Hjärtats dag

Alla hjärtans dag, i Finland kallad Vändagen, något jag inte visste eller så hade jag glömt bort det. Hursom; jag har i alla fall firat ordentligt jag...

Vaknade mitt i en dröm där jag var uppe på en gammal vind och hade hittat en låda med fotografier. Suddiga, såna där av dålig 70 tals kvalitet, ni vet...

Ganska direkt efter första kaffet sen gick jag de 3-400 metrarna till kyrkan här i stan och deltog i högmässan.

Inte något jag så där vanligtvis gör, inte alls, tvärtom hör det till de yttersta av ovanligheter men ibland tar jag mig dit för att få lite redemption eller nåt...

Allra helst skulle det få vara en domedagspräst där, en med tordönsstämma som mässade på latin, den gamla ordningen och de gamla salvorna... inte den här nya vekare liturgin...

Men kvinnlig präst som tog upp Esthers bok i predikan och en snygg, ung kantor som sjöng gudabenådat (eeey) vackert till orgelns mollbrus och gående communion och skeppen och altarkorset som såg ut att vara av armeringsjärn (vackert) och herrens välsignelse och mycket, mycket fin manskör där mellanregistret (baryton kanske?) klingade extra väl...

Japp det funkade, det gjorde det ju.

En del av mina strategier för att inte duka under i en kaotisk värld, det där.

Riterna, symbolerna, ceremonierna... patriarkaliskt så det räcker och blir över men i det fyrkantiga finns nån strange stabilitet. Förstås.

Efteråt åt jag ett vaniljhjärta och drack mitt kära kaffe igen på konditoriet och läste i DN's kulturbilaga bl a om Lee Lozano som nu uppmärksammas på moderna med en stor separatutställning.

Det blir till att åka in igen då senare i vår för här finns en rå, feministisk och genuint 60 talistisk New York revoltör att insupa.

"Jag är inte arg på någon eller något men jag är rasande" lär hon ha sagt och även om hon inte var arg på något specifikt så verkar manssamhället iaf stå i fokus för hennes konst... eller det att vara kvinna i ett sådant samhälle.

Vad jag kunde utläsa av DN är det ett fallistiskt, aggressivt och klart manligt bildspråk hon använder, men jag vet inte... får åka in som sagt.

I stallet filade jag Manos hovar och lyckades undvika att raspa mina egna knogar, något som annars är mer än vanligt och som gör mycket ont.

Massage blev det också och en promenad efter det. Mano var tålmodig och mild till sinnes och vädret var grumligt grått men inte kallt och han luktade hästigt, Mano, hästigt och alldeles, alldeles underbart ljuvligt.

Men han har börjat fälla han med nu så jag har ständigt hästhår i näsan.

Banantårta sen som var ganska... eller riktigt rejält alldeles för söt och fet, som avslutning... ja, som lite gödning av venerna och hjärtat så här på dess egen dag.

Och så har jag rakat benen, något som bara marginellt sker oftare än kyrkobesök.

Men Marley goes:

Emancipate yourselves from mental slavery; None but ourselves can free our mind.

Så, nog med ritualer nu för ett tag.

a