En sådan vrede övervinner litenhet.

Ja, den ilskan är vår närmsta vän och den bästa av synderna. 16 åringars själar äter sånt.

Och Tove Janssons bilder på Knytttets växande och väg är heller inget annat än små grafiska under. Suggestiva, 60-tals strama och svidande vackra; en estetik så klockren att den blir utan tvivel förstås. Varenda färgprick behövs och sitter på rätt ställe. Former som inte tvekar en sekund utan tar sin plats i bilden på det mest häpnadsväckande självklara sätt. Och Knyttets allt större självförtroende syns... ja lyser, i landskapsskildringarna, de förändrade perspektiven och de allt starkare färgerna. Skönhet!

De andra bilderböckerna har också de en alldeles egen ton i text och bild men alltid med Janssons absoluta och självklara formspråk.

Självklar 50-tals estetik i "Vad hände sen?"

Too-ticki på snöiga bron den vintern när Mumin inte kunde sova...

Knyttets överdimensionerade farhågor kring skymningen...

"Den farliga resan" från -77 känns som den kanske mest expressionistiska av bilderböckerna. Samtidigt är bildspråket uppmjukat och betydligt mer "romantiskt"... nåt jag inte riktigt kan ta till mig på samma sätt. Bilden från "resan" föll också bort här av oförklarliga skäl... bara försvann, gjorde nåt knas jag... (Fixar sen)

Nä, "Vem ska trösta..." är och förblir den största!

Man kommer inte undan att det man präntar in under täcken med likasinnade själar i tonåren det etsar sig fast, outplånligt...

Etsas på nät- och trum-hinnor, på hudceller, fingertoppar, tungor, porer, halsar... Fastnar i maggropar och kranskärl, i venerna, i solar plexus nervcentra... Ja, i lever och njurar finns det inkapslat och bevarat och kan när som helst skjutsa upp känslor från ögonblicken...

De som var stora och blev större, de som är klassiska och eviga... De ögonblicken.

Pensionärer

Mumin fyller 65 bast i år

och Pippi med tror jag.

1945 var ett rejält genombrottsår för ny barnlitteratur...

Men illustrationerna ska vara original, "de gamla hederliga", det tycker jag, helt klart.

Långt mer expressiva och starka och hundrafalt mer estetiska än de här nya japanska...

Och Mårran är bäst förstås... och vackrast, i sin gråa kjol.

Anish Kapoor

mother as void

metafysisk svindel i den

när man kommit förbi

det uppenbara

eller

förutsägbara...

inte

klicheartad

när man kommit förbi

fördomarna

från jagsjälvet

men klee

får man visst plocka fram

med ett maskineri

i pontus hultens visningsmagasin

för fram konst längs en räls...

maskinen var dock ur funktion

i söndags

Hävt...

Negativa självjag som förbjuder och bannar sigsjälvet är en jaganarkists största antagonist förstås men ibland behövs lite diktatur där inne... i det där inre som man har.

Jo, ibland behövs det lite uppsträckning, så är det bara.

Nu var det en hel del saker som liksom gick åt pipsvängen här ett tag, igen och igen, och då brukar det överdrivas med gnäll och bitterhet här men oftast ändå med grinch-gröna sarkasmer och/eller överdriven 90-tals-ironi som motvikt till det sotiga...

Det funkade inte nu. Det gjorde inte det!

Försökte verkligen frammana Borats thumbs up och "great success" på näthinnorna och jag rabblade det där sarkastiska uttrycket; "Jaaa, precis det här ville jag att skulle hända, precis just nu", på repeat...

Men det ville sig inte nej och då var det dags att stänga av och rannsaka sigsjälvet lite hårdare ett tag...

Men förbudet är hävt nu, ja!

Redan i söndags skrevs inlägg om 1900-tals konst och den "metafysiska svindel" som kan komma ur den... och det var inte bittert alls nästan så om jag bara hinner fixa till det lite så publiceras detsamma inom en ganska snar framtid...

Inte dum alls, Pimme...

Var, när, hur och varför?

Ja var kan det vara jag varit och när?

Och hur kom jag dit och varför?

När man inte mår som en prins eller på något sätt prinsessigt heller vet jag hörsägenvägen att många comfortäter eller tröstshoppar eller överdoserar etersända (eller för den delen inhyrda) dramatiska kompositioner av rörliga bilder o svärmisk musik.

Jag gör nog allt det, jag med, men det som verkligen kan få mig ut-ryckt ur katakonin är "konst som är på riktigt" och det är framför allt konst från förra seklet det.

För mig och jagsjälvet i alla fall.

Så svaren;

Jajamen, moderna museet (lätt) och ja, idag, med 676:an (samt till fots)... definitivt i syfte att "rycka upp mig" eller snarare rycka ur mig...

För ack, den 1900tals konsten är så tryggt sönderpsykoanalyserad och dissekerad och inläst att det känns som att komma hem när man ställs framför de verken.

Att de fortfarande och ändå är gåtfulla... ja, metafysiskt utmanande, det är ett under och en tröst.

Så ofta, så ofta skapade med rotlösheten som fundament... 1900-talets största frågor;
vem är jag/vi,
var kommer jag/vi ifrån,
vart är jag/vi på väg...
ur vad föds ett medvetet sinne och förstås;
vad är konst...
????

Frågor kring objektivitet och subjektivitet... alienation och samhörighet.

Var finns det som är äkta?

En dualism som förgrenar sig mot det mycket mer komplexa.

Själens förvirring och egots irrande bland reella overkligheter och overkliga realiteter...
Ja, alltid denna rotlöshet och detta sökande. Efter jagsjälven
Ett vackert, ödesdigert resande längs psykets kuster... ett kringflackande i det inre som tycks stå för och symbolisera hela det seklet.
1900-talet...


