manotantens strategier

söndag 25 juli 2010

Poets don't finish poems...

... they abandon them.
(Mallarmé; inte Smith... men ändå... vilken "grej", vilken vacker grej att säga...)





"Where does it all lead? What will become of us?
These were our young questions, and young answers were revealed.

It leads to each other. We become ourselves."


"Remember, we are mortal, but poetry is not."


På samma sätt som man alltid hör Astrids röst när man läser Emil eller Bullerbybarnen... eller så som Slas' säregna stämma ljuder inne i huvudet om man läser någon av hans böcker... på samma sätt hör jag fortfarande alldeles, alldeles tydligt Patti talsjunga fram sina ungdomsår i New York, vänskapen med Mapplethorpe och kärleken till poesin.

För jo, i går läste jag, med stor saknad, ut Pattis Smiths's självbiografiska "Just Kids".
När jag beställde hem den, i början av sommaren, råkade jag av misstag få ett ex på originalspråket men tur var väl det. För även om det tog lite längre tid att läsa hennes poetiska prosa på engelska så tror jag inte en svensk översättning på samma sätt hade fyllts med mrs Smits's röst och ton och frasering... inte på samma tydliga sätt.

Skön bok...

Mycket sånt där insiktsfullt och vackert, om konsten och konstnärers strävanden var det;

"The artist seeks contact with his intuitive sense of the gods, but in order to create his work, he cannot stay in his seductive and incorporeal realm. He must return to the material world in order to do his work. It's the artist's responsibility to balance mystical communication and the labour of creation."


Men humoristiskt också, slagkraftigt, på pricken.
Och en hel del namedropping, förstås; Ginsberg, Joplin, Hendrix, Morrison, Dali, Warhol, Reed, Cale, Wagstaf, Dylan, Verlaine m fl... m många, många fl... Kända, okända och ökända figurer från det yttersta yttre till det innersta inre av balla kretsen kring Chelsea Hotel i slutet av 60 och början på 70.

Framför allt kärleken... den djupa, ständigt föränderliga men alltid närvarande vänskapen med Robert Mapplethorpe.

"We needed time to figure out what all of this meant, how we were going to come to terms and redefine what our love was called.
I learned from him that often contradiction is the clearest way to truth."


Ja, sånt. Och ganska så mycket mer...
Från min ungdoms stora idol och fortfarande förebildernas förebild.
Från en som överlevde, en som ännu i dag viftar med magiska spöet och trollbinder sin publik med humanism o pathos och en som -liksom så många andra 60+artister- numera LER så mycket mer...


2 kommentarer:

L8 sa...

helt sant, läste på svenska men ska göra om....

manotanten sa...

... och jag ska nog läsa om den på svenska nån gång för tror kanske att man missar en del ändå på engelska, sånt man inte riktigt förstår...

 
web statistics