Midsommarn avklarad...

... med nöd och näppe överlevd... sjuklig och svag som jag varit... som vanligt nuförtiden... och hålet i min tand blir bara större... och det i själen med... precis som vanligt nuförtiden... mäh... boo-hoo-hoo... det var då ett fasligt gnäll...

Jordad och uppeldad

Igen...
Men här har det begrundats och kommits fram till ATT;

- det nog behövs hårt och fysiskt arbete för att jorda jaget i självet.
För det är det som saknats kanske; fysisk ansträngning... sant när jag tänker efter. Jag har blivit gammellat och drar mig för att springa om jag kan gå och för att gå om jag kan stå och för att stå om jag kan sitta och för att sitta om jag kan ligga.
Av sådant får man stela leder och allmänt nedsatt immunförsvar; vilket jag ju dragits med sedan midvintern.
Till att börja med får det räcka med att vara medveten om det... men visst borde man ju yoga och tai-chia och jogga och träna capoeira också... men vi tar det lite lugnt på den fronten ett tag, va. Jag rider ju faktiskt nästan varje dag.

Och ATT;

- det nog behövs ett stimulerande och kreativt projekt nu om sigsjälvet ska bli uppeldat.
För jag har inte varit fullt ut närvarande eller engagerad i någonting på mycket länge nu. Sådant medför en stor meningslöshetskänsla... och det har jag ju i sanning dragits med sedan... ja, midvintern.
Till att börja med får det räcka med att jag är medveten om det... men visst borde man ju lära sig spela guitar; for real och måla de där grejerna man har i huvet och läsa Illiaden och dansa tango och bli nykär och fotvandra till Santiago de Compostela också.... men vi tar det lite lugnt på den fronten ett tag, va.
Jag rider ju faktiskt nästan varje dag... på en häst med stor integritet. Ett projekt i sig det.

Nä, vi tar det lite lugnt på begrundningsfronten öht nu ett tag, va och ser till att komma till tandläkaren med hålet i kindtanden i stället. Fyfan, man kan bli jordad och uppeldad för mindre.

Grounded and fired up

Hmmm, det var rätt så materialistiskt och fysiskt det där Rådet jag fick. Klyschigt också, ja och gick totales stick i stäves mot vad jag förmodar att mitt förnuft skulle ha tänkt ut by itself...
Men som sagt man kanske inte bör/ska diskutera/debattera med/mot yttre/inre röster/väsen som försöker göra sig hörda mitt i allt aptjatter man lyckas producera.
Men, grounded and fired up. Jordad och uppeldad... hur i fridens dagar blir man jordad o uppeldad? Låter som värsta tortyren; levande begravd o bränd på bål. Bör begrundas...

Gnat

grounded-grundad, rotad, begravd, belagd med utegångsförbud, jordnära, realistisk, strandsatt, grundstött, baserad... jordad
fired up-engagerad, uppeggad, begeistrad, upplivad, stimulerad, sporrad, entusiastisk... uppeldad

Tjat

Ägd

Så har jag då återigen postat några av de inlägg som jag inte postade förut när jag skrev dem.
För att de inte blev klara, för att det var svamligt och inte verkade vara något som behövdes i etern, för att jag inte var postningbenägen...
Nu, idag; ledig från jobbet och färdiglegad på filten i gräset så blev jag tydligen det... inte klar kanske men postningsbenägen.
Vad eller vem som bossar över såna benägenheter är dock oklart. Men inte är det jagsjälvet i alla fall.
Nej, i det avseendet är man bara så ägd...

Sånt man gör

När jagsjälvet inte bor i migsjälvet utan skaver och glider som illasittande trosor utanpå kroppsjälvet...
När det inverterade mushin tillstånd man trampat ner sigsjälvet i tunnat ut intellektet till en så svag svammelsoppa att det inte längre klarar av att reda upp i krishärvan...

Det är då man tar till aningen drastiska och särdeles melodramatiska åtgärder.
Det är då man bestämmer sig för att trava iväg till kyrkogården mitt i natten för att lägga sig mitt i en crossroad där... för att man tror att man måste, för att man tror att kanske är en sådan plats laddad med någonting... någonslags magisk mumbojumbo övernaturlighet som kan lyfta lite på slöjorna.
Hur patetiskt är det?
Urbota.
Men det är sånt man gör.

