Han vill men kan inte sova...

Var väl Lovis som sjöng så om vargen som ylade i nattens skog.

Vargparet i Rialaskogarna, bara några mil härifrån, fick ju historisk tillökning i våras.
Inte på över 150 år har det fötts vildvarg här. Fyra valpar blev det; tre hannar och en tik.

Och nu sjunger de om nätterna. För att stärka sammanhållningen i flocken, hålla kontakten och markera revir.
Man kan åka på safari där nu tydligen för att höra dem gny och yla i mörka skogen.
Lyssna annars här på ulvtjut... Ödesdigert och ensamt låter det onekligen.

Ett rådjur om dagen smaskar de i sig men eftersom reviret är det minsta i Sverige och mycket nära bebyggelse och tamboskap har de även rivit får och nån kalv, vad jag förstår.
En hund blev visst attackerad och dödad också. Vargar ser hundar som rivaliserande inkräktare och försvarar sitt revir.

Innan dess var de ganska väl sedda ändå, ulvarna, men nu har de ju fått sina belackare.
Beklagligt men förståeligt.
Jag debatterar varken för eller emot, jag egentligen... varken för eller emot vargskydd eller skyddsjakt.
Ett klassiskt dilemma förstås det här; människan vs naturen.
Reviren är för små, det är vi människor skyldiga till men att bönderna vill ha sin tamboskap i fred fattar man ju och att hundägare vill kunna gå på prommis utan att bli av med älsklingen, det tror jag det.

Vargarna är hursomhelst fascinerande vackra djur och min absoluta grundinställning är nog ändå att vi humans inte har större eller mer självklar rätt till mark och livsutrymme än dem.
Inte mindre heller kanske, men i kampen om reviren är vi människor så exceptionellt mycket mer rovgiriga och snikna, och kör med så mycket mer fulspel än vargarna, att man vill hålla på dem bara för det.

MEN, säger jag bara. Trots min PK:iga inställning och stoora sinne; när det kommer till kritan...
 När det kommer till den kvällen...

Den kvällen jag hör vargen gnyla när jag rider i pannlampans sken i skogsmörkret...
Den kvällen jag ser skuggor vid sidan av stigen eller reflekterande ulvaögon vaksamt följa oss från dunklet uppe på kullen...
Den kvällen Schaman stannar till och drakblåser inför rovdjursvittringen, den kvällen jag känner hans hjärtslag genom sadeln; flyktberedd med öronen spetsade mot ljudet av vargatassar i vitmossan...
Den kvällen...

Ja, SOM jag skulle fega ur den kvällen och ropa på polis och jägare och morsan med!
Ja, som jag skulle tappa all politisk korrekthet och upplysthet, all kristenhet och all västerländsk humanism nästan.
Den sitter djupt i mina hedniska, nordiska hjärnvindlingar trots allt; ulvaskräcken.