Sånt man gör

När jagsjälvet inte bor i migsjälvet utan skaver och glider som illasittande trosor utanpå kroppsjälvet...
När det inverterade mushin tillstånd man trampat ner sigsjälvet i tunnat ut intellektet till en så svag svammelsoppa att det inte längre klarar av att reda upp i krishärvan...

Det är då man tar till aningen drastiska och särdeles melodramatiska åtgärder.
Det är då man bestämmer sig för att trava iväg till kyrkogården mitt i natten för att lägga sig mitt i en crossroad där... för att man tror att man måste, för att man tror att kanske är en sådan plats laddad med någonting... någonslags magisk mumbojumbo övernaturlighet som kan lyfta lite på slöjorna.
Hur patetiskt är det?
Urbota.
Men det är sånt man gör.

Och så ligger man där då i det krattade gruset. Obekvämt är det men det har man ju hört att det ska vara i såna här situationer.
Regnar gör det förstås och en katt smyger naturligtvis omkring; korsar gången med lätta tassar, hastar sen in bland buskarna. Dyker upp lite längre bort, kikar misstänksamt på mig och svansar iväg igen.
Att en katt rantar omkring och bevakar min meditation borde man väl egentligen ha utelämnat och besparat er eftersom det är en kliche av så hög rang att det framstår som ljug i såna här sammanhang... eller effektsökeri... eller både och.
Speciellt som den är svart och onaturligt stor.
Men det är sånt man inte gör, man utelämnar inte katter... även om just denna katt, tack och lov, hade den goda smaken att låta bli det där med att att resa sig och gå på bakbenen som nån bulgakovsk Behemot. Inte talade den till mig heller. Det är jag glad för faktiskt.

Småstenar som trycks in i huvudsvålen gör nog väldigt få här i världen glada -och jag är inte en av dem- men man får ingenting gratis, tänker jag och härdar ut som en annan yogi.
Mest kallt är det och inga röster eller meddelanden hör jag där jag ligger och väntar på vad det nu är för uppenbarelse jag väntar på.
Hör ingenting faktiskt, förutom såna där typiska småstadsnattljud; en pinad uppvarvad volvo 740 -eller en ford escort kanske, regnet förstås och nåt bröl från krogzombierna som passerar utanför, på väg till eller från alkoholen.
Nej, ingenting uppenbarar sig och när inte heller haren som kommer skuttande sen nerifrån de nyare delarna av kyrkogården, när inte heller den tar till orda eller flashar med nån spegel ger jag faktiskt upp.
Dessutom ringer mobilen... någon som verkar befara att hans hustru förlupit hemmet. Inte då.

Det är inte långt från kyrkogården till Statoil som har öppet 24-7 och jag tänker att choklad är ett lika gott alternativ för vilsenhet som vilken meditationsövning som helst... crossroad eller inte... men sätter mig iaf en stund på en sten vid dammen och plattitydernas plattityd formar sig rätt omgående någonstans under den ömma huvudsvålen.

Min inre röst låter verkligen lite sur och indignerad på nåt vis när den äntligen tar ton. Ganska arrogant och inte speciellt tålmodig. Det förväntar man sig ju annars lätt att inre röster ska vara; fulla av tålamod och universell kärlek liksom.
Till råga på allt verkar den tala klyschengelska... som vore det någonslags hollywoodsk new age produktion matrisen lurat in mig i.
Så här låter det iaf:

I need to be grounded and I need to be fired up... it's been all water and air.

Bara så.
Hur patetiskt är det?
Totalt urbota.
Dessutom kan jag inte riktigt hålla med...

Men man argumenterar inte gärna emot inre röster som talar till en på kyrkogårdar, i regn; hur klyschig och kvasiteatral den än är så är det liksom inte sånt man gör.
Man begrundar... det är vad man gör.