(Inte alls samma frågor vi ställer nu... på 2000 talet, eller hur?)

Men det är just dessa frågor och detta irrande som draaar apatin ur en.
Som tvingar självjaget att tänka lite längre... som förför och berusar och ställer till det... som stökar och kränger runt och drar vardagens fascism genom mangeln så den blir platt och tillintetgjord och som får en att dra efter andan och vakna till... ryckas ur.


Och se sen, inse utan att förstå att vi inte är ensamma, inte solipsistiskt övergivna eller enbart maktgalna...


Att johoo, för fansinken, det finns tankar o färger o bilder o ljud o ord o dofter o... subjektiva sinnesintryck, vilka som helst... att jahajamen det finns det som är universellt och kosmiskt och helt och att vi hör ihop och simmar i samma ocean och att vi alltid har love, peace och understanding kvar i bakfickan på 1900tals jeansen...


Ja från psykoanalys, via dadaism och expressionism till psykedeliska läckerheter när seklet gled mot skiftet, i slutet... det svärmiska, nostalgiska slutet.


Och den råa början nu...
Vad letar vi efter nu?


Frågor.
Ur-ryckt ur överjagets fascistiska klovar i alla fall...
For now.

Belagd...

med blogförbud!

jagsjälvet som är beläggare...

för bitter

helt enkelt

Denna torsdag...

...verkar vara en klart onödig dag, i det stora hela och i det lilla med... so far, iaf.

Dags att modernisera veckobygget.

Hög tid för omstrukturering av dygnets timmar...

Det har ju liksom bara rullat på nu sen antiken på det här viset... det går ju inte längre.

Träplank

fast med avskavd rödfärg...

a

a

I dag är jag arg!

På lite allt möjligt... och det är ju sånt jag inte brukar bry mig om så mycket...

Det är ju den där b-e-f-o-g-a-d-e vreden, ni vet, som egentligen bara kommer ur småsaker och petitesser.

Verkligen inget att fästa i hjärnbarken.

a

Men, som ni vet, så finns det ju den där O-befogade vreden också... den som kommer ur djupen, ur hjärnstam och reptilhjärna.

Jag gillar den för att den alltid säger något om mig själv men den är besvärlig innan jag fattar vad den "betyder" och just nu fattar jag noll... eller 0,2 kanske.

a

Men mitt undermedvetna vill tydligt säga mig något nu.

För i natt drömde jag om ett träplank, tidigare antagligen rödmålat nu var färgen nästan helt borta. Det hade tjänstgjort som offentlig anslagstavla, planket, men inga lappar eller affischer satt längre kvar... bara de där häftstiften med pappershörn, ni vet, de som blir kvar när man tar bort en lapp...

Hade ju varit intressant kanske att läsa lapparna/anslagen annars.

Får gå dit i natt igen och se om mitt undermedvetna har satt upp nån liten post-it i alla fall...

Spiraltrappa

Drömde en dröm i morse... en mardröm var det nog.

Jag ville besöka ett museum som låg högt, högt uppe på en klippa. Ett finskt museum för modern konst var det och inträde fick jag betala i kassan nere vid klippans fot.

Vägen upp utgjordes av en brant och otroligt smal spiraltrappa, mycket lik den på bilden men vitmålad och så oändligt mycket högre.

Den slingrade sig moturs längs klippkanten hundratals meter över marken och jag som lider av höjdskräck klamrade mig fast i räcket men fortsatte ändå uppåt. Den tog aldrig slut, kändes det som. Kunde inte andas, hjärtat värkte, jag blundade för att inte råka titta ner vilket jag ändå lyckades göra förstås och det svindlade.

Trots att jag i drömmen var skräckslagen tänkte jag för mig själv att det nog var väldigt dumt av mig att betala för detta livsfarliga...

Men inte nog med det, när jag äntligen, äntligen kom upp var där som ett mellanrum mellan trappan och golvet som man skulle vara tvungen att kliva över utan att hålla i något räcke längre. Det var inte särskilt brett men tillräckligt för att kunna ramla ner igenom och höjden var hisnande... en avgrund!

Jag stod som förlamad, krampaktigt fastklamrad vid räcket och tänkte att det går bara inte , jag klarar det INTE... men till sist tog jag sats i alla fall och hoppade över.

Jag hade tagit lite för mycket sats så jag snubblade i landningen och hörde hur alla andra gäster däruppe "åååååhh-ade" och jag tyckte det var rätt pinsamt att göra en sån entre...

Nåväl, genomsvettig och darrande såg jag sen att:

1. Det fanns en hiss!!!

2. Det var inget konstmuseum utan bara ett simpelt cafe... och inget "fint" cafe heller, nä utan ett sånt där där man bara kan köpa torra bullar o delikatobollar... inga bakelser, inga goda mackor, ingenting...

Riktigt indignerad och arg var jag över att ha så gott som riskerat mitt liv för nåt sånt onödigt.

Men utsikten var fin och lite japansk...

Jag kommer ihåg mina drömmar vissa perioder bara och det var länge sen jag drömde något så tydligt och med såna skräckfyllda mardrömsinslag som denna.

Man undrar ju vad mitt undermedvetna vill säga mitt medvetna egentligen...

Trappor ses väl ofta som symboler för "bryggor" mellan olika plan i ens inre och att vara rädd för att falla... ja...

Ah, jag får fundera lite vidare... men även om denna drömmen var påtagligt och rent fysiskt obehaglig hoppas jag verkligen att jag mu har en sån där period framför mig, en sån där period när jag kommer ihåg mina drömmar...