... som gamle Strindberg sa -om jag inte är helt missinformerad...
Fick hjälp med det för en stund sen, nu i natten... att förstå det vi alla antagligen (och egentligen) vet... nånstans... ändå.
Att vi gör det så där svårt för att det blir så mycket mer intressant då... så mycket mer fyllt; livet, existensen, vardagen...
Vi vill ha det svårt; som en utmaning, ett pussel och en gåta...
Om vi alltid följde vår hjärna och de enkla , självklara vägarna, vore väl livet simpelt... som en solsemester på Ibiza; All Inklusive.
Men vi går emot... vi stretar, villar bort oss på stigar... slingrar...
För vi vet ju... hjärtat vet ju ...
alltid...
Fan, vi vet det ju!!!
Men som vi älskar den där månbelysta stigen... som slingrar i dyningen vit!!!
(Ekelöf igen)
aW.jpg)
2 kommentarer:
Hm. Jo men kruxet är ju att man inte är ensam om att "veta". Det är ju i relationerna som det krånglar till sig, från de som format en i barndomen och de som lever i ens närhet idag. Förväntningar och besvikelser som får en att reagera på de mest märkliga vis. Fast det är klart att om man försöker vara så tydlig som möjligt och ha lite möten med sin inre kärna, den som "vet", så är det en fördel.
fan va bra sagt
tydlighet kan vara på gott o ont men tydlighet mot sig själv är en fördel
i relationer krånglar vi till oss, av nån anledning
eller många:
makt, osäkerhet, rutin, bekräftelsebehov o gamla outredda freudianska "kriser"... osv osv
hur många som helst
och "kärnan" undrar nog vad sjutton vi håller på med...
Skicka en kommentar