Och så ligger man där då i det krattade gruset. Obekvämt är det men det har man ju hört att det ska vara i såna här situationer.
Regnar gör det förstås och en katt smyger naturligtvis omkring; korsar gången med lätta tassar, hastar sen in bland buskarna. Dyker upp lite längre bort, kikar misstänksamt på mig och svansar iväg igen.
Att en katt rantar omkring och bevakar min meditation borde man väl egentligen ha utelämnat och besparat er eftersom det är en kliche av så hög rang att det framstår som ljug i såna här sammanhang... eller effektsökeri... eller både och.
Speciellt som den är svart och onaturligt stor.
Men det är sånt man inte gör, man utelämnar inte katter... även om just denna katt, tack och lov, hade den goda smaken att låta bli det där med att att resa sig och gå på bakbenen som nån bulgakovsk Behemot. Inte talade den till mig heller. Det är jag glad för faktiskt.

Småstenar som trycks in i huvudsvålen gör nog väldigt få här i världen glada -och jag är inte en av dem- men man får ingenting gratis, tänker jag och härdar ut som en annan yogi.
Mest kallt är det och inga röster eller meddelanden hör jag där jag ligger och väntar på vad det nu är för uppenbarelse jag väntar på.
Hör ingenting faktiskt, förutom såna där typiska småstadsnattljud; en pinad uppvarvad volvo 740 -eller en ford escort kanske, regnet förstås och nåt bröl från krogzombierna som passerar utanför, på väg till eller från alkoholen.
Nej, ingenting uppenbarar sig och när inte heller haren som kommer skuttande sen nerifrån de nyare delarna av kyrkogården, när inte heller den tar till orda eller flashar med nån spegel ger jag faktiskt upp.
Dessutom ringer mobilen... någon som verkar befara att hans hustru förlupit hemmet. Inte då.

Det är inte långt från kyrkogården till Statoil som har öppet 24-7 och jag tänker att choklad är ett lika gott alternativ för vilsenhet som vilken meditationsövning som helst... crossroad eller inte... men sätter mig iaf en stund på en sten vid dammen och plattitydernas plattityd formar sig rätt omgående någonstans under den ömma huvudsvålen.

Min inre röst låter verkligen lite sur och indignerad på nåt vis när den äntligen tar ton. Ganska arrogant och inte speciellt tålmodig. Det förväntar man sig ju annars lätt att inre röster ska vara; fulla av tålamod och universell kärlek liksom.
Till råga på allt verkar den tala klyschengelska... som vore det någonslags hollywoodsk new age produktion matrisen lurat in mig i.
Så här låter det iaf:

I need to be grounded and I need to be fired up... it's been all water and air.

Bara så.
Hur patetiskt är det?
Totalt urbota.
Dessutom kan jag inte riktigt hålla med...

Men man argumenterar inte gärna emot inre röster som talar till en på kyrkogårdar, i regn; hur klyschig och kvasiteatral den än är så är det liksom inte sånt man gör.
Man begrundar... det är vad man gör.

Inverterad

Tappar mer o mer mark. Riktigt besvärligt och enerverande är det att vara jag just nu.
Är inte här. Inte alls. Fötterna når inte ner... går som ovanpå... inte centrerad... fladdrar, irrar... ojordad och suddig; konturlös.
Hittar ickesanicke hem till migsjälvet... finns inte i, finns inte inuti... är endast i ett utanpå som glider ner och halkar av. I ett utanpå och ett ovanför och ett bakomvridet avigskap...
Det är inte tungt... det är genomskinligt, flyktigt och förenklat men jag tror inte jag tycker om det. Jag tror inte jag tycker om det alls men jag kan ju inte veta när mitt intellekt tycks ha dunstat och mitt inverterade muga mushin tillstånd gör att jag tappar greppet t o m om aptankarna... bevare mig väl; jag verkar ha förlorat det ynkliga förstånd jag eventuellt har haft.

Tid'n lid

Svastikor, fekalier och fallosar

Jajamen, de tre mest frekventa "motiven" om mellanstadiepojkar får välja fritt när de skapar är "hitlerkors", bajs och snoppar.
Tusch, akvarell, blyerts, akryl eller trolldeg... det har ringa eller ingen betydelse.
Vad det säger om samtiden eller samhället eller kulturen eller om 11-åriga pojkars intellekt kan få vila i fullständig oanalyserad frid...