Harang

Även alldeles, alldeles genomgråa dagar kan vara upplysta inifrån,

det är inte, inte, inte den yttre, verkliga världen som verkar inuti

utan alltid, alltid, alltid en inre verklighet som strömmar ut och smittar av sig;

limmar bilder på dem man möter, dem man ser och dem man ännu inte följt med blicken;

de som återstår att synas inifrån.

(Nä men nu vart det spooky ju!

Skulle skriva nåt halvhjärtat här om en ganska grå men friskare dag... men då kom harangen du ser här ovanför i stället... Kom från ingenstans och helt utan att jag hade planerat eller tänkt nåt i den riktningen. Bara dök upp i fingrarna!

Ett alldeles felaktigt o orytmiskt "versmått" märker jag ju också nu när jag försöker läsa det högt för mig själv... irriterande orytmiskt!

Men jag vågar liksom inte ändra på nåt nu heller... eller ens ta bort det... för upplevelsen av att skriva nåt utan tankar var helt enkelt tillräckligt kuslig för att få skrockfulla mig att tro att det måste finnas en bakomliggande anledning eller orsak till att den dök upp... harangen.

Oklart vilken... men det kanske visar sig.

Huuuu